Harvner

Måndag. Regnet vräker (naturligtvis) ner (eftersom man är ledig). Fann mig själv liggande i min 80´s säng stirrande i taket och funderande på livets glädjeämnen och vedermödor...

Jag har blivit välsignad med väldigt många, vackra,  kvinnliga vänner, detta trots jag att varken är någon jetset-brat eller homosexuell. Innandömena på de fåkerska ladugårdarna torde vara väldigt långt från jetset-bratens vardagliga liv och leverne och den manliga hårväxten och det ständiga läckandet ur kroppsöppningar tilltalar mig icke... Men ändå så har ödets lott fallit sig så att jag har dessa bekantskaper...
Nog om detta... Det jag däremot upptäckt att det är ett ständigt pipande även från dessa om "drömprinsar", "lycka" och annat dravel... Jag vet inte om jag funnit pudels kärna, men i min värld låter det jag tänker rätt vettigt ändå faktiskt...
Om man som giftassuget fruntimmer letar efter, eller blir uppletad av, sin drömprins så kan det vara klokt att ta ett steg tillbaka och fundera lite över vad som händer... Istället för att låsa upp och släppa ner kyskhetsbältet efter en halvtimma och sedan yla värre än en myggsvärm på en sydjämtländsk blötmyr över "svinaktiga karlar" när ni blivit betäckta och lämnade så ta det lite piano och reflektera över situationen... Om någon säger de rätta orden och beter sig på så sätt att ni letar bältesnyckeln på direkten så är det varken första eller sista gången han gör det...
Om där istället står en Karl-Bertil Jonsson-liknande (ja, ni vet han i Tage Danielssons utmärkta saga, den tecknade, som visas på kommunistfärgtelevisionen varje julafton)-typ med vattenkammat hår, tre slokande tulpaner i handen, mummlandes något knappt hörbart, iklädd en brun manchesterkostym från Tradera och lidandes alla helvetes kval över situationen...Även om det kanske inte är jordens mest inbjudande uppenbarelse som står där så kliv ner från höghästarna och tänk, återigen, efter: Han gör det för din skull... Tulpaninköpet, eftertanken, letandet på Tradera efter en "fin" kostym. Den ohemula ångesten att åka dit, ringa på dörren, prata utan att glo i urringningen... Allt detta genomlider "Karl-Bertil" för att på ett så bra sätt som möjligt fånga just ditt intresse.
Är det det mer eftersträvansvärt att "fånga" och ha en sådan som inte fångas kan, som själv ägnar sig åt "catch-and-release" än att kanske reflektera lite grand över situationen och välja den som gjort sig för, om än lite trevande och "fel"? Jag kan själv inte svaret på den frågan och ovanstående är mina funderingar över sådant jag sett, hört och själv upplevt...

Min slutsats i frågan blir denna: Skulle nog vilja likställa både karlar och fruntimmer med stövare... Man jagar hela livet, i all sin fladderöriga dumhet, detta byte som man aldrig ser eller når.... Och om det väl ligger där med hängande framtänder och slokande öron så är det inte så intressant längre. Gräset är alltid grönare...etc, etc och åter etc.

Dagens djuping....