Nu ger jag upp för i år...
- 560 mil i resor mellan Umeå och Fåker.
- 25 jaktdagar då jag jagat i tre olika jaktlag.
- Minst 20 dagar jag varit ute och släppt valpen ensam.
- En kviga på 50m inne i gallring på skolans mark.
- En tjur som kom ut på vägen och ställde sig. Också på skolans mark.
- En kviga och en oxe som stod i en kraftledning och åt. Hemma i Fåker.
Under de fåtaliga gånger jag gått med Elvis har jag lyckats se ett älgarsle. Inget riktigt läge med andra ord. Ingen ansmygning. Ingenting. På pass har jag haft ett halvläge och det på en påskjuten oxe som hoppade över vägen 174m (mätt med gps) bort. Eftersom den var påskjuten prövade även jag, i normalfallet hade jag inte ens höjt på ögonbrynet i det läget men nu var man ju tvungen, fick inte ett hårstrå av den. Det är vad som hänt.
Jag är inte religiös. Långt därifrån. Men jag måste säga att jag är troende. Ja? Någon makt måste det ju finnas som med en tysk ingenjörs precision räknar ut precis allting så det jävlas så mycket som bara möjligt är.
Skrev i våras att om bara Elvis fick vara frisk så skulle man få uppleva någon spännande stund i alla fall. Den tyska ingenjören var av en annan åsikt. Det har varit noskvalster. Det har varit svamp i tassarna. Det har varit rävskabb. Det har varit boghälta och det har varit artros. Släppte honom i lördags men han blev halt efter bara en förmiddag.
Den tyska ingenjören har ju verkligen lyckats i sitt verk vad gäller Cash. Har av några oberoende kunniga hundmänniskor fått rådet att låta någon annan gå med honom för att se vad som händer då. Så i lördags fick Staffan gå med honom. Han hade gjort en sväng på 254m ifrån honom. Han sade att: "Ja, det var väl inte så pjåkigt ändå, det var bra fart och om det luktade så drog han". Typ. På kvällen ringde det en småviltsjägare som sett en älg komma kutande från den plätt där Cash var. Då är dessa 254m skrattretande uruselt för en 1,5-årig hund. Dessutom utan ett enda skall. Har ingenting att hoppas på. Inte ett enda glädjebesked att ta med mig genom den pina som kallas vinter, vår och sommar. Det enda jag har att se fram mot är pissrundor, köpa hundfoder, tacka nej till evenemang för jag inte har hundvakt, etc. Allt detta hade varit värt om man fått höra ett skall. Men icke. Naturligtvis. Helt enligt planen.
Rådjursjakten då? Ja. Den tyska ingenjören är naturligtvis systematisk. Han lämnar inget åt slumpen. Jag har varit ute kanske 20 gånger i år. Haft läge på ett djur. Det var en get. Ser man ett djur på 20 gånger och detta visar sig vara en get skjuter man inte. Inte jag i alla fall. Har fått erbjudande om att få ett rådjur för att stilla min fetisch för rådjurskött. Men den lilla vissna maskros av stolthet som ändå finns kvar tillät icke detta. Duger man inte till att jaga sitt rådjur själv skall man inget rådjur hava.
En ynkedom som går utanpå alla tidigare upplevda ynkedomar i den jagande civiliserade mäniskans historia. Trist att det är jag som är fanbärare i den klubben...
I morgon ska vi dock ut och prova igen. Rådjursjakt på skolans mark med en hundsort som levererar: Drever. Den tyske ingenjören har naturligtvis planen klar så jag är bara nöjd om jag tar mig dit och hem med livet i behåll. Jakten kommer äga rum så långt bort från mig som möjligt är. Oavsett vart jag står. Men korven kanske är god... Nä, den surnar säkert på vägen dit.
Tja. Annars då? Ja, det är då rakt ingenting som hänt. Tack och lov. För om det så vore så vore det väl nåt jävla elände. Det enda som går bra är skolan. Det är ju synd. Det finns omtentor men det finns inga omjakter. Hade utan att tveka bytt varenda kurs jag läst i höst mot att få smyga en enda gång. Men icke. Det har han räknat ut bra. Ingenjörsjäveln.
Datorn håller på tvärskära också. Har kört virusprogrammet i 24 timmar och 17 minuter i detta nu. Håller fortfarande på. Allting går som i tjära. Det gjorde det i och för sig innan jag startade det också, så det är väl bara att inse att även den går sönder. Kul. Det väl nummer 10 i saker jag äger som är i olika stadier av förfall. Har en jaktradio som inte fungerar alls, 31:an. 155:an kan jag inte prata i. Hiluxen ska vi inte prata om. Skotern - dito. Och så vidare.
Nu ska jag lyssna på Kent och gå och ta en dusch...
//Jonas
Hmm, jag förstår ju ungefär ganska exakt hur du känner det. Sitter som mest och funderar om man kan motivera sig så pass att man orkar ta sig igenom "lågsäsongen" med allt vad det innebär. Har ju också en hund som inte direkt bjudit på många chanser denna höst. En älgobs har jag på vår jaktmark i år och den kom från bilen den 28 juli. Har visserligen fått "krypa" på två stånd, men båda dessa var på "lånemarker" utan bössa. Efter snart två fulla jaktsäsonger utan att hundjäveln drar mycket längre än 80-90 meter ifrån en, ja då får man lätt lite motivationsproblem.
Å Jägmästarn är lika uppåt som vanlen. Var nöjd med minnet att Champ Elvis trots klen handledning presenterade flertal skottillfällen o i övrigt gladde Dina jaktkamrater,särskilt undertecknad, med fina jakter under åren. Å jag tycker att Du tvärtom skall glädja Dig åt att studiekraven på denna anrättning är så pass mediokra att omtentor av större antal inte behövs.
måtte du aldrig få medvind, mitt liv skulle bli så mycket tråkigare.
