Snart dags igen...

Älgarna har snart haft sitt brunstuppehåll. Den jagande delen av den mänskliga populationen likaså. Eller ja... För vissa av oss är det ju ett uppehåll utan slut. Man kan nästan kalla det vid att uppehållet är normaltillståndet. 
Nog om detta. Eller egentligen inte... Det här med pridefestivaler... Tja, det är väl vackert. Men varför måste man gå i en parad för att tala om att man rumlar i sänghalmen med folk av samma kön, med folk av motsatt kön, med bakpotatisar eller vad fan det nu månne vara. Vi som tillhör den asexuella delen av befolkningen blir ju naturligtvis fruktansvärt kränkta av dessa festivaler. Vi kräver att snusk, oavsett sort, hålls inom hemmets lyckta dörrar och inte kastas i ansiktet på oss vars sexuella festival närmast går att likna vid en likvaka. 
Nu är det nog om detta och åter till sådant som verkligen betyder någonting: älgjakten.
 
Jag var inbegripen i ett samtal med en god vän idag. Låtom oss kalla honom Jojje. Så länge samtalen inte innefattar matbeställningar på engelska så är han faktiskt ganska klok och idag var en dag då klokheten nästan var förstummande.
Jojje: Jag är stressad...
Jag: Vadårå?
Jojje: Jo... De e en massa folk som vill att jag ska göra en massa grejer... Å jag vill fan int göra en massa grejer... Jag vill jaga.
Jag: Ja, jo, vem fan vill inte det? Men har man tagit på sig saker och ting så lär man väl göra dom färdigt... 
Jojje: Jo, visst är det så... Men ändå...
Jag: Jag e stressad jag å.
Jojje: Vadårå?
Jag: Jo, men jakten e ju åt helvete.
Jojje: Ja... Å e jakten åt helvete så e ju det mesta åt helvete.
Och det mina damer och herrar: Det är så sant som det är sagt. 
 
Troligtvis så har Eko lungödem. Om man googlar på det och läser den ytterst bristfälliga information som finns i ämnet så är det ganska så tydligt. Alla symptom stämmer in. Jag höll på surra om ödem redan ifjol. Men som outbildad skogsarbetare så litar man ju naturligtvis inte på sina egna veterinärmedicinska analyser utan man tror ju på överhögheten på veterinärstationerna. Men nu är det äntligen en sådan som delar min åsikt.
Höst 1, 7-8 månader: Hosta efter jakt. Då hette det "kennelhosta".
Höst 2, 1,5 år: Hosta efter jakt. Då hette det "halsinfektion".
Höst 3, 2,5 år: Hosta efter jakt. Nu hette det först "lunginflammation" men sen är det faktiskt någon som tagit sig tid att analysera det hela och denne någon, på Östersund Djursjukhus f.ö (där jag aldrig tidigare varit), sa att troligtvis är det ett jaktödem som ligger bakom detta helvete. Lungorna vätskefylls vid kraftig ansträngning.
Naturligtvis är det så. Ifjol under "halsinfektionen" så skulle jag ju börja cykla lite försiktigt. Gjorde så. Ingen hosta. Första släppet. Hosta. Ridå. Förstörd höst. Gråt och tandagnisslan.
Ska testa att cykla nu också, men det kommer inte att ge något utslag på hostningsfronten. Däremot så kommer han med största sannolikhet hosta efter premiärsläppet lördagen den 10:e oktober. Då vet man ju.
Då är det bara resten kvar.
-Testa att jaga lite försiktigt... Typ en timme... Sade dom. Tja... Man kan kanske bestämma tiden så noga om man är i stadsparken och kastar tygapor till en gröthund. Eller på fjället och jagar fjälltrast med fladderörahunner. Men får Eko tag i en älg och det bär iväg så kan det bli 3 timmar. Eller 13 timmar. Troligtvis det senare med tanke på att stackarn alltid alltid alltid ska "vila" och således är övertaggad då det väl gäller. 
Vad kan man då göra då... Jo. Antihistaminer har visat sig vara effektiva, dvs allergimediciner. Det verkar tydligen lugnande. Återstår att se hur det inverkar på det jaktliga... Sen finns det vätskedrivande medicin som går ge i förebyggande syfte samt efter jakten. Sen går det förebygga genom att ge kolhydratrik mat innan jakten. Både kvällen innan och på morgonen... Naturligtvis fick jag ett tips om färdiga burkar som går köpa till det facila priset av hutlöst dyrt... Sen ska man strö en matsked strösocker över maten, en tablett druvsocker likaså. Druvsocker ska man även bära med sig...Ja ni hör ju själva vilken lättsam, lättplanerad, okomplicerad jakt man kommer få framgent. Det blir ju verkligen av typen "nu är det fint väder så nu sticker jag ut en stund". Eller så inte. Man måste ju veta varje steg man ska ta tre dagar innan man ens vet att man ska ta stegen. Så... Krasst sett är man ju utan älghund. Man kanske får en hund som det går jaga älg med. Ibland. Om det inte regnar ute, vilket tydligen var förödande för hundar med ödem. Regn och fuktigt väder var tydligen riktigt ajaj. Jaha... Dom har sett Jämtland på hösten eller? Är det en dag på tio som är dessa fina krispiga morgnar man längtar till så är det ju bra...
Nä fy fan vilket tjorv. 
Så vad gör vän av ordning då? Jo man går ut och tröstpürschar lite bock och får faktiskt skjuta en rätt fin sådan också...
 
Fin bock.
 
Trofé och föda. Två goda ting.
 
Vän av ordning tar även fram en spegel. Sätter den på köksbordet. Sätter sig ner och studerar den sorgliga figuren i spegeln och ställer frågan: Ska jag hålla på med det här?
Det finns till den frågan enbart två svar: Ja eller nej.
Jag valde svaret "ja". Vad fan ska man annars göra lixom? Då måste man ju flytta söderut för att slippa snön och där är det för dyrt att bo.
Vid ett nekande svar hade ju allt varit lättare. Man skänker bort hunden som sällskapshund, jagar lite sporadiskt som passkytt och ägnar sig åt menlöst skit under övrig fritid.
Vid ett jakande svar blir allt så mycket svårare... Vill man jaga älg med löshund så lär man ju för Guds skull inte ska behöva planera sina jaktdagar veckovis i förväg för att se till att mediciner, specialmat, druvsocker och annan skit finns hemma och i tillräcklig mängd. Detta dessutom för att i den bästa av världar få släppa en gång per vecka. Det är ohållbart. Jag föder inte hund för det. Så enkelt är det. Figuren i spegeln sade då:
-Hörrö, du är ju redan bunden utan att få ut något av det. Bind dig ännu mer och få förhoppningsvis ut EN jävla bra dag i skogen EN gång till i ditt liv.
Och det är också så sant som det är sagt. 
Att köpa en sån där liten ullig gullig sak som får tanterna att prata konstigt är också som det är. Dels är det jobbig så inihelvete innan dom slutat kaskadskita inomhus och sen är det 1-2 säsonger till som är borta. Och jag är halvvägs till 70 nu och har inte fått jaga älg på riktigt vis sedan jag var halvvägs till 60. Jag är inte beredd att slänga bort mer tid. Snart har ni som röstat på Socialdemokraterna sett till att vi jagat färdigt genom att sätta MP i regeringsställning och älgstammen skall skjutas ner till ett minimum vilket också gör att man måste ställa sig frågan om det är värt det i framtiden...
 
Lagom till vintern står hundgården klar. Nätet sätts i morgon.
 
Har fått erbjudande om att köpa en åttamånaders tikvalp. Välstammad och relativt skogsvan. En bra deal för båda parter. Får hämta henne när jag vill och ha henne resten av hösten, kolla av hur det fungerar med Eko och med mig. Om vi kommer bra överens så får hon stanna och om det inte fungerar så får jag lämna tillbaka henne till ägaren som då får igen en hund med ett antal fler skogsmil i benen än vad hon hade då hon kom hit. 
Kommer dessutom ha någonting att jaga med heldagar på senhösten i år för att inte tala om att man kommer ha riktigt i kopplet till nästa höst så man slipper ännu ett år av jaktlig misär. Förhoppningsvis... Det är ju trots allt en tik... Man får väl hoppas att tiden i skogen inte ägnas åt att bygga bo, bära strumpor och försöka dia grävlingar utan att det faktiskt också blir lite jakt mellan varven. 
I det här läget så är ju kraven ofantligt låga. Jag vill att förhållandet släpp kontra veterinärbesök skall vara 25 på 1. Inte som nu 1 på 10. Så jag är oerhört nöjd om hunden bara håller sig frisk och ibland lyckas bjäffa lite på en älg. Men då man håller sig med skämthundar verkar ju det vara ett ouppnåeligt mål... Men trägen vinner... Livet skall inte vara en dans på rosor ty då får man taggar i fötterna. Som en annan god vän sade idag...
Så får det bli.
Tid är pengar.
Tid är dyrbar.
Tid är älgjakt.
 
Hotagen... Där är det väl mest sörlänningar och danskar som får jaga...
 
Snart på en dansk vägg nära dig...
 
 
Hoppas den klarar sig. Det är sådana där vi vill ha fler av. Ska ha fler av. Som ska sköta aveln till fromma för framtida stam. Fast det klart... Drömmen är ju att få skjuta en. På fast ståndskall för egen hund. Annars kan det kvitta.
 
På återhörande.
 
/Jonas
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0