Älgjakten inledd.
Första veckan avklarad. Alla jägare vid liv. Alla hundar vid liv. Något färre älgar än vid start är i livet. På det hela taget en bra premiärvecka som flutit på utan större bedrövelser. Vi hade till och med några fina ståndskall, redan på måndagsmorgonen skällde det fint. Tyvärr inget skjutet då.
Jag har lyckats med konststycket att se älg varje jaktdag.
Måndag: ko med kalv, ko med kalv
Tisdag: Kviga
Onsdag: Ko med kalv, kviga. Sköt kalv.
Torsdag: Jaktfritt
Fredag: Minioxe
Lördag: Kviga. Sköt kviga.
Söndag: Ko med två kalvar.
En av fördelarna med att jaga i en ohägnad moosegarden är att man inte direkt behöver ta några skitlägen, man kommer få sina chanser ändå. Av dom älgar jag sett har jag faktiskt skjutit dom jag haft läge på. I de allra flesta fall har det varit fullt sken med sly och ris i vägen. Då lyfter i alla fall jag på mössan...
Det här med att låna hund var väl inte direkt en framgångssaga... Hon ville inte jaga tillsammans med mig. Väldigt go och snäll, men hon la av alldeles för snabbt. Troligtvis är hon en enmanshund som vill jaga med husse och inte med okända krumelurer... Men jag okynnessköt en kalv på onsdagen ändå. Det ska vara en första gång för allt och det var då första gången jag sköt en älg som inte hunden skällde på då jag var ute och gick med hund... Egendomlig känsla. Var dessutom en människa till med som också sköt. Dock som tvåa...
Så går det om man skjuter i sneda vinklar. Är helt oskyldig till detta...
Vi hade det väl inte sådär hemskt bra ställt på hundfronten, som vanligt, så han som har Maltaforsens kennel kom hit och gick ett par dagar. Dock var alla hans hundar i löpet så han hade i sin tur lånat hundar. Var en tik som heter Älgoxens Azzi som var duktig. Hon räddade oss två dagar i rad då vi fick eftersök. Men hon skällde tills det small båda dagarna. Som det ska vara med andra ord.
Jag fick äran att avsluta eftersöket på lördagen. Stod inne i det värsta av alla slyhav vi har, har aldrig lyckats se en älg därinne under alla år jag jagat och när man börjar smyga på i 19-tiden på skadat vilt är pressen ganska stor att lyckas. Tog mig in på 40-50 meter och hade tre luckor. Stod där och avvaktade. Efter 10-12 minuter gjorde kvigan en rusning mot hunden och kom fram i hyggeskanten. Då var det klart. En väldigt skön känsla att få avsluta ett eftersök.
Kviga och Azzi.
Vi har haft bra avskjutning också. 2 oxar, en dvärg och en skaplig sextaggare samt 3 kvigor. 1 kalv är allt vi fått. Känns bra för mig som har sjuk hund att det är 11 kalvar kvar till framtiden...
Ja... Angående det då. På västfronten intet nytt. Han är pigg och kry men under fortsatt medicinering och ordinerad vila. Han kommer få vila hela septemberjakten oavsett vad veterinärerna säger. Jag vet att han jagar älg, bara dumt att riskera att spoliera ännu en säsong genom att släppa för tidigt. Men synd är det, hade tänkt att försöka göra honom färdig med proven nu i brunstuppehållet. Men så är det i denna hobby, det är levande varelser man har att göra med och då får man räkna med lite bakslag... Även om jag på något vis lyckats få halva jämtlands veterinärrelaterade bakslag de senaste åren...
Vi får väl se nu då i oktober. Om det är en bakteriell lunginflammation så ska han ju vara frisk och jaktbar nu. Om det fortfarande är host och hack efter vart och vartannat släpp så får man väl acceptera det faktumet och börja leta valp till våren... Då får väl Eko vara kvar och bli en varannanveckashund...
Men nu till det värsta av allt... Det är ju så fruktansvärt så det går inte med ord beskriva. Läs och gråt:
Katastrof. Rubbade vardagsrutiner. Stor, stor katastrof.
Lättkränkta, rödhåriga, snedtänta, inavlade öbor. Fy för fan. Usch. Jaja, men det är väl ett levande bevis på att satiren är träffsäker...
Må det lättkränkta as som förstört mina eftermiddagar för evigt brinna i det innersta av alla hörn Helvetet kan erbjuda.
Den enda trösten nu är att älgjakten pågår... Men det blir en lång, mörk och väldigt fattig vinter utan världens bästa serie på färgteven....
/Jonas
Kommentarer
Trackback
