Harvner

Har det varit ja. En tid då vuxna människor imiterar små grodor och dansar runt upp- och nedvända fallossymboler. En högtid att ära... Naturligtvis har inte jag ägnat mig åt dylika aktiviteter eftersom det kräver en viss inblandning av andra människor. Jag har klippt gräsmattan i stugan, drygt 1ha med en handjagare samt varit på middag två kvällar i rad... Det var den bantningen det...

Om någon kunde uppfinna ett piller man kunde få äta och på så sätt få i sig all näring man behövde skulle jag utan att tveka anamma detta. Visst är det trevligt med middagar och tyvärr även alltför gott. Problemet ligger ju i den egna karaktären. Man vräker i sig så det blir som Monty Pythons sketch. Varje gång.


Mr Creosote a.k.a Herr Harvner...

Nu dröjer det ju, tack Gode Gud, ända till jul innan nästa gigantiska matvansinne inträffar. Det kan inte ta nog lång tid dit.

Vad gäller andra saker finns naturligtvis inget intressant att berätta. Har inte gjort någonting annat än ätit. Ätit och tittat på fotboll. Denna vackra konstform. Historia som skapas framför ens ögon. 90 minuters pur njutning. Flera gånger om dagen. Tyvärr lider turneringen mot sitt slut, men många fina stunder har den bjudit på såhär långt!
Nu ska vi hoppas att Tyskland vinner. Unga positivt spelande Tyskland.
Som en vän sade: Fotboll går ut på två saker:

• Göra fler mål än motståndaren.
• Förnedra Italien.

Sedan riksäcklets Marco Materazzis behandling av en av världens genom alla tiders bäste fotbollsspelare, Zidane, har de förverkat alla sina rättigheter att spela internationell fotboll. Dessutom ligger de och kravlar på backen mer än de springer. Det är också en bidragande orsak till avskyn. Och spelskandalerna bättrar väl inte på ryktet direkt... Så idag är vi Engelsmän. Allihopa. Snedtandade, rödhåriga, ölstinkande Engelsmän. Rooney & co måste sätta stopp för den blå hollywoodmaskinen idag. Alla andra alternativ är otänkbara.

 

Sen är det OS. Det ska inte bli intressant. Sommar-OS har väl bara två intressanta grenar... 100m herrar. 200m herrar. Resten är sömnpiller av rang. På vinter-os är ju till och med curlingen intressant... Men det beror väl på att man kan förlika sig mer med snö och drivis än menlösa lekar i sand och vatten...

 

Jobbet går bra. Tillbehören i jobbet går inte bra. Min fältdator har blivit kasserad, var något som hade brunnit upp i den. Fick låna en dator den gångna veckan. Kommande veckor ska jag också få låna datorer. Det är väl bra, men ändå ett litet stressmoment, har ju mål jag vill uppnå och då vill man inte sitta i telefon med supporten var och varannan dag...

 

Har sett en björnskit. Det är det enda jag (under jobb) sett av dessa kusar i år. Det tackar vi för! Såg en liten tuss från bilen, men det var långt från jobbområdet så det räknas inte riktigt. Vi får väl hoppas att ni som har möjligheten att jaga björn i år blir lyckosamma! Själv har jag ingen tillgång till sådan jakt.  Kanske lika bra... Det är nog många matchomän ändå som springer i skogen med en slö mora mellan framtänderna den 21:a så det behövs kanske inte en till... Däremot ska jag fara till Frostviken och jaga ripa i 4 dagar. Det ska bli riktigt roligt och trevligt. Har hyrt en stuga där och ska jaga på privat mark. Det borgar ju för att det finns nån stackars pippi kvar eftersom vi får hoppas att inte norskarna dammsuger även privata marker...

 

Björnskit i blåbärsriset... En sagolik naturupplevelse...

 

Sen har jag träffat en trevlig hund. Han hette Stewie och är en långhårig vorsteh. Det fick en att fundera på om man skulle testa att börja med det här med ål-rand-hundar istället. En ål-rand-hund ska ju vara ål-rand, dvs klara av att jaga allting. Det brukar de sällan göra utan de blir halvusla på allt istället för bra på något. Men det fungerar ju säkert ändå hjälpligt. Nu har man ju specialister som är urusla på sin enda uppgift, det är ju inte heller det något att hissa flaggan över... Dessutom skulle man ju då med en hund som Stewie kunna jaga som man ville. Är man ledig en tisdag, ja älg är ju fullständigt otänkbart att jaga då, så kan man ju släppa Stewie och hoppas att han står för en pippi eller stöter fram ett rådjur. Sen på helgen kanske han går använda som stötande älghund på de småsåter vi har nära större vägar. Dessutom var det en trevlig hund. Jaja, den som lever får se. Men tankarna flyger och far...

 

Stewie

Nu tickar klockan och det är dags att bege sig mot ännu en arbetsvecka i avfolkningsbygd. Ska bli riktigt kul! Måste åka i god tid så man hinner dit till fotbollen börjar. Har man sett varenda minut hittills så vore det väl ynkedom om man skulle missa en kvartsfinal...

Jag misstänker att inget intressant lär hända den kommande veckan heller, så det dröjer nog ett tag till nästa skrivelse. Har beställt bränsletrycksregulatorn till Hiluxen, så förhoppningsvis kan vi sätta dit den nästa helg och försöka skrämma igång det gamla liket. Sen blir det åka av! Vart tog vägen vägen, vi åker på en åker...

 

En högstubbe belägen mitt ute i ingenstans. Undrar vem som bemödat
sig om att sätta upp en fågelholk? Heder!

Jaha. Adjö.

 

 

 

Ja, om man nu sagt A (dvs klagat) i två års tid på stackars Cash så måste man ju faktiskt säga B (berätta något positivt) också.

Efter en suverän inledning på dagen med punktering på vänster bak så inleddes färden från de vackra tegelkolosserna på Ålidhem till älghägnet beläget någonstans på Norrbottens fria vidder.


Allt går ungefär precis som vanligt...


Väl framme i hägnet (råkade bli en felkörning på sisådär 8 mil, vi vände när flaggorna blev vita och blå...) så tog vi hunden i sele och gick fram mot älgarna. Han reste ragg och såg inte alls särdeles imponerad ut. Hägnägaren sade att jag skulle släppa lös honom. Sagt och gjort. Efter en massa joll, gräsätning och annat så blev det en enorm skallintensitet, säkert ett skall per minut. Men det märktes att han tyckte det var roligare och roligare och efter ett tag så matade han på rätt friskt.

Naturligtvis begriper väl även jag att det är långt kvar till något liknande ute i Guds fria natur, men det är ju en bra bit på väg och det känns ju roligare nu än det gjorde i morse. Denna genväg var väl investerade soppaslantar...


Fina älgen Artur. Artur hade som ettåring 12-taggar, som tvååring 16,
som treåring 18 och nu då han fyllt 4 ser han ut att bli ännu större.
Artur gillade bananer.


Artur har lagt sig ner för sin siesta. Det tar på krafterna att äta banan
och bli klappad.



Några av de andra älgarna.

Artur bjöd Cash på en flygtur. Han var och nosade på bakklövarna, dock var det av den milda varianten och det var en väldigt nyttig läxa att lära sig att bakben är aj-aj...

http://www.youtube.com/watch?v=a2Cs3DA7D7o&feature=youtu.be

http://www.youtube.com/watch?v=50JStNmjhQk&feature=youtu.be

Man skulle kanske sålt skotern och skaffat ett älghägn istället. Den där Artur var en fruktansvärt mysig bekantskap...

Tja, vad mer finns att säga då. Nu har man ju i alla fulla fall någonting att fortsätta bygga på. Börjar nästan gå lite prestige i att faktiskt få till en hund av den här...  Det är lättare att ge upp än att fortsätta pröva och framförallt: Hitta på nya saker att pröva...

Men nu är det nog hög tid att stänga av datorn för några månader framöver, sätta mig i den reservhjulsbeklädda storsvensken och åka ner till Kjamfors så man är redo för en ny arbetsvecka.

Kan väl förtälja en intressant sak ur älgförvaltningsperspektivet också... Det fanns två kor i hägnet. Båda går tomma i år för de kom med två kalvar förra året. I ett hägn. Med fri tillgång till mat. Tänk er då vad en ko i det fria ska slita... Så mycket för att det finns gallkor som springer omkring... Det är kor som tar ett sabbatsår från ungjävlar för att samla nya krafter.

Väl mött och på återhörande.

//Jonas

Befinner mig för tillfället i Umeå och har således tillgång till både dator och ett internet som är marginellt snabbare än en lus på en tjärsticka.
Tänkte ladda upp lite bilder som jag tagit med i-tellefånen. Inte för att de är särdeles bra eller ens intressanta, men det är alltid roligt med lite färg!


Ett gäng sättpotatisar... Woodleigh 20,1 gram i 9,3. Funderar på att
ladda upp dom jag har kvar ifall älgarna blivit onormalt stora hemmavid.


Lars-Erik rattar Deutzen med den äran och plöjer fåkers svarta mylla
till fromma för traktens älgar och rådjur.
Foderraps med en touch av NPK gör att djuren får ett fint tillskott!


Tall med brandljud. Sådana är det aj-aj att avverka. Detta eftersom
horder av turister vallfärdar för att kolla på dem och mängder och åter
mängder med djur drar nytta av den oerhört gynnsamma miljön i det
övervallade såret...


När vi ändå är inne på turistattraktioner... "Välkomna att ta ett dopp
i sjön med det inbjudande namnet. Sedan erbjuder vi en högkvalitativ
tältplats på toppen av avfallsberget". Västernorrlänningar är ett
egendomligt folkslag...

Efter att i förra skrivelsen känt en gnutta hopp tändas då Cash skällde på en räv så släcktes det hoppet abrupt dagen därpå under en löprunda. Jag vaggade i godan ro grusvägen fram. Det märktes på hunden att det var något i faggorna för han drog i vind och hade sig, jag misstänkte att en mus korsat vägen. Men rätt vad det var så börjar det prassla, grymta och låta i diket. Jag fick en smärre hjärtinfarkt innan jag insåg att det var ett grävsvin som låg i diket och gjorde sådant som grävsvin gör. -"Nu jävlar blir det väl ändå fart", tänkte jag i min enfald. Nädå. Han såg inte ens grävsvinet. Han hörde det inte ens. Trots att jag som både är halvdöv och har tinnitus hörde det klart och tydligt. -"Titta" sa jag. Hunden tittade. Han tittade 200 meter bort på en tom skogskant. Grävsvinet kutade i diket och gjorde faktiskt ett ganska akrobatiskt hopp över en kvarglömd plogpinne. Nu var grävsvinet 25 meter bort. Hunden ser det inte. Hunden hör det inte. Grävsvinet kryper in i en trumma. Jag drar hunden till trumman. Hunden lägger sig ner. Luktar in i trumman. Grävsvinet fräser. Hunden tar två tuggor av ett grässtrå. Reser sig upp och går därifrån.

Idag är det lördag. I morgon är det söndag. I morgon ska han testas i älghägnet och i morgon kväll är jag inte längre ägare till denna hund. Är fodervärd en vecka till innan han skänks bort.
Adjö slantar. Adjö förhoppningar. Och tack och lov: Adjö återkommande besvikelser.

Elvis har opererat bort två fettknölar. Lika bra att få det gjort nu så inte säsongen för honom spolieras av någon åkomma i år igen. Veterinären tyckte han var i bra form och allmäntillstånd för sin ålder, 10 år. Det var ju roligt att höra. Han fick även beröm för sitt psyke och hon menade på att hon sett en försämring i det under senare år vad gäller rasen i stort. Jag har sett för lite hundar för att kunna yttra mig, men nog är den lilla magra ettriga typen vanligare nu, det tycker jag mig ha sett.

Nåväl, vi fortsätter med några bilder till.


Denna bild kan placeras under avdelningen "skryt". Tre skott på frihand,
80m. Nä, kanske inte. Men på 80m var det i alla fall! Blasern med dämparen
på och fabriksladdad övningsammunition i 6,5x55. Den lättare kulan.


En skogslunch under en av utbildningsdagarna på jobbet...

Nåväl. Nu har jag inte så mycket mer intressant att förtälja. Men för Er som har något öre över så kan jag rekommendera att köpa senaste "Allt om jakt och vapen", det är två klasskompisar med i den tidningen då de skrivit berättelser om jakter som gått bättre än mina fåfänga försök! Emil L och Filip E.

Nu ska jag sanera surlukten ur det dysfunktionella gruppboendet i Umeå så det är fräscht lagom till att man kan börja dynga ner det igen i höst!

Ha en fin sommar på er!

Jo förresten... Det har framkommit åsikter om att blåggen inte är lika intressant att läsa längre för man inte får ta del av mina misslyckanden med det (o)täcka könet. Det är väl möjligt att den biten bereder Er ett större nöje att läsa om än misslyckade jakter, urusla älghundsämnen och fordon som vägrar att fungera, men det är också den bit som nästan är i paritet med urusla älghundsämnen vad gäller skribentens mentala hälsa. Därför talar jag inte ens med någon varelse som sitter och pinkar längre. De som står i kassan på någon butik undantagna. Av den väldigt enkla anledningen finns det helt enkelt ingenting att förtälja kring detta. Vilket faktiskt känns rätt skönt. Har nog med problem vad gäller hundar, boenden, fordon, jakter och annat utan att blanda in något som ska gifta sig, skilja sig och sen tillråga på allt stjäla hälften av de få saker man äger för att man i en rosaskimrande haschpsykos kommit fram till att "man måste finna sig själv". Naturligtvis får man denna insikt efter man dragit på sig huslån och annat...


//Jonas