Katastrof.

Ja, så kan man väl i vanlig ordning sammanfatta året septemberjakt. Som vanligt var man hoppstor och precis som vanligt blir man nedslagen i skoskaften utan ens en liten liten munsbit av det som normala människor kallar ”en vanlig jaktdag”. Det går åt helvete helt enkelt.

Redan på måndagen var ju katastrofen ett faktum med hundbett, akutbesök, noll skjutna älgar och en temperatur som fått solbadarna i Phuket gröna av avund.
Släppte Eko en sväng på eftermiddagen men avbröt ganska snabbt på grund av värmeböljan.
Tisdagen var ganska intressant. En liten oxe blev påskjuten och den hund som är bäst att spåra var helt slut så jag testade Eko. Han tog spåret galant och spårade nästan 2km felfritt. När till och med jag kände att det luktade älg så sade jag: Om nu någon ser en liten oxe så ska den bli kvar. Hinner inte mer än säga det förrän det blir hemvärnsövning och rapport kommer att oxen ligger. Eko fick spåra fram, riva i älgen och öva på att bete sig vid död älg. Allt gick bra.

 Nöjd tremänning och nöjd hund.
 

På onsdagen såg jag ett älgarsle. Typ. På kvällen hade vi jaktmiddag, det var trevligt. Blev dock en ganska lugn tillställning eftersom jag tänkte mig ut med Eko dagen efter. De andra hade jaktfritt torsdagen så marken var helt fri.

Efter att ha tagit en liten sovmorgon släppte jag Eko. I vanlig ordning hann han inte ens göra en sökrunda innan upptaget kom på 700 meters avstånd. Han har i år endast fullbordat en enda sökrunda, antingen får han upp direkt eller så på runda två. Den runda han gjorde var dock riktigt fin och gick i bra tempo, 800 meter bort som längst och en fin ring. I alla fall… Ett knaggligt gångstånd som går över i tvärsken. Förföljande i totalt 1,7 mil tills älgen slänger sig i en sjö. Där står hunden och jollrar ett tag innan han kommer tillbaka. Han tyllrade dock bort sig vid en vägpassage, tack gode gud så kutade han dock inte vägen utan sprang in i skogen åt rätt håll men på fel ställe. Till slut började han skrika och gråta så då visslade jag på honom och han kom direkt. Vi for hem. Sen började Eko hosta. Ridå. Adjö jakt. Adjö smygning. Adjö injagning. Adjö vandringspris för yngsta förstapristagare i JHÄK. Adjö allting.
Veterinärbesök på fredagen. Kortison i minskande dos i minst en månad. Vila. Återbesök 5:e oktober och då ska jag även ha samlat bajs i påsar för de ska göra någon parasitutredning. Ridå x2. Kommer kaskadspy. Ska samla bajs från tre på varandra följande dagar. Bajset skall lagas i dubbla bajspåsar som inte skall innehålla någon luft. Hur i helvete ska jag få luften ur bajspåsarna? Vägrar suga ut den i alla fall. Fosterställning. Gråt. Dessutom skall bajset förvaras i kylskåpet. Hysterisk gråt.
Kan dessutom inte avgöra om hunden är bättre eller sämre… Han har ju inte hostat förrän vid kraftig ansträngning tidigare heller och nu får han ju inte anstränga sig. Jag tycker kanske att han är mer rosa än röd i slemhinnorna i halsen nu, men jag har å andra sidan gått fem år i skola för att lära mig att skilja på långa och korta barr inte för att diagnostisera sjukdomar hos hund.

 De sista fyra åren är det vanligare att man är iförd åkartofflor hos veterinär än iförd gummistövlar i skogen.

Nä, det är bara att konstatera: En hund är för lite om man vill jaga. Men köper man en till kan man ju ge sig fan på att då är båda friska och då har man ju alldeles för lite jakt istället. Denna ständiga källa till irritation… ”Vi har plats för fler jägare” står det i fläskiga annonser i jakttabloiderna. I helvete heller säger jag. Det finns möjligtvis plats för sör- och utlänningar som betalar så mycket som möjligt för att jaga så få dagar som möjligt. Det finns definitivt inte plats för någon konkurrerar om sedan generationer inpissade hundförarrevir…
Den som läst några rader här sedan tidigare och inte är helt förståndshandikappad måste ju dessutom begripa att det finns få saker som är så ofantligt riskfria för en älg som mig och mina hundar så man borde ju tycka att man skulle kunna få gå på en plätt någonstans där man slipper vara orolig för hästar, kossor, motionärer, flanörer och bilar samt där man slipper prata i radion eller telefonen konstant och skrämma vartenda liv inom flera kilometers avstånd. Men det kanske är så enkelt att man är otrevlig och luktar dåligt…
Nä fy fan. Prisa gudarna för att det finns småviltsjakt. Det är ju den man får falla tillbaka på. Det här med älg är inte för alla, det är bara att konstatera.Fast man får väl skaffa kennel... Det berättigar tydligen till det mesta det.

 En vacker morgon på Snejtallmyra.

Bara för att späda på framgångarna gick dragaren sönder också. Kjelle visste dock på råd och rev igång skotern...

 Inte ens en Yamaha kan fastna i detta snöföre...

I ren frustration av uteblivna framgångar i älgskogen så blev det en dags ripjakt på Särvfjället. En trevlig dag i sagolikt väder, men tyvärr hade vi väldigt lite fågelkontakter och då vi väl hade fågelkontakt så var det någon annans fel att jag bommade…

   

 Spanar...
 
 Inga ripor, men vi var nära att få med oss en åsna hem...
 

Så... Älgjakten spenderas som vanligt på pass. Och det går ju naturligtvis som vanligt. 4 minuter efter att den sista vuxna älgen vi skulle skjuta i september fallit så kom det fram en kviga på 25-30 meter. Fick till slut vifta med kepsen för att få henne därifrån... Vi är tvungna att dela upp tilldelningen för att säkerställa jakt även efter brunstuppehållet... Men med enbart 5+7 kvar, älg i varje buske och en hund som ännu ej är friskförklarad så ser det ofantligt mörkt ut med injagningen... Lär väl bli en eller två kalvar kvar, hunden blir frisk och skäller enbart på vuxna. Skulle icke förvåna mig. 
 
Kviga som kom fram och visade sig enbart för att jävlas.
 

Väl mött och lycka till alla ni andra som kan vara i skogen med era hundar. Själv ska jag ringa Änge Chark och höra om jag kan få någon slags mängdrabbat på jägarfläsk, för det lär gå några kilo av det framöver hösten är jag rädd...
 
/Jonas

RSS 2.0