Jävelskap.
Ja, det klart att det ska bli något sådant också... Annars vore ju inte livet komplett. Dock är det inte något jaktligt som jäklas utan snarare något fysiskt... Har problem med en tand. Har haft problem med samma tand i flera år. Har säkert lagat eländet tre gånger á x-antal tusen.
I somras då jag var till käftis så sade denne att: "Ja, hålet går nära pulpan, men vi lagar och ser ändå".
Efter ett tag fick jag naturligtvis ont i tanden. Härdade ut någon månad till och sedan ringde jag tandvården här i Västerbotten. Fick komma på undersökning omgående. Då visade det sig att lagningen från i somras var halvgjord. Var hål rätt in till pulpan eftersom bara halva hålet var igenfyllt. Ridå. De valde ändå att borra ur den gamla lagningen och testa att göra om den riktigt.
Detta ledde till en ohemul tandvärk, dålig sömn och dåligt humör...
Tillbaka till tandakuten igen. Då öppnade de tanden, rev ut pulpan och fyllde den med antibiotika. Sedan fick jag en remiss till tandläkarhögskolan för fortsatt rotfyllning. Låg där och gapade från 13.15 till 17.15 igår. Eleven gjorde ett riktigt bra jobb, noga övervakad av en lärare. Hon tog sig dessutom tid att slipa ner tanden riktigt så att den inte tar i hela tiden. Något den privatpraktiserande käftisen inte tagit sig tid till... Nu är alla kanaler rensade. Om två veckor ska jag dit och ta ett bakterieprov i tanden, visar det 0 så är nästa steg att fylla igen den helt och då hoppas jag vid alla gudar att jag gjort ifrån mig hos tandläkaren för några år framåt... Åtminstone vad gäller denna tand. De andra är, tack och lov, rätt okej...
Sedan är nästa projekt att säga upp nuvarande tandläkare och skaffa mig ett sådant där tandvårdsabonnemang hos Folktandvården hemma i Jämtland. Prenumerera på eländet för en summa varje månad känns bättre än att gå till någon som kanske enbart agerar utifrån profit.
Ett Gransjöänge i rådimma fick en att glömma tandvärken för en stund...
Jakten då? Det är väl därför 99 % av Er är här misstänker jag... Ärligt talat finns det inte så mycket att förtälja. På fredagen styckade jag ner en oxe och gjorde tappra försök att fördela den på 12 lotter... Inte det lättaste men jag lever ännu så jag misstänker det blev någorlunda i alla fall...
Världens bästa råvara.
Lördagens älgjakt var en händelselös historia. Planen var att gå med Eko på eftermiddagen men det blev det inte tid till.
Söndagens älgjakt går inte den heller till historien som någon av de mer händelserika sakerna... Däremot sköts en ko som simmade 500 meter rätt ut i storsjön innan den dog. Hela dagen försvann innan vi hade lånat båt, bärgat kon, flått och hängt upp henne. Tänkte gå med Eko på eftermiddagen men det blev det inte tid till.
Bärgning av ko...
Ser ni den röda tråden? "Inte tid till". Från och med nu så finns inte den frasen i min vokabulär. Ska gå med Eko på egna områden på morgnarna och vid behov sitta på pass och hjälpa till med tjorv på eftermiddagarna. Går ju inte ställa sig så inte hunden får vara ut på en hel helg.
Bättre att gå med Eko än att sitta såhär...
Om man går morgnarna, innan eventuellt strul inträffat, garanterar man ju hunden tid i skogen. Särskilt den här årstiden när det blir mörkare och mörkare för var dag som går... Kvällarna är dock rätt mysiga. Med antingen tecknat eller fotboll på färgteven kan man nästan säga att de är fulländade...
I övermorgon blir det rådjursjakt med drivande hund hemmavid. Jaktjournalen är på besök och ska göra ett reportage om just detta. Vi får hoppas att det går bra och att både vädergudar och Diana är med oss.
Ett annat amp är ju det faktum att studierna sakta men säkert närmar sig sitt slut. Man har levt i en skyddad verkstad i sex år nu (basåret + fem år på skogis) men nu ska man slängas ut i en fruktansvärd verklighet som inget hellre vill än att äta upp nyutexaminerade studenter... Det har varit en trygghet att veta att luskronorna från CSN kommer varje månad om man presterar någorlunda på tentor och arbeten. Hux flux försvinner den tryggheten. För att nya luskronor ska ramla in på kontot måste man lura nån jävel att anställa en och det är ju i dessa skogsbranschens kristider inte direkt det lättaste... Och inte lär det bli lättare om de mot förmodan får nyss om den här klagosången till blågg... Det är väl bara att söka och hoppas på det bästa. Om inte annat får man börja skriva fantasyromaner, verkar vara lukrativ bransch...
Jag rapporterar nästa vecka hur både tidnings- och älgjakt gått!
Väl mött.
/Jonas
Oktoberjakten.
Det är ju rent förjävligt... Det har gått så bra så jag har ingenting att klaga på. Efter de tre senaste åren så är det nästan så fingrarna själva far till tangenterna F, A och N. Men nu måste jag försöka lära om igen... Förhoppningsvis för lång tid framöver.
Vi börjar i rätt ände då.
Lördagen på oktoberjakten. 17 älgar observerades i morgonsåten. 4 kalvar sköts och en fin tjur påsköts. Jag gick en liten bit med Cash mest för att jag ville gå samt att den biten inte är lämplig för hundar som hakar på längre än 300 meter. Det gick som vanligt, han jollrade på och hittade ett ben och där lade han sig. Nåväl, det var ganska snabbt avgått med andra ord så jag fanns tillgänglig för eftersöket. Lämnade hunden i bilen och sprang upp och satte mig på Grävlingen. Senaste positionen och senaste skallet var sydväst om det passet. Roger ringde och talade om att han skulle försöka få kontakt med hundföraren och komma till dennes hjälp då han var ny på marken.
-Okej, sade jag, jag sitter kvar här och ska jag kuta åt något håll så ring.
Hörde ett knak. Såg ingenting. Hörde ett knak till. Såg ett par skovlar som kom norrifrån. En fin oxe utkristallierades i hyggeskanten. Stod länge och tittade på mig. Gick några steg. Tittade på mig igen. Jag siktade på den. Såg inga fel. Gjorde bedömningen att jag återigen skulle få släppa en straffspark. Älgen gick i sakta mak och jollrade i hyggeskanten 60 meter från mig. Då ringer telefonen...
-Förihelvete, hunn ha drege oppi klejva
Jag viskade till svar: -Jag har en fin oxe här nu som kom från det hållet...
Släppte telefonen i mossan. Spände upp den tyska plastbiten. Tog stöd på knät. Oxen gick genom en liten ridå och stannade med perfekt bredsida på 80 meter. Pang. En vansinnesrusning och ett onödigt andraskott senare så lade han sig efter 50-60 meter.
Tyvärr var det "fel" älg, men samtidigt tänker jag inte ångra att jag sköt. För hur många skoveloxar kunde komma från det hållet egentligen? Tydligen minst två...
Nedan kommer lite självgoda bilder på älgen...
Lite vemodigt är det allt. Och den dag jag tycker annorlunda lägger jag av...
Normark hallå, hallå. Koppla mig te nån...
Sola i öuga.
På söndagen hände inte ett pillisketa om jag inte minns fel... Invigde biltemaburken och den är en stark kandidat till att bli årets investering...
Bild tagen innan golvet på tornet tog eld...
På måndagen var det dags för rävjakt med Asta S58218/2006, vinnare av smålandsräven 2011. Första dagen gick det dock knackigt. Hon höll på reda ut några gamla nattrajer men det blev aldrig upptag. Nya marker och 100 mil i bil gör säkert sitt till också...
Men på tisdagen däremot... Då var det musik på Gransjötrakten. Efter lite kalabalik med ett tappat pejlhalsband så lyckades vi hitta igen tiken inne i en gammal lada där räven gått i gryt. Ante hoppade ner och förde oväsen och Staffan gjorde processen kort... Efter det obligatoriska kaffekoket var det dags för ett nytt släpp och på nytt genljöd skogen av drev. Buktade som en hare så räv den var och jakten var nog lika spännande för oss alla som var med. Till slut var det ändå Staffan som stod rätt... Gammal är äldst när det kommer till ett så lurigt vilt som räv...
Staffan, Asta och rävarna.
På onsdagen gick jag med Lille-E. Söket var något förbättrat men fortfarande skall på fågel, sig själv och ingenting. Ännu inget älgupptag...
Torsdagen var det några som jagade räv med två andra hundar, en stövare och en tax. Jag var dock ute med valpen även då så jag var inte med från morgonen. De sköt en räv i gryt då. Men efter jag varit hem och käkat lunch och lämnat valpen så hörde jag ett ståndskall från bron. Visade sig att stövaren drivit ner ännu en räv i ett gryt alldeles vid byn. Tog hagelbössan och sprang dit lagom till att de andra också anslöt. Ner med taxen och vänta. Ut kommer räven och då var dess saga all. Jag tror det var jag som sköt den... Lite svårt att säga för alla var mer eller mindre inblandade... Men å andra sidan var det inte så noga heller, huvudsaken det lyckas!
Marcus, Jax, Scott, Räven och Jag.
Fredagens älgjakt var en händelselös historia som inte förtjänar dyrbart datautrymme. Det enda som hände var att det blev eldat i biltemaburken.... Dock ett sagolikt väder...
Vy från "Bakom".
På lördagen fick en av lagets yngsta och nyaste medlemmar skjuta sin första älg, en rätt fin oxe på 5-6 taggar. Det var roligt.
På söndagen fick Bosse rätt så omgående upp älg, det bar i vanligt ordning ut ur marken och in på Hara. Efter cirka en halvtimma så smäller ett skott och 24 ropar på radion att det kommit en ensam kalv och att han skjutit på den. Han får gå fram och hänga ett band på skottplatsen.
Bästa hunden långt in på grannmarken med älg.. Hm.. Då flög fan i mig: man måste tro för att hålla på med den här hobbyn och just där och just då valde jag att tro på att 24 i gammal god ordning skjutit ett bra skott och att Eko skulle duga till att leta upp kalven... Sade på radion att jag far efter hunden. Sagt och gjort. Kom till skottplatsen, Eko helt tokig. Tog spår, började vinda, gjorde krumelurer, gick på vind, tog spår, till slut såg jag ryggen på en kalv. Släppte hunden så han fick avsluta de sista 40-50 metrarna på egen hand. Då jag kom fram var kalven nästan avklädd redan...
Eko med "sin" kalv...
Mer Eko...
Definitivt inte enligt skolboken... Men allt gick bra och det var förbannat nyttigt för hunden... Skottet då? En 5:1:a naturligtvis... Det var ju 24 som sköt!
På måndagen släppte jag Eko igen, en helt annan hund. Mycket större svängar, inte alls lika mycket dumskällning på allting utan han var mer målmedveten verkade det som. Han for även efter något i drygt en kilometer, men jag kunde tyvärr inte avgöra om han hade älg framför sig eller om det var i färska spår han drog. Tiden får utvisa... Återgången är däremot riktigt bra och det är jag glad för.
Rundor...
Från nån dag innan, trängre rundor...
Så... På det hela taget går det framåt. Det är bara att hålla på så kommer det fortsätta gå åt rätt håll! Det är jag övertygad om.
Nu i helgen är det älgjakt igen. Tre vuxna kvar. Det är även två kalvar kvar, men dessa är undantagna till unghundarna. Skönt att vara garanterad träningsmöjligheter framöver senhösten/vintern.
Om man ska hinna starta honom i Finland innan det blir för mycket snö vill det till att välta ett par snart...
Idag var jag och skulle skjuta in kombin. Den jävla grisen dubblerade för mig. Gick jättebra att skjuta in kikaren med kulpipan. Skulle sen testa en hagelsmäll mest för att se samskjutningen och då small båda piporna samtidigt och jag tog ett steg bakåt... Var nån gammal expressammunition jag fått av 15, Meteor Express hette den. Testade sedan en gyttorp magnum, no 5. Samma sak. När jag sedan testade ett skott med den ammunition jag alltid jagat med och även tänker jaga med så uppträdde inte fenomenet... Men helt klart är ju att något fel är trasigt, för sådär ska den inte bete sig.
Vill till att få den i ordning till 1:a november. Då kommer Ted på Jaktjournalen hit och gör ett repotage om rådjursjakt... Det räcker ju att alla kläder man äger och har hänger i trasor och läker in och fan och hans moster, det hade ju åtminstone varit roligt att ha en bössa som är duglig när det är finfrämmande på skogen...
Oldbergsflon i rådimma...
Annars är planen att vara ute så mycket som möjligt ensam med Eko och verkligen ge honom chansen att råka på ostörd älg, jobba lite med exjobbet så det inte blir alltför mycket kvar tills dess det vita bajset belägrar oss igen, jaga småvilt i mån av tid. Vi håller även på anordna en kurs i rävlock som förhoppningsvis går av stapeln någon gång i januari. Hoppas att många kommer och intresserar för detta så vi hjälps åt att hålla efter räven för övrigt småvilts skull.
Eko på gärdesflon...
Nu ska jag trotsa ösregnet och bege mig ut och kika lite efter småvilt.
Väl mött och på återhörande.
/Jonas
Asta S582sta S
Brunstuppehållsreflektioner.
Puh. Långt ord.
Brunstuppehållet i jakten är normalt sett en tid då man ska ta igen missat umgänge, planera inför den riktiga jakten och göra ifrån sig arbete som både blivit eftersatt samt ställa för lediga dagar framgent. Detta har gått lite sisådär. Umgänge och planering är avkryssat sedan länge, däremot har det här med att utföra arbete gått lite mer knaggligt. Dock går det väl i sakta mak framåt... Är godkänd att börja jollra på med min lastbil nu i alla fall. Det känns skönt. Ska skriva lite mer och sedan blir det jaktlov en vecka...
Har varit på en delikat middag hos A.Ramen med familj, han fick kulor med samma namn i present (Swift A Frame), hoppas nu han använder dom... Middagen var i vanlig ordning delikat och som tack för det så lär TV4 få mottaga en anmälan om deltagande i "halv 8 hos mig"...
Eftersom att vi redan avhandlat och konstaterat att det inte lönar sig att vara tyst på passet har jag idag varit på den högkvalitativa butiken vid namn Biltema och inhandlat lite mysgrejor till stundande jakter.
Eldningsburk. Tändgrejor. 10 kg värmepellets att elda i eldningsburk.
Har även inlett ett hittills resultatlöst sökande efter en tam liten apa som jag tänkte kunde springa runt mitt pass och slå på cymbaler. Det bör kunna förbättra oddsen att lyckas. Har dock inte hittat någon tam apa ännu. Letandet fortskrider med oförtruten frenesi...
Vad gäller Eko så har han fått vara ute ett antal timmar till. Ännu inget upptag på älg, men han beter sig i alla fall som en normal unghund. Vissa dagar gråter man och andra dagar är man jätteglad. Den dag jag grät så berodde det nog också på marken där jag gick, var väl en ruta på 1000 hektar där 1% var skog och resten hygge mellan 0-3 år. Det är inte så mycket att kuta på för en hund... Och själadödande att gå över för folk också för den delen...
Men annars tycker jag att kurvan pekar åt rätt håll.
Ekos första ståndskall... usel bild.
Eko höll på jollrade runt mig. Sen gjorde han en sväng. Kom tillbaka och skällde på en stubbe. Sen höjde han bara huvudet och stack iväg. 300m bort blev det upptag. Stod ca 1 minut. Bar iväg. Nytt stopp 150m bort mitt ute på en myr där det stod i ca 2 minuter. Ett sakta gångstånd till myrkanten där det sedan ställde sig. Han matade på med närmare 90 skall i minuten. För syns skull stoppade jag i några plugg i plastbössan och började smyga på (sista dagen på septemberjakten var detta). Kom in på 50 meter. Lade mig ner i en fin glugg och tänkte att älgen för en gångs skull skulle få göra första misstaget. Såg hunden ett antal gånger i gluggen, men ingen älg. Anade fan. Smög lite närmare. Såg en helt tokig Eko som i vild frenesi försökte klättra upp i en stor gran. Gick fram till granen men såg absolut ingenting som satt där. Har inte den blekaste aning om vad det var han skällde på. Tvivlar på att det var älg... Om nu inte spådomen åt n Karl i Ottos har slagit in: "je tro tammefan atte algan ha trea..." Sagt under en jakt på Gransjötrakten då, som vanligt, älgarna försvann...
Ett av många ståndskall... På mig.
Sista gången vi var till skogen måste jag säga att lilleman tagit ett stort steg framåt. Det var fortfarande lite joll, men däremot var han aldrig runt fötterna. Han kom förbi, sade hej och drog sedan iväg på en ny "sökrunda". Rundorna var inte stora, 100-150 meter, men det var dock tydliga rundor med bra återgång. Jag tog tillfället i akt att öva honom i att ta mina spår. Första gången då han kom tillbaka till där vi sist sågs syntes det tydligt på apparaten att han tyllrade bort sig. Men efter att ha ringat i 5-10 minuter så hittade han mina spår och kom i dom. Andra gången gick det betydligt fortare för honom att reda ut det där och tredje gången var det som att han aldrig gjort något annat... Det är roligt då dom svarar på det man gör.
Den 18:e oktober fyller han 8 månader. Det är en fredag. Passar ju bra att fira första skjutna älgen en fredag...
Eko poserar...
Nädå. Vi får se vad som händer. Tänker inte slänga honom på viltåkrarna utan bara vara i skogen. Tar han upp så tar han upp. Då antar jag att han känner sig mogen att göra det. Finns så oerhört många skolor kring detta och alla har sin "sanning". Min övertygelse är dock den att en hund måste få vara i skogen för att bli älghund. I år är ju allting kravlöst. Då är det ju bättre att dom gör bort råttjakt och annan jävelskap i år för att nästa år kunna ägna sig åt det dom är avlade att göra. Nästa år kommer ju kraven...
Vi var tre kompisar som köpte valp inom loppet av en månad i våras... Alla uppfödare hade olika filosofi kring det här med tidig jakt...
Jämtmyrens anser att man ska vara i skogen och funkar det så funkar det. Ungefär samma filosofi som jag har då med andra ord.
Hänsjöns ansåg att det ska jagas fullt ut från sex månaders ålder.
Maltaforsens ansåg att hunden inte ska jaga alls första året.
Tre olika skolor med andra ord. Vem har rätt? Ja, inte fan vet då jag det. Det är det ingen som vet. Men det viktigaste i den här branschen är att inte stirra sig blind på vad andra "vet" utan göra det som känns rätt för en själv.
Däremot är jag ganska glad att inte Eko jagat någon älg ännu. Eftersom man jagar både by- och vägnära så är återgången oerhört viktig. Om vi nu varit ute och ett antal gånger präglat på att han ska komma tillbaka både efter joller med annat vilt och vid vanligt sök så hoppas jag att vi är en god bit på väg att han är duktig på att komma tillbaka även vid älgkontakt. Eller snarare då älgkontakten avbrutits på ena eller andra sättet.
Sen måste jag även få klaga lite. Ett blogginlägg är ju lixom inte fulländat utan någon form av klagomål... Idag så riktas onda ögat mot fenomenet "stad". Alltså.. Hur fan kan man medvetet vilja bo i något slikt? Har gått och funderat på detta nu ett antal kvällar och dagar under pissrundorna...
Otrevligt med horder av fyllskallar som drar omkring och skriker. Bilar och cyklar får inte vara ifred. Framhjulet på min cykel är stulet för övrigt... Betala miljoner i engångsavgift och tusenlappar i månadsdito för att bo i famnen på folk man inte vill umgås med. Hur många i staden vet vad grannarna heter? Vad dom har för intressen? Vad dom jobbar med? Nä. Man är helt jävla ensam fast man har idioter under skinnet vart man än vänder sig. Varför? Vari ligger nöjet att bo intill människor som man bara retar sig på och som bara retar sig på en själv? Begriper det tammejfan inte. 800 kr i böter för att gå ut och pinka på sin egendom. Vansinne.
Jag har två bilder som illustrerar det hela på ett väldigt korrekt sätt:
Stad: Studentikost slödder som i ett tillstånd av haschpsykos får för sig att entrén till betonggraven är likställt med områdets soprum. Ingen tar bort påsen (definitivt inte dom som lagt dit den). Skator och kråkor drar sopor runt och skiter vid entrén. Låst dörr. Grå betong. Sopor. Fimpar. Skit. Slödder.
Landet: En jämthundsvalp skäller på en snöskyffel. Ingen jävel bryr sig. Bilen olåst. Grönt gräs utan sopor och fimpar. Lummiga träd. Hästarna betar fridfullt och tittar emellanåt på den nya lilla krabaten. En äppelpaj på kylning på fönsterbrädan. Olåsta hus. Om någon tavring mot förmodan kommer så är Lennart ute med aluminiumbasebollträet så är det lugnt i några år igen. Röda förkläden och rosiga kinder. Man vet vad grannarna heter och vart dom har nycklarna om det är så att man måste låna någonting.
Dessa båda bilder är ögonblicksskildringar och är absolut inte vinklade för att passa skribentens åsikt i frågan...
Nu måste jag nog dock ta och göra det jag har betalt för att göra... Dvs montera ihop några flyttkartonger. Det är inte allt kvar nu. Tänkte ta med mig några kartonger hem nu för varje resa jag gör så det inte blir så mycket till våren... Ljuva Jämtland. Ljuva hem.
Väl mött och på återhörande.
/Jonas
