Hemska tider...
... tarvar drastiska åtgärder.
Framgent kommer ni hitta mina skrivelser på: http://harvner.se
Jag har kopierat alla inlägg rörande jakt och hundar dit. Den nationalskatt av klagomål som finns här kommer finnas kvar här till beskådan så länge jag är betrodd att ha sidan kvar...
Väl mött och välkomna till den nya sidan.
/Jonas
Oktoberjakten...
...kunde knappast har börjat sämre. Efter konvalescens sedan jaktprovet den 29/8 skulle jag äntligen få släppa Eko igen, den 10:e oktober. Synd att hunden var utan husse den dagen. Släppte på ett hett ställe. Drog omedelbart iväg och började spåra. Gick i långa bukter... Husse fick för sig att det var rådjur. Sen gick det över ån i riktning mot E45:an. Sprang i ursinne till bilen för att åtminstone försöka ta fast hunden innan han antingen blev platt på 45:an eller hamnade i nån kohage på jakt efter skogskamelerna. Sagt och gjort. Då jag nådde till tussen där han höll till (80m från 45:an och 40m från en kohage med ett trettiotal hereforddjur) så stannade jag Hiluxen, hoppade ur och började vissla. Tänkte att det var ett jäkla rådjur att leva om... Då började det spruta älgar åt alla håll. Två kalvar kutade omkring och pep 20m bakom bilen. En ko kom som Usain Bolt över lägdan med Eko efter. En skaplig oxe kom från ett annat håll och ställde sig att titta på mig. Lita. Alltid. På. Hunden. Lätt att säga...men svårare att leva upp till... Ett av jägarlivets mindre stolta ögonblick. Man hade genom idioti fullständigt förstört för hunden. Jaja. Det var ju bara att för egen del avsluta jakten. Åkte och ställde mig på bakspåren, kopplade efter att han släppt kossan. Sprang totalt 1,5 mil. Sen var det hosta och vila resten av helgen.
Hilux och skaplig oxe... Arg husse.
Eko hostade ungefär två dygn av den turen. Ringde veterinären och berättade att det nog tyvärr inte var lunginflammationen som var roten till det onda utan att nog är lungödem han lider av. Dom höll med. Fick vätskedrivande medicin utskriven. 10 tabletter som skall räcka i 5 jaktdagar, en skall ges innan jakten och en efteråt. Tabletterna kostade 25 kr. Efter att i runda slängar ha inbringat 23.000 kr sedan slutet av augusti kunde man ju inte annat än le lite i mjugg då man stoppade in betalkortet i apparaten för att betala 25 kr för 10 tabletter...
Ekos uppfödare har hela tiden följt vedermödor och framgångar och hört av sig hur det går osv. Efter genomfört jaktprov fick jag förutom avtalad jaktprovsbonus även ett extra tillskott för "sveda och värk". Då han hörde om jaktödemet hörde han av sig och erbjöd ny valp när jag kände mig redo för det. Det går inte säga annat än att Jämtmyrens kennel ägs och sköts av en hedersman. Tar av mig mössan, bockar och bugar.
Veckan i övrig tillbringades med jobb i Hotagen samt att jag lyckades tröstskjuta en bock till. Det var en returbock, en 4-taggare med långa horn. Tandlös var han samt att han hade en skada i baklåret som gjorde att han gick lite egendomligt. Troligtvis en stångskada. Det var ett spetsigt hål rakt in i ytterlåret så bil- eller skottskada tror jag inte på.
En blank hotagssjö omringad av prunkande höst. Tyst. Knäpptyst.
Så var det då äntligen dags för vår långhelg. Älgjaktens höjdpunkt. En liten provsmakning av en oktobervecka. Vi jagade efter kalvar på fredagen. Prövade två fjantbitar på morgonen. En ungtik kom med ko med två kalvar i gångstånd mot mig. Tyvärr kom en oxe först, den stannade 25m bort och stod och sniffade en stund. Sedan vände den och kutade rakt in i kalvkoekipaget som naturligtvis även de väjde och kom ut på vägen ovanför mig. Bara att lyfta på mössan. Svårt att skjuta med byn som kulfång... Hade jag stått där jag brukar stå hade morgonen fått en annan utgång men nu blev det såhär istället. Tiden skulle utvisa att det kanske inte gjorde så mycket, annat än att det varit både roligt och nyttigt att få skjuta för ungtiken... Hon följde inte efter så vidare värst långt och efter att ha gått på ett flertal gånger utan att det blivit något annat än några skall så avbröt vi jakten och for och fikade. Vi bestämde att jag skulle pröva att släppa en nymedicinerad Eko på spåren efter kalvkon. Sagt och gjort. Spårade ett tag i band, förbi en kille som stod och röjde. Släppte då han började gå på bakbenen. Efter 10 minuter var det upptag och fast ståndskall. Då hade han, om jag tydde Bbarken rätt, stått tyst hos älgarna 3-4 minuter innan han började skälla. Gjorde en kringgående rörelse för att hamna i rätt vind. Efter det stått en halvtimma började jag smyga på. Efter en halvtimma till hade jag inne i ett hav av sly lyckats se en ensam vuxen älg. Var 30m ifrån och såg älgen en gång under ett utfall. Då man är så nära är det bara en tidsfråga innan man vindstöter. Särskilt när det är kommunistvindar från öst som blåser, vilket det var denna dag. Hörde då det bar iväg. Stopp 200m bort. Gick efter. Såg ko och kalv samtidigt som de gick in i ett nytt slyhav. Gick på igen. Såg nu ko och två kalvar efter ca 20 minuters ansmygning. Satte mig ner och siktade i en lucka. Kon befann sig i luckan 120 % av tiden. Ingen av kalvarna befann sig någon gång i luckan. Sken. Stopp 200m bort igen. Nära vägen. Gjorde kringgående rörelse för att försöka stöta dem upp i såten igen, mot passkyttarna. Kon, som bevisligen varit med förr gjorde då något som jag aldrig kunde tro. Mitt på blanka dagen gick hon ut på byn. Hon ställde kalvarna på en lägda. Jag hade kutat jämsides med gångståndet så jag nådde ägakanten ungefär samtidigt som älgarna. Kon lät åt kalvarna som tvärstannade. Sen drog hon iväg i rusher om 100-150m med hunden efter. Sen jagade hon honom i ungefär hälften så långa rusher. Mitt på dan. Mitt kulfång bestod av hästar och hus så jag kunde inte göra så mycket annat än att ta ett foto. Kalvarna stod och pep hela tiden så efter att hon och Eko dansat där mitt ute på lägdan så gick hon tillbaka till kalvarna och drog med sig dessa i en sakta gångstånd ner mot Storsjön. Där blev det tvärstopp i ytterligare ett slyhav.
Tvokalvku på egan... Hade varit roligt att få dansen på film, men hade tyvärr inte sinnesnärvaro nog...
Sprang efter älg och hund. Kom ut på en nybruten väg. Skallet stod 50m från vägen. Nu tänkte jag "atte nunan tjursett je henan tess dom kom ut på vejn". Tjursatt i en halvtimme. Då hade dom flyttat sig exakt 0m. Noll. Ogenomträngligt sly. Kröp in. Var inne på 27m. Såg ingenting. Inte ett hårstrå. Stöt. Förflyttning 50m. Förnyat ståndskall. Kröp upp till vägen. Hämtade tre stenar. Kröp in igen. Försökte slänga stenarna bakom älgarna, från mitt håll sett för att stöta dem mot vägen. Misslyckades fatalt... Gjorde enbart att man kände sig oerhört dum som stod och slängde sten för sig själv mitt i skogen då man fyller 40 nästa gång det står en nolla bakom... Tänkte ut en plan... Jag skulle kravla mig runt ståndskallet. Vindstöta. Sedan kuta som en dåre genom slyet och förhoppningsvis hinna ut på vägen ungefär samtidigt som älgarna passerar densamma. Sagt och gjort. Började kravla. Kom i läge. Stod och luktade ont ett tag. Då det började skrida iväg i ett sakta gångstånd satte jag igång att kuta. Lär ha låtit som 40 älgar som kom genom skogen. Hoppade över stammar, klafsade i surhål, bröt kvist och flämtade. Såg vägen, ökade farten ytterligare för att ta ett svanhopp över diket. Då ser jag i ögonvrån att älgarna står mitt på vägen. Gör en stoppsladd, går ner på knä, får ner den tyska platsbössan, spänner upp den och lägger an. Ungefär samtidigt. En kalv gör misstaget att ta två steg från de andra. Poff. Kalven i backen.
Vackra underbara djur. Så mycket glädje de sprider både i livet och som världens bästa råvara.
Kon och den andra kalven går över vägen. Förnyat ståndskall 70m bort. Tar ur kalven och mumlar i radion. Ståndet flyttar sig 200m ungefär.
Går på efter en dryg halvtimme. Snubblar i ett markberedningshål. Stöter. Sakta gångstånd som går rakt på en postare som skjuter ett skott. Eko fortsätter skälla. Går fram till postaren. Ser blod men ingen kalv. Dirigerar iväg tre postare som får ställa sig på gränsen för nu hade vi eftersök. Då de är på plats går jag på. Ser en ko, ingen kalv. Eko skäller konstigt. Långa uppehåll. Förstår att han skäller på två olika älgar. Går över en väg utan postare på. Nu är det max 150m till gränsen. Kon går över gränsen. Hunden efter. Ingen kalv. FAN, tänker nog alla. Eko skäller 10 skall på kon på fel sida rågången och kutar sedan tillbaka på vår mark och fortsätter skälla. Kon går över vägen. Eko skäller. Kon går tillbaka. Eko följer efter och skäller 10 skall till på fel mark. Går sedan tillbaka in på vårt och fortsätter skälla. Jag börjar smyga på. Om jag tyckte det var tätt tidigare under dagen så var de slyhaven närmast att likna vid en fröträdsställning om man jämför med det monumentala skogliga aber som kalven stod i nu. Försökte smyga. Kom in på 30m. Såg ingenting. Eko kom mot mig. Jag lät som en mus. Eko viftade svans och kutade tillbaka och fortsatta skälla. Bära eller brista. Jag kutade som en idiot. Då älgen klev ut i den enda lucka som fanns slängde jag mig ner på backen, in med swarrens orangea punkt där den ska vara, avvaktade hundens position. Poff. Kalv nr två ett faktum.
Eko vid fällt byte efter 5 1/2 timmas klanderfritt arbete.
Eufori. Efter all jävelskap som varit. Äntligen lite smak av det ljuva livet. Men säg den lycka som varar. Hostan kom efter en halvtimma. Dock betydligt bättre än vad det varit tidigare. Han verkade mindre allmänpåverkad. Det är nog bara att konstatera att jag har en hund som jag kan jaga med 1 såt var 3-4 dag. I mitt fall innebär ju det ett släpp i veckan eftersom vi i princip enbart jagar helger. Så rekrytering tarvas...
Men jag fortsätter med utfordring och medicinering enligt instruktion så får vi se hur det utvecklas framgent. Om man räknar bort katastrofen föregående helg som jag förstörde för hunden så har jag nu på 4 släpp haft 4 bra ståndskall. Eller jag och jag... Eko har haft det. Om det fortsätter så kommer han ju ändå göra rätt för brödfödan enligt mitt sätt att se på saker och ting. Och så länge han inte plågas så får det väl vara så då.
Tog in buren då löptiken var här, glömde bort att ta ut den till bilen igen. Men Eko tyckte visst det var mysigt att lägga sig i den så då fick han väl göra det då...
Nu är det bara att bygga vidare på det här. Ska försöka gå dom prov jag betalat för också. Förhoppningsvis går det vägen.
Jo, förresten. På lördagen fick jag skjuta en kviga på pass...
Är ju lite okynne att som hundförare skjuta älgar som inte hunden skäller på... Men som halv hundförare måste man väl få skjuta ibland i alla fall?
Som sagt var. Nu kommer veckorna framgent att ägnas åt arbete och helgerna åt jakt. Härliga tider. Idag har jag betalat räkningar på 65.000 kr. Inte lika härliga tider, men jag hoppas att jag aldrig mer behöver dränera kåken i alla fall...
Väl mött och på återhörande.
/Jonas
Snart dags igen...
Älgarna har snart haft sitt brunstuppehåll. Den jagande delen av den mänskliga populationen likaså. Eller ja... För vissa av oss är det ju ett uppehåll utan slut. Man kan nästan kalla det vid att uppehållet är normaltillståndet.
Nog om detta. Eller egentligen inte... Det här med pridefestivaler... Tja, det är väl vackert. Men varför måste man gå i en parad för att tala om att man rumlar i sänghalmen med folk av samma kön, med folk av motsatt kön, med bakpotatisar eller vad fan det nu månne vara. Vi som tillhör den asexuella delen av befolkningen blir ju naturligtvis fruktansvärt kränkta av dessa festivaler. Vi kräver att snusk, oavsett sort, hålls inom hemmets lyckta dörrar och inte kastas i ansiktet på oss vars sexuella festival närmast går att likna vid en likvaka.
Nu är det nog om detta och åter till sådant som verkligen betyder någonting: älgjakten.
Jag var inbegripen i ett samtal med en god vän idag. Låtom oss kalla honom Jojje. Så länge samtalen inte innefattar matbeställningar på engelska så är han faktiskt ganska klok och idag var en dag då klokheten nästan var förstummande.
Jojje: Jag är stressad...
Jag: Vadårå?
Jojje: Jo... De e en massa folk som vill att jag ska göra en massa grejer... Å jag vill fan int göra en massa grejer... Jag vill jaga.
Jag: Ja, jo, vem fan vill inte det? Men har man tagit på sig saker och ting så lär man väl göra dom färdigt...
Jojje: Jo, visst är det så... Men ändå...
Jag: Jag e stressad jag å.
Jojje: Vadårå?
Jag: Jo, men jakten e ju åt helvete.
Jojje: Ja... Å e jakten åt helvete så e ju det mesta åt helvete.
Och det mina damer och herrar: Det är så sant som det är sagt.
Troligtvis så har Eko lungödem. Om man googlar på det och läser den ytterst bristfälliga information som finns i ämnet så är det ganska så tydligt. Alla symptom stämmer in. Jag höll på surra om ödem redan ifjol. Men som outbildad skogsarbetare så litar man ju naturligtvis inte på sina egna veterinärmedicinska analyser utan man tror ju på överhögheten på veterinärstationerna. Men nu är det äntligen en sådan som delar min åsikt.
Höst 1, 7-8 månader: Hosta efter jakt. Då hette det "kennelhosta".
Höst 2, 1,5 år: Hosta efter jakt. Då hette det "halsinfektion".
Höst 3, 2,5 år: Hosta efter jakt. Nu hette det först "lunginflammation" men sen är det faktiskt någon som tagit sig tid att analysera det hela och denne någon, på Östersund Djursjukhus f.ö (där jag aldrig tidigare varit), sa att troligtvis är det ett jaktödem som ligger bakom detta helvete. Lungorna vätskefylls vid kraftig ansträngning.
Naturligtvis är det så. Ifjol under "halsinfektionen" så skulle jag ju börja cykla lite försiktigt. Gjorde så. Ingen hosta. Första släppet. Hosta. Ridå. Förstörd höst. Gråt och tandagnisslan.
Ska testa att cykla nu också, men det kommer inte att ge något utslag på hostningsfronten. Däremot så kommer han med största sannolikhet hosta efter premiärsläppet lördagen den 10:e oktober. Då vet man ju.
Då är det bara resten kvar.
-Testa att jaga lite försiktigt... Typ en timme... Sade dom. Tja... Man kan kanske bestämma tiden så noga om man är i stadsparken och kastar tygapor till en gröthund. Eller på fjället och jagar fjälltrast med fladderörahunner. Men får Eko tag i en älg och det bär iväg så kan det bli 3 timmar. Eller 13 timmar. Troligtvis det senare med tanke på att stackarn alltid alltid alltid ska "vila" och således är övertaggad då det väl gäller.
Vad kan man då göra då... Jo. Antihistaminer har visat sig vara effektiva, dvs allergimediciner. Det verkar tydligen lugnande. Återstår att se hur det inverkar på det jaktliga... Sen finns det vätskedrivande medicin som går ge i förebyggande syfte samt efter jakten. Sen går det förebygga genom att ge kolhydratrik mat innan jakten. Både kvällen innan och på morgonen... Naturligtvis fick jag ett tips om färdiga burkar som går köpa till det facila priset av hutlöst dyrt... Sen ska man strö en matsked strösocker över maten, en tablett druvsocker likaså. Druvsocker ska man även bära med sig...Ja ni hör ju själva vilken lättsam, lättplanerad, okomplicerad jakt man kommer få framgent. Det blir ju verkligen av typen "nu är det fint väder så nu sticker jag ut en stund". Eller så inte. Man måste ju veta varje steg man ska ta tre dagar innan man ens vet att man ska ta stegen. Så... Krasst sett är man ju utan älghund. Man kanske får en hund som det går jaga älg med. Ibland. Om det inte regnar ute, vilket tydligen var förödande för hundar med ödem. Regn och fuktigt väder var tydligen riktigt ajaj. Jaha... Dom har sett Jämtland på hösten eller? Är det en dag på tio som är dessa fina krispiga morgnar man längtar till så är det ju bra...
Nä fy fan vilket tjorv.
Så vad gör vän av ordning då? Jo man går ut och tröstpürschar lite bock och får faktiskt skjuta en rätt fin sådan också...
Fin bock.
Trofé och föda. Två goda ting.
Vän av ordning tar även fram en spegel. Sätter den på köksbordet. Sätter sig ner och studerar den sorgliga figuren i spegeln och ställer frågan: Ska jag hålla på med det här?
Det finns till den frågan enbart två svar: Ja eller nej.
Jag valde svaret "ja". Vad fan ska man annars göra lixom? Då måste man ju flytta söderut för att slippa snön och där är det för dyrt att bo.
Vid ett nekande svar hade ju allt varit lättare. Man skänker bort hunden som sällskapshund, jagar lite sporadiskt som passkytt och ägnar sig åt menlöst skit under övrig fritid.
Vid ett jakande svar blir allt så mycket svårare... Vill man jaga älg med löshund så lär man ju för Guds skull inte ska behöva planera sina jaktdagar veckovis i förväg för att se till att mediciner, specialmat, druvsocker och annan skit finns hemma och i tillräcklig mängd. Detta dessutom för att i den bästa av världar få släppa en gång per vecka. Det är ohållbart. Jag föder inte hund för det. Så enkelt är det. Figuren i spegeln sade då:
-Hörrö, du är ju redan bunden utan att få ut något av det. Bind dig ännu mer och få förhoppningsvis ut EN jävla bra dag i skogen EN gång till i ditt liv.
Och det är också så sant som det är sagt.
Att köpa en sån där liten ullig gullig sak som får tanterna att prata konstigt är också som det är. Dels är det jobbig så inihelvete innan dom slutat kaskadskita inomhus och sen är det 1-2 säsonger till som är borta. Och jag är halvvägs till 70 nu och har inte fått jaga älg på riktigt vis sedan jag var halvvägs till 60. Jag är inte beredd att slänga bort mer tid. Snart har ni som röstat på Socialdemokraterna sett till att vi jagat färdigt genom att sätta MP i regeringsställning och älgstammen skall skjutas ner till ett minimum vilket också gör att man måste ställa sig frågan om det är värt det i framtiden...
Lagom till vintern står hundgården klar. Nätet sätts i morgon.
Har fått erbjudande om att köpa en åttamånaders tikvalp. Välstammad och relativt skogsvan. En bra deal för båda parter. Får hämta henne när jag vill och ha henne resten av hösten, kolla av hur det fungerar med Eko och med mig. Om vi kommer bra överens så får hon stanna och om det inte fungerar så får jag lämna tillbaka henne till ägaren som då får igen en hund med ett antal fler skogsmil i benen än vad hon hade då hon kom hit.
Kommer dessutom ha någonting att jaga med heldagar på senhösten i år för att inte tala om att man kommer ha riktigt i kopplet till nästa höst så man slipper ännu ett år av jaktlig misär. Förhoppningsvis... Det är ju trots allt en tik... Man får väl hoppas att tiden i skogen inte ägnas åt att bygga bo, bära strumpor och försöka dia grävlingar utan att det faktiskt också blir lite jakt mellan varven.
I det här läget så är ju kraven ofantligt låga. Jag vill att förhållandet släpp kontra veterinärbesök skall vara 25 på 1. Inte som nu 1 på 10. Så jag är oerhört nöjd om hunden bara håller sig frisk och ibland lyckas bjäffa lite på en älg. Men då man håller sig med skämthundar verkar ju det vara ett ouppnåeligt mål... Men trägen vinner... Livet skall inte vara en dans på rosor ty då får man taggar i fötterna. Som en annan god vän sade idag...
Så får det bli.
Tid är pengar.
Tid är dyrbar.
Tid är älgjakt.
Hotagen... Där är det väl mest sörlänningar och danskar som får jaga...
Snart på en dansk vägg nära dig...
Hoppas den klarar sig. Det är sådana där vi vill ha fler av. Ska ha fler av. Som ska sköta aveln till fromma för framtida stam. Fast det klart... Drömmen är ju att få skjuta en. På fast ståndskall för egen hund. Annars kan det kvitta.
På återhörande.
/Jonas
Älgjakten inledd.
Första veckan avklarad. Alla jägare vid liv. Alla hundar vid liv. Något färre älgar än vid start är i livet. På det hela taget en bra premiärvecka som flutit på utan större bedrövelser. Vi hade till och med några fina ståndskall, redan på måndagsmorgonen skällde det fint. Tyvärr inget skjutet då.
Jag har lyckats med konststycket att se älg varje jaktdag.
Måndag: ko med kalv, ko med kalv
Tisdag: Kviga
Onsdag: Ko med kalv, kviga. Sköt kalv.
Torsdag: Jaktfritt
Fredag: Minioxe
Lördag: Kviga. Sköt kviga.
Söndag: Ko med två kalvar.
En av fördelarna med att jaga i en ohägnad moosegarden är att man inte direkt behöver ta några skitlägen, man kommer få sina chanser ändå. Av dom älgar jag sett har jag faktiskt skjutit dom jag haft läge på. I de allra flesta fall har det varit fullt sken med sly och ris i vägen. Då lyfter i alla fall jag på mössan...
Det här med att låna hund var väl inte direkt en framgångssaga... Hon ville inte jaga tillsammans med mig. Väldigt go och snäll, men hon la av alldeles för snabbt. Troligtvis är hon en enmanshund som vill jaga med husse och inte med okända krumelurer... Men jag okynnessköt en kalv på onsdagen ändå. Det ska vara en första gång för allt och det var då första gången jag sköt en älg som inte hunden skällde på då jag var ute och gick med hund... Egendomlig känsla. Var dessutom en människa till med som också sköt. Dock som tvåa...
Så går det om man skjuter i sneda vinklar. Är helt oskyldig till detta...
Vi hade det väl inte sådär hemskt bra ställt på hundfronten, som vanligt, så han som har Maltaforsens kennel kom hit och gick ett par dagar. Dock var alla hans hundar i löpet så han hade i sin tur lånat hundar. Var en tik som heter Älgoxens Azzi som var duktig. Hon räddade oss två dagar i rad då vi fick eftersök. Men hon skällde tills det small båda dagarna. Som det ska vara med andra ord.
Jag fick äran att avsluta eftersöket på lördagen. Stod inne i det värsta av alla slyhav vi har, har aldrig lyckats se en älg därinne under alla år jag jagat och när man börjar smyga på i 19-tiden på skadat vilt är pressen ganska stor att lyckas. Tog mig in på 40-50 meter och hade tre luckor. Stod där och avvaktade. Efter 10-12 minuter gjorde kvigan en rusning mot hunden och kom fram i hyggeskanten. Då var det klart. En väldigt skön känsla att få avsluta ett eftersök.
Kviga och Azzi.
Vi har haft bra avskjutning också. 2 oxar, en dvärg och en skaplig sextaggare samt 3 kvigor. 1 kalv är allt vi fått. Känns bra för mig som har sjuk hund att det är 11 kalvar kvar till framtiden...
Ja... Angående det då. På västfronten intet nytt. Han är pigg och kry men under fortsatt medicinering och ordinerad vila. Han kommer få vila hela septemberjakten oavsett vad veterinärerna säger. Jag vet att han jagar älg, bara dumt att riskera att spoliera ännu en säsong genom att släppa för tidigt. Men synd är det, hade tänkt att försöka göra honom färdig med proven nu i brunstuppehållet. Men så är det i denna hobby, det är levande varelser man har att göra med och då får man räkna med lite bakslag... Även om jag på något vis lyckats få halva jämtlands veterinärrelaterade bakslag de senaste åren...
Vi får väl se nu då i oktober. Om det är en bakteriell lunginflammation så ska han ju vara frisk och jaktbar nu. Om det fortfarande är host och hack efter vart och vartannat släpp så får man väl acceptera det faktumet och börja leta valp till våren... Då får väl Eko vara kvar och bli en varannanveckashund...
Men nu till det värsta av allt... Det är ju så fruktansvärt så det går inte med ord beskriva. Läs och gråt:
Katastrof. Rubbade vardagsrutiner. Stor, stor katastrof.
Lättkränkta, rödhåriga, snedtänta, inavlade öbor. Fy för fan. Usch. Jaja, men det är väl ett levande bevis på att satiren är träffsäker...
Må det lättkränkta as som förstört mina eftermiddagar för evigt brinna i det innersta av alla hörn Helvetet kan erbjuda.
Den enda trösten nu är att älgjakten pågår... Men det blir en lång, mörk och väldigt fattig vinter utan världens bästa serie på färgteven....
/Jonas
En dag kvar...
I morgon är det jaktmöte och sedan drar det igång igen. Det Stora Septembervansinnet.
Bastutemperaturer, spyflugor och geting. Förhoppningsvis även någon älg...
Tänkte inte orera speciellt mycket utan enbart förtälja de senaste rönen vad gäller Eko.
Fick hämta honom på söndagen. Då var han mycket bättre. Medicin hade getts direkt i blodet, antibiotika och vätskedrivande. Det var nära att han dog. Väldigt väldigt nära. Lungorna var fyllda med slem och blod då han kom in. Diagnosen var akut lunginflammation. Men han svarade bra på behandlingen och han repade på sig snabbt. Dock är det vila och fortsatt medicinering september ut, eller jag kanske får ok att testa att släppa sista helgen, det vet jag inte ännu. Skall ringa dem efter två veckor och höra. Återbesöket i torsdags visade på en stor förbättring av lungorna. Nu var lungbilderna helt svarta, i lördags var de helt vita (luft blir tydligen svart på röntgen...) och övriga värden var också okej.
Stark antibiotikakur i 14 dagar. Kortison ännu längre, men har börjat trappats ner nu.
Troligtvis orsakades detta helvete av en bakterie... Släppte honom en vecka innan jaktprovet, då skällde han också rätt bra och simmade/kravlade över en igenväxt sjö. Blandat dyvatten och gungfly. Då jag kopplade honom och 2-3 dagar efteråt spydde han myrvatten. Det troliga är att han dragit i sig någon skit då, genom kallsupar, och att detta blossade upp under ansträngningen som jaktprovet medförde.
Det är i alla fall vad jag hoppas på... Men med tanke på tidigare historik om svaghet i luftvägar mm så ligger det ju ändå och gnager i en att det är någon typ av ödem eller dylikt.
Fan vet... Men det lär vis sig. I sådana fall får man väl någon form av medicin så han kan jaga hjälpligt.
Men har i alla fall fått låna en hund... Så jag slipper sitta på pass... För femte året i rad trots att jag håller hund...Har lånat en mysig jämthundstik på 6 år, Guldbyns Mika heter hon. Ska bli intressant att testa henne och framförallt så får det gå hur fan det vill, för det är ändå roligare att gå med hund än att sitta och äta fläsk på pass. Dessutom tror jag inte att hon kommer skämma ut sig här, det går nog bra bara det klickar mellan oss så hon vill jaga tillsammans med mig. Hon har börjat göra sig lite hemmastadd nu i alla fall. Trivs i hundgården och har fått komma in och äta lite ben mm tidigare idag.
Men det är väl tur att hon är försäkrad, för hon lär väl bli sjuk i någon egendomlig åkomma hon också bara för att hon vistats nära mig...
Önskar Er alla en riktigt bra premiärvecka!
/Jonas
Berg- och dalbana
Jaha. Jakten nalkas och då börjar det naturligtvis jävlas. Jaja, förändring äro av ondo så det är på sätt och vis skönt att allt är som vanligt igen.
Bockjakten har varit igång i nästan två veckor. Jag har inte jagat bock i två veckor. Har varit ute två kvällar och gjort några halvhjärtade försök. Har inte sett ett liv med horn. Lockade in en get första kvällen och andra kvällen var det lugna puckar.
Det mesta av den lediga tiden har gått åt till att komma iordning i huset samt till att försöka få Eko i form till årets jakt. Eller han är väl redan i skaplig form eftersom jag cyklat sedan andra veckan i mars, men lite ris mellan trampdynorna har sällan skadat. Trodde jag...
Har släppt tre gånger. Fick den stora äran att åka på koncernmark och testa jycken en kväll. Tja. Fanns älg där också. Inledde med en söktur där han totalt kutade 6km. Kom tillbaka. Fick några köttbullar. Upptag 150m i medvind. Sken. Stopp efter 1,5 mil uppepå ett berg. Punktering. Sken. Åkte runt för att stoppa mot en fårhage, hörde nog bilen, bröt och kom. Ingen hosta men en mycket trött hund.
Sen var jag ut en kväll här hemma. Ett par små söksvängar. Spårarbete i 1,3 mil. Upptag som stod fast. Sen skällde det från 22 till 03.45 då jag kutade på och skrek och klappade i händerna. Då bröt han. Väldigt trött men ingen hosta.
Sen enbart arbete med hus och hundgård ett tag. Det gick bra det också, det mesta som skulle vara klart till älgjakten är klart och det som inte är klart är inte så noga att det blir klart heller.
Hundgården är inte klar, men det är inte så noga.
Hoppstor av ovanstående framgångar i älgskog anmälde jag på tre prov. Tänkte att om det går som det hittills gjort så blir han ju i alla fall meriterad om jag går tre prov. Förhoppningen var att hinna gå alla innan jaktstarten. Nu blev det tyvärr inte så, men såhär i efterhand spelar det kanske inte så stor roll det heller. Gick prov idag, 29/8. Dagen inleddes med en liten söktur och en väldigt fin söktur på ca 22 minuter. Kom tillbaka och jag fick till en lyckad inkallning. Utfodring medelst köttbullar. Ut igen. Eko sprang till en saltsten, krumelurade runt lite grand där och började sedan ett spårarbete som sträckte ut till dryga 2km. Upptag. Stod någorlunda fast i 90 min. Domaren gick på. Skottillfälle, misslyckad inkallning och lätt stöt. Nytt stopp efter ca 300m. Stod i 30 min. Misslyckad inkallning (nu var jag också med fram) och hårdare stöt. Nytt stopp efter ca 1,9km. Stod i 30min. Hård stöt. Kvigan såg mig. Vi tror i alla fall det var en kviga, en liten ensam älg med små spår. Såg inga horn, men det kan så klart varit en minioxe också. Fan vet... Förföljande till provslut. Domaren skall föreslå en fin 1:a. Eufori. Glädje. Lycka. Efter sju sorger och åtta bedrövelser är man äntligen på banan hundmässigt. Man jagar i en ohägnad moosegarden och det är knäpp tyst så fort hundarna är lösa. Men nu är det äntligen ändring på det. Tre släpp sommaren -15. Tre ståndskall varav en jaktprovsetta. Det duger ju... Men säg den glädje som varar längre än 10 minuter... Såg på pejlen att hunden blev stilla alldeles vid slaktgropen. Kutade som en idiot rakt över marken dit. Såg att han inte alls var vid slaktgropen utan 3-400m längre in. Men fortfarande blickstilla. Gick in efter. Ropade. Visslade. Ingen reaktion. Kom så nära som 30 meter så ser jag att det är något som rör sig. Där står Eko. Nu kommer han sakta gående. Hostandes. Kräkandes vitt slem med blod i. Kopplade hunden. Försökte få honom med mig. Han blåvägrade gå. Drog lite i kopplet. Han reste sig upp. Spydde blod. Lade sig ner igen. Lyfte upp hunden och började bära. Messmörsarmarna brände och jag höll på spy. Tvungen att vila. Satte ner hunden. Han spydde mer blod. Nu utan vitt slem utan mest bara saliv och blod. Började kolla över honom, ömmade ingenstans. Såg bra ut i mun och svalg. Hämtade andan och ringde på skjuts. Fortsatte bära hunden. Kom sent omsider ut på en väg. Skjutsen kom. Kom till bilen. Ringde veterinär. Fick åka in akut. Röntgen, blodprov och sedan blev jag hemskickad och hunden inlagd. Här sitter jag nu... Med en jaktprovsetta som inte är värd det papper den är skriven på, en hund som är inlagd på djursjukhus för en åkomma som ingen kan hitta och en jaktlig framtid som i morse såg så ljus ut men som återigen förvandlats till den monumentala öken som det tydligen är förutbestämt att den skall vara. Verkligen en berg- och dalbana. Från eufori till misär inom loppet av några timmar. En ofärdig hundgård som det helt plötsligt inte känns som någon brådska att fixa till. En älgjakt som återigen skall bestå av att sitta på pass, inte höra ett skall och inte se en älg. Eller ännu mer menlöst: Skjuta en älg som är skrämd av en baklucka eller som bara kommer och går på väg från ett bete till ett annat.
Jag har som mål med mitt hundägande att få skjuta 1 älg per år på bra ståndskall för min egen hund samt att den skall klara av ett jaktchampionat. Svårare än så är det inte. Då är det värt allt arbete, all tid och alla pengar. Jaktproven för att få några fler släpp per säsong och för att det oftast blir trevliga dagar i skogen tillsammans med andra trevliga hundintresserade mäniskor samt att om jag nu inte efterlämnar någonting annat till eftervärlden så kan faktiskt allmänna arvsfonden få åka hit och plocka ner lite championatsdiplom efter mig. En älg/år är en rimlig målsättning med de förutsättningar som finns rent jaktligt. Resten är bonus. OM det nu blir någon fler.
Men nu är det grusat. Igen.
Fan vet hur det nu blir. Spontant känns det inte bra. Det var inte speciellt hårt idag och ändå spyr han blod. Och alla som skall hetas kunna något står som fågelholkar. Jag som inte kan något står som ett helt jävla fågelbad. Vad skall man göra? Vem skall göra något? När skall det göras? Hur skall det göras? Ofantligt med frågor men inga svar. Just nu känns det bara tomt. Ingen liten Eko ligger i sin bädd. Man är orolig. Man känner vanmakt.
Egentligen vill jag bara skita i allt just nu. Men så kommer det inte att bli. Jag kommer stå där. Men utan någon glädje. Glädjen försvann i ett vitt blodblandat slem.
Jag vet inte om jag orkar börja om igen heller. Torka piss ett halvår. Sitta på en stubbe och bli myggbiten minst lika länge. För vad? Vad är det för fel på nästa hund? Och nästa? Och nästa? Jag kan inte ta någon valp nu för jag känner ingen glädje i det längre. Jag orkar inte med det. Man vill väl inte fästa sig vid en hund som kommer bli sjuk vid 1,5 år så man antingen får gräva ner eller skänka bort den... Dessutom finns det väl snart inte en uppfödare som inte enbart sysslar med omeriterad blandrasavel som vill sälja en valp åt mig med tanke på den förbannelse som verkar vila över hundarna.
Men om man skall summera dagen så måste det väl ändå blir något liknande: Jag hade hellre gått en nolla på 2p och kunnat göra ett nytt försök i morgon än att gå en etta på ~80p och inte ens veta om jag får se min lilla Eko igen.
Lilla Eko.
Jag hoppas att det går bättre för Er andra i alla fall. Dela glädjen med hunden istället för på facebook. Det är nuet, hunden och jaktkompisarna som betyder något. Inte okända skrävelkukar på datorn.
Väl mött.
/Jonas
Snart älgjakt...
... Och knappt en enda förberedelse är gjord. Stabilt... Eller jo: Den viktigaste förberedelsen av dem alla är naturligtvis gjord - cyklingen med hunden. Den ofantligt underbara vintern vi hade gjorde det möjligt att börja cykla redan i mars, sedan har man hållit i det. Den ofantligt underbara sommar vi nu upplever med maxtemperaturer på +11 grader gör det ju helt omöjligt för alla i Jämtland boende älghundsägare att skylla på värmen då hunden kommer och ser ut som ett oljefat första måndagen i september... Har cyklat 14km 1-2 gånger i veckan fram tills nu, nu ökar vi på den dosen till 3-4 gånger i veckan. Om hunden är hostfri har jag gett mig fan på att ha championatet innan älgjakten börjar. Så är det bara. Ska bara lägga ut en annons på datan om att, mot betalning, få åka någonstans och testa att jaga grävling i början eller mitten av augusti så man vet om det håller eller ej. Någonstans där man slipper hålla till uppepå altanerna åt folk, eller bakom växthusen, eller mitt på tomterna...
I nuläget vet jag inget annat än att av cykling blir det ingen hosta. Sen vet jag att en passkedja är livsfarlig på grund av stormhyggen. Sen vet jag inte så mycket mer... Kanske vore på sin plats att någon annan såg till att veta något någon gång också...
Jag, som alltid byggt 5-15 älgpass varje år, trots att jag knappt sitter i dem, har börjat förstå varför det är så glest på våra arbetsdagar. Som hemmansägare har man helt enkelt inte tid. Jag skiter ärligt talat i om passen är slyiga då grunden är uppgrävd, vagnsbua måste rödkritas och hundgård skall byggas... Egentligen kanske det bästa vore att man har fasta ansvarsområden. Man har 3-4 pass per man och ansvarar för dessa varje år. Gör man då en rejäl insats år 1 så behöver man ju inte ens dit år 2 och 3. Det är ett alternativ till att jag måste springa över 95 pass, kolla vilka som behöver åtgärdas och skicka dit någon av de 11 som är på jobbardagen så de 26 som ska jaga ser någonting...
En dag i juli kom den... Nu ser inte gräsmattan ut såhär länge. Det finns inte ens en gräsmatta längre. Men behövligt var det...
Har faktiskt inte något roligt att förtälja. Är inte ens speciellt förbannad på någonting eftersom jag inte har tid att engagera mig i någonting att bli förbannad på. Jobbar i skogen på dagarna, i huset på kvällarna och däremellan försöker man få någon timmas sömn. Är mest frustrerad över att man inte hinner speciellt mycket på en kväll. Jag vill ha det mesta klart tills skjutbanorna öppnar. Det är en utopi. Jag vill ha det mesta klart till bockjakten. Det är också en utopi. Får bli ett mellanår det här... Men med min tur så är väl hunden frisk och Det Vita Bajset lyser med sin frånvaro precis hela vintern i år. Nästan, men bara nästan, så man hoppas att allt är som vanligt så man kan vara hemma och arbeta istället för att fjanta i skogen...
En pall med jobb...
Ska bygga två hundgårdar. Finns en befintlig idag som inte är laglig rent storleksmässig. Den utökar jag lite grand så det blir lite mindre olaglig och sedan får den fungera som gästhundgård eller möjligtvis avlastningshundgård OM man någon gång i livet har två hundar och de av en eller annan orsak inte kan vara tillsammans. Sen bygger jag en stor hundgård som är laglig med råge. Finns möjlighet att från båda hundgårdarna gå in i isolerade rum med värme om de så önskar. För den sakens skull tänker jag inte sluta ha hundarna inne kvälls- och nattetid, men det är skönt att veta att man kan lämna dem OM det är så att man måste iväg på någonting. Då kan man kanske leja en grannunge att fara dit och kolla mat och vatten etc. Skönt att ha möjligheten i alla fall...
Usch vad tråkig man blir när man blir gammal. Fast man har två tummar och båda två är fastlimmade precis så mitt i handen som de bara kan hamna så är det enda man tänker på snickerier, målerier, tapetsering, grävning, gjutning och allt annat. Men det är väl så den här årstiden, det är lågsäsong för det mesta som är roligt. Men nu går det ju inte ens vara arg på värmen...
Minns inte om jag skrivit det tidigare men... Jag är halvvägs till 70 och har aldrig i hela mitt liv haft någon längtan på utlandet. Men nu är det nästan så det skulle vara skönt att få komma iväg till värmen. Inte för att bada, det är fortfarande enbart ungar och idioter som badar, men fan så skönt det vore att få slippa långbyxor, tjocksockar, skjorta, jacka och mössa under en kvällspromenad. Men... Har man inte tid att gå och undersöka slyväxt på ett älgpass som ligger 2km bort så har man definitivt inte tid att åka 200 mil bort för att få uppleva något annat än arktisk kyla heller...
Solen har synts till ett par dagar i sommar, men då täckte vi den med brandrök istället. Fast innan det skedde så hann flinten börja flagna... Måste ju ändå räknas som en bedrift att ha lyckats flagna någonstans på sin lekamen under denna sommar...
En grogg på diesel och bensin gjorde susen... Det är roligt att elda! Åtminstone så länge det går att kontrollera flammorna.
Björn verkar vi ha väldigt gott om just nu. Det är ju mindre roligt. Vi ska försöka oss på att jaga lite grand, men troligtvis blir det bara älgjakt av det hela. Men hemma i soffan lyckas man sällan med något, man måste pröva för att lära sig. Synd att man inte hann med att anmäla till Junsele, hade varit intressant att se hur Eko betedde sig mot livs levande björn. Rullstolsjollret klarade han av, även att spåra levande nallar. Men jag tror aldrig han stött på en någon gång...
Jaja. Den som lever får se.
Avslutar med en bild från ifjol, naturligtvis kommer bilden från Någon Annans kamera... En riktigt rejäl jämtlandsoxe. Sagolika utlägg, kolsvart, rejäl hals och bringa samt ett muskulöst akterkastell.
/Jonas
Osköna juni.
Kom precis in från en cykeltur med Eko. Kan krasst konstatera att jag har exakt samma kläder nu, fjortonde juni, som jag hade på mig då jag började cykla under andra veckan i mars. Dom kanske har åkt en vända eller två i tvättmaskinen men samma kläder är det. Och lika förbannade kallt och blåsigt ute. Måste vara den sämsta våren i mannaminne. Borgar väl för djungelklimat under älgjakten är jag rädd...
Kan även konstatera att jag har varit lite före min tid. I början av det glada 2000-talet hade jag en 744:a. I bakrutan på den satt en dekal: "Förbjud miljöpartiet", stod det på den. Aldrig någonsin har en dekal på en bilbakruta haft så rätt. Jag hoppas verkligen att den del av befolkningen som genom sin röstsedel sett till att vi har denna monumentala katastrof till "regering" tar av sig sina mössor och böjer sina huvuden i skam över vad de ställt till med. "Förbjud diesel och bensin", "förbjud löshundsjakt", "förbjud ditt", "förbjud datt". Ja, men varför då bara inte lagstadga att alla måste flytta till Stockholm och ha som enda intressen att snorta kola och måla båtar med giftig kopparfärg. Då är det ju klart. Sen kan man ju ha några subventionerade jobb utspridda över landet där anställt folk sitter på uppsnickrade staket, dinglar med benen och ser pittoreska ut till fromma för den europavägsburna turismen från länder där man tillåts transportera sig.
Tycker herr Uggla sammanfattar sinnesstämningen rätt bra, bara att byta ut namnen i sången till nuvarande ministrar...
Oavsett de cannabisrökande batikhäxorna i vår kära regering så har jag en rolig nyhet att förtälja. Har gått från att vara Hyresslusk Harvner till att nu tituleras Hemmansägare Harvner. Har nämligen varit och skrivit kontrakt, skuldsatt mig för resten av livet och fått lagfart på en liten gård. Den ligger vid Storsjöns strand och har en jämtlandsflagga som utsikt. Kan se allt det underbara som länet har att erbjuda vid varenda morgonkopp kaffe under resten av mitt liv: gröna ängar, blåa sjöar, gröna skogar och vita fjäll. En lisa för själen är vad det är. Sen att man måste ha persiennerna nerdragna för att kunna titta på färgteve är en annan femma... Helt okej skick på det mesta, lite fix är det väl alltid men inga katastrofer. Nu ska jag bara ta och bygga en rejäl hundgård och sen kan man kalla det hemma!
Ere Hunnshöugen man siir bortgönom tro?
Det kommer bli en stressig sommar tyvärr. Allt som måste göras i huset, förberedelserna inför älgjakten, förvärvsarbete och andra måsten. Men det får gå. Det blir väl lugnare om 10-15 år får man hoppas. Jag har i alla fall hunn i fullfrän form, ska bli roligt att få testa ett släpp vad det lider så man får se om han håller ihop. Jag vill tro det i alla fall. Har inte varit några konstigheter alls sedan november. Var och kollade på lite valpar också... Dom är förjäkla fina jämthundsvalparna, är nog möjligtvis endast strävhårstaxar som är finare som valp än jämtarna. Dom är ju så bedårande söta så till och med ett så stenhårt hjärta som mitt smälter en smula...
Aaaa poo-pooo.
Och då vi ändå är inne på jakten... Arne Hägerfors har ju ett klassiskt referat som behandlar vissa hopp- och ljusrelaterade ting... Ungefär så känns det just nu. 24 älgar i tilldelning. 27 jägare. 9 hundar. Det är 0,88 älgar per jägare och 2,66 älgar per hund om alla skjuts för hund. Det är dåliga odds om man tänkt sig försöka ha något i kopplet och framförallt om man tänkt sig att använda det man har i kopplet annat än var tredje jaktdag... Har skickat en ansökan till en stort aktiebolag. Avslag morgonen efter. Jaja, så länge halva Norge och hela södra Sverige får jakt i Jämtland så är det väl inte så noga med dom som bor här och kanske även tänkt sig att leverera virke... Efter det är ansökan inskickad till en jaktklubb på 100 % privatmark, därifrån har jag ej hört någonting ännu. Men troligtvis är det också ointressant eftersom det redan finns gott om hundar även där, dessutom dugliga sådana. Då återstår ju den största av alla nesor: En annons på facebook där man erbjuder sig att betala per dag för att få komma och gå. Kan lätt betala 500 kr/dan för en bra oktoberjakt på en fin mark utan några köttanspråk. Men det lär väl anses för lite. Bättre då att ta in en dansk eller tysk som betalar 5000 kr/dan utan några anspråk och som dessutom sitter på pass.
Om det inte löser sig så känns det faktiskt så hopplöst så då tror jag att allt krut läggs på meritering så man får Eko till jch i höst och sedan får man sälja honom någonstans där han får jaga och får det bra. Jag är inte lagd åt det skrytsamma hållet men får han bara vara frisk så är ett jaktchampionat en bit av en kaka, som det heter på svenska... Så pass mycket har jag trots allt sett av hans kapacitet. Pengarna kan jag lägga på en ny ytterdörr och en drevervalp. Eller så skänker man bort honom till någon som man med hundra procent säkerhet vet är snäll med hundarna och där han får jaga mycket och komma till sin rätt. Den som lever får se. Jag hoppas naturligtvis inte det går dithän, men jag har lovat mig själv att jag inte skall nöja mig med att filma ståndskall med mobiltelefon längre utan jag vill jaga. Mycket. Lär väl i alla fall ha 4 veckors betald semester i år. Noll dagar tas ut i sommar... Men man får väl pürscha rådisar på morgon och eftermiddag och snickra däremellan då...
Om det inte löser sig så känns det faktiskt så hopplöst så då tror jag att allt krut läggs på meritering så man får Eko till jch i höst och sedan får man sälja honom någonstans där han får jaga och får det bra. Jag är inte lagd åt det skrytsamma hållet men får han bara vara frisk så är ett jaktchampionat en bit av en kaka, som det heter på svenska... Så pass mycket har jag trots allt sett av hans kapacitet. Pengarna kan jag lägga på en ny ytterdörr och en drevervalp. Eller så skänker man bort honom till någon som man med hundra procent säkerhet vet är snäll med hundarna och där han får jaga mycket och komma till sin rätt. Den som lever får se. Jag hoppas naturligtvis inte det går dithän, men jag har lovat mig själv att jag inte skall nöja mig med att filma ståndskall med mobiltelefon längre utan jag vill jaga. Mycket. Lär väl i alla fall ha 4 veckors betald semester i år. Noll dagar tas ut i sommar... Men man får väl pürscha rådisar på morgon och eftermiddag och snickra däremellan då...
Finns ju lite spännande nytt vilt för en drever att boffa på i alla fall...
Men nu har jag klagat nog. Saker och ting brukar lösa sig och man får väl ängsligt hoppas att även detta löser sig. Tyvärr är det väl i den här branschen som i de flesta andra branscher där det handlar om både pengar och prestige: Mycket vill ha mer, Fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt. Hellre att någon annan får chansen och kanske, ve och fasa, får till en duglig hund så kör man på med sina egna handskämnen så halva tilldelningen blir kvar... Till fromma för tallplant och trafiksäkerhet...
Kom gärna och hälsa, kommer befinna mig på följande mässor i sommar:
Höga Kusten Game Fair
Fäviken dito
Sunne
Kanske även på ett par sörlandsmässor framöver hösten beroende på hur det blir med jakten... Kommer stå i tältet hos MSSjakt och visa pejlar och annat smått och gott...
På återhörande.
//Jonas
Sköna maj...
Såg nyss att även förra årets majskrivelse hette likadant, varför bryta en vinnande trend liksom?
Jaktstigssäsongen har börjat. Inledde med en monumental katastrof på den stig som eleverna på Torsta så galant hade ordnat. Sjukligt nervös. Två tavelbom på de två första skotten på älgfiguren och sedan var den dagen förstörd. Ingen reklamkeps fick man... Sköt i och för sig lite bättre mot slutet men att tappa 11 poäng på första stationen diskvalificerar en från prisbordet rätt så omgående.
Jaktstig nummer 2, tillika premiären på Landbys Cup gick av stapeln i Åsarna igår. Första stationen gick bra. Monumental katastrof på de efterföljande två stationerna istället. Ingen reklamkeps där heller. Suck. Men topparna är bättre, dock är dalarna för många. Och långa. Men övning ger färdighet och det är väl därför man håller på, för att det är roligt och för att det är bra övning.
Trivs skitbra med CZ:an. Det enda som är att önska är väl en lite vassare kikare, men samtidigt duger det med en kineskikare på en .22:a, åtminstone så länge paraflaxen fungerar som den ska. Har fått hjälp att montera dit Yodave-trycket och det blev en helt annan bössa. Nu får man inte dra i avtryckaren en kvart innan det smäller längre, det är ju faktiskt rätt skönt...
Nya tag på söndag i Krokom. Har som målsättning att vinna en reklamkeps i sommar, hoppas det blir till helgen nu då så man kan skjuta mer avslappnat sedan. Det gäller att lägga upp rimliga målsättningar för oss vanliga dödliga...
Har varit ute och tampats med ett antal björnar faktiskt. Eller tampats och tampats, men dom verkar vara i farten. Har spårat två stycken här hemma på jaktmarken. En skapligt stor nalle som gått över Sannevägen riktning Hackåsbyn och en mindre som hade varit i gropen och ätit älgskinn. Bjuder på en bild på spåren från den som gick över Sannevägen.
Sortera bort folkspår och annat så ser ni ett par tydliga nallefötter...
Såg faktiskt en björn också. Det var mellan Rissna och Brunby, klockan 19 på kvällen. Det var en liten tuss som gick mitt i en fröträdsställning. Såg den på 150 meter men hade sådan tur att det gick ner en skogsbilväg just mot där den var. Svängde av. Kom på 40 meter. Tog några jättefina kort. Tittade sedermera på korten. Det ser ut som jag fotat en myrstack. Ridå. När man för en gångs skull får ett fint läge så blir det bara skit av korten, så less... Men däremot tog jag tillfället i akt att låta Eko sniffa lite på färska björnspår. Tog ut honom ur bilen. Började dra i vind direkt, hoppa upp på stubbar och leta. Sedan då han hittade igen spåren blev han helt tokig. Drog som en idiot, bara sprutade mossa runt tassarna. Han skulle bara efter. Spårade inte längre än så lång som fröträdsställningen var och sedan avbröt jag. Då blev det ett oherrans pip och liv på Eko som minsann inte alls ville avbryta där. Men dels så ville jag lämna nallen ifred för nallens skulle och sen ville jag inte följa efter in i nåt slyhelvete ifall den låg där inne redo att ha ihjäl mig...
Full fart...
Sen har jag hittat ytterligare en döälg. Detta måste vara ett trafikeftersök som gått åt skogen alternativt att olyckan aldrig anmälts. Älgen låg 150 meter från vägen i kanten på en kraftledning. Borde ha upptäckts tycker jag... Så väldigt onödigt. En kviga såg det ut att ha varit. Björnen, som var anledningen till att jag gick där, hade dock inte varit fram till älgen utan det är rävar och fåglar som har kalasat vintern igenom.
Onödigt i kubik...
Nu skall dock inte läsaren av bloggen tro att jag ska köpa hundkameraväst, lägga ut 17 självdöda nötkreatur, köpa 54 åtelkameror, skaffa ett koppel amerikastövare, utöka jaktmarken genom att skjuta i backen och säga att det är ett eftersök så man får gå in på grannmarken samt bli storkarl inom björnjakteriet bara för att jag kollat runt lite grand... Det finns tyvärr alldeles för mycket patrask som beter sig på det viset och i förlängningen kommer få jakten förbjuden för oss alla i framtiden. En stor eloge till Sveaskog som uppmärksammat avarterna och avlyst jakten på 10.000 hektar. Låt detta bli en minnesbeta. Fortsätter dom så avlys 4 miljoner hektar nästa år. Gå även ut med namnen så rensas nog de egna leden ut rätt kvickt. Så att säga.
Det är bara för resten av markägarna att se och lära. Fungerar det inte: bort med dom. Direkt.
Filmskapande, instagrammande och facebookande är döden för den här hobbyn. En ständig jakt på bekräftelse, likes och pengar har tagit själen ur det som en gång hette trevlig jakt tillsammans med kompisar och hundar. Nu verkar det vara viktigare att få 300 likes från idioter man inte känner än att ha en bra dag i skogen med vänner. Monumentalt vansinne. Rekommenderar alla att gilla gruppen "Etisk jakt" på Facebook, då kan ni alla fall få lite tips på hur man kan ta smakfulla bilder att lägga upp på sociala medier. Om det nu är så förbannat viktigt att göra det...Och till grannlagen som drabbas av avarterna: anmäl. Direkt. I media får alla skiten för vad dom håller på med, även vi som försöker sköta oss det bästa vi kan.
Sen... Vad vore väl våren utan den obligatoriska bantningskuren? Vinterns chips- och ostkroksorgier har gjort att bukomfånget svällt och att man återigen antagit formen hos en tumlare. Med en av surkräm och lök dimhöljd blick sneglade jag på mina nya Härkila ProHunt i storlek 48 som är helt omöjliga att stänga och bestämde mig, återigen, för att försöka ta tag i eländet. Eftersom att träning endast är till för personer som är mellan 17-25 och instagrammar bilder på sig själva under längre tid än själva tränandet tar så kände jag att det vill jag inte ge mig på. Vackert så långt. Då återstår att ändra kosten. Under min långa men ack så föga framgångsrika karriär som jojo-bantare tror jag att jag testat precis allting som stått i Aftonslaskets hälsospalt gällande kosthållning. GI, LCHF, 5-2, stenålders- och fan-vet-allt-dieterna. Av dessa så är det väl egentligen bara LCHF som passat bra. Då får man ju trots allt äta det som är gott. Kött, pärer och sås är ju bland det bästa man kan äta. Kött och sås torde då vara det näst bästa man kan äta... Har kört väldigt strikt nu i 3 veckor. Sockeravgiftningen är det vidrigaste man kan tänka på. Förra gången fuskade jag lite nu och då så då blev det inte så hemskt... Men nu... Fy fan. Har haft hallucinationer. Vaknade mitt i natten och var så inihelvete sugen på chips. OLW´s surkräm och lök med ranch-dip till. Var helt svettig, torr i munnen och... hörde ett prassel? Tittade mig runt om i sovrummet och där satt, i perfekt solfjädersformation, 11 dvärgar i skräddarställning och åt just det jag drömde om... Blev skiträdd. Blinkade ett par gånger. Dvärgarna, chipspåsarna och dipen försvann och jag återtogs av John Blund...
Men den där reklamen som går på färgteven stämmer rätt bra. Den där när dom ska truga i stackaren kakor (vilket skall vara en metafor för grupptrycket att dricka brännvin). Det är ju tammejfan omöjligt att neka mat. Det går inte. Man skall vara på vippen att bli osams innan det går att acceptera att man kanske inte behöver äta 3 smörgåsar och 11 kakor en halvtimma efter man ätit middag. OM man nu gör sitt bästa för att försöka någonting, oavsett om det är att avstå brännvin så man får behålla hus och hem eller sluta äta sockerbaserat skit så man får på sig ett par Härkilabrallor till hösten så respektera ett nej. Snälla.
Hur går det då? Tja... Jag vet inte för vågen har pajat. Men jag hallucinerar inte längre och jag är bra i magen, för första gången på flera år, så något gott har dock kommit ut av det trots allt!
Sen att man hittat en leverantör av hemägg gör ju inte saken sämre. Det är en jäkla skillnad på riktiga ägg och sådana man köper i affären.
Men nu ska jag ta och avsluta för idag. Återkommer vad det lider... Efter 1/6 kan jag i alla fall förtälja en trevlig nyhet...
//Jonas
"Vad var det jag sade"...
Tack vare min tidigare inställning så behöver jag nu inte säga "vad var det jag sade" utan man kan istället få vara lite glad. Och sen klagar folk och säger man har "taskig inställning"... Skulle vilja hävda att det är en rätt smart inställning. Istället för att, dum som ett får, tro att allt är guld och gröna skogar och sedan sitta och lipa när verkligheten slår en i ansiktet så ser man världen för vad den är: kattguld och kalhyggen.
Nå, i alla fall så har provsvaren på "tumören" kommit. Det var ingen tumör alls utan en helt ofarlig utväxt. Naturligtvis var fenomenet väldigt ovanligt på jämthund men desto vanligare på t.ex. Cavalier King Charles spaniel och liknande hundraser. Svårt att säga vad det berodde på, men nu är alla provsvar och alla röntgenplåtar granskade av både experter i Sverige och experter i USA. Det är inget fel på hunden. Om han ändå hostar så får han hosta, då är det väl så då. Men det är inget livshotande eller ens felande. Skidåkarsjuka... Krax i halsen efter att ha dragit i sig en massa luft.
Det känns skönt. Då kan man genast börja smida planer som senare grusas. Har börjat cykla lite rejälare med Eko. Varit iväg fyra svängar. Började med en lugn sväng om 6 km. Ingen hostade. Ökade sedan på till en mil i något högre tempo. Ingen hosta. Samma sträcka ett par dagar efteråt i ännu högre tempo. Ingen hosta. Och sedan hann jag iväg en gång till innan det damp ner 2,5 decci snusk från himlen och då blev det 1,4 mil i riktigt hårt tempo. Ingen hosta då heller. Så, nu finns det gott hopp igen.
Älgjakten börjar här hos oss den 7:e september i år. Planen är att hinna gå tre 1:a pris mellan 21:a augusti och 7:e september. HD- och ED-röntga i brunstuppehållet och sedan åka till Finland efter jaktens slut och testa en provstart där. Men innan dess är det åtskilliga mil på cykel som gäller. Jag har avlagt en ed och den lyder att jag aldrig mer skall hålla hund och slänga bort första delen av jaktsäsongen på att den är otränad. Vilket vansinne. Det är nog kort om dagar som det är, om hunden skall se ut som en silltunna hälften av dom få dagarna kan man ju själv räkna ut vilket ofantligt bra resultat det blir. Dessutom ökar skaderisken markant.
Det gäller att lägga ribban lågt, då gör det inte så ont då man river den...
Har börjat röja lite grand i skogen men även det får anstå tills det går vara utomhus igen. Läs: tills snön försvunnit. Det lilla jag hunnit med ser i alla fall helt okej ut. Det blir nog bra när det är klart. Men det kommer inte vara så roligt att gå där än på 3-4 år tills det ruttnat ner och försvunnit.
Hittade en döälg under en hundpromenad. Väldigt onödigt. Trafikolycka eller dåligt utfört eftersök.
Annars så händer inte så speciellt mycket. Ska till fjälls och fiska helgen efter påsk. Ska bli riktigt trevligt.
Allt med hjul är av ondo. Har två bilar och bägge är på verkstad. Storsvenskens ac-system är inte som det ska, låter som det bor ett monster i det och Hiluxen gick inte genom besiktningen för exakt samma fel som den haft de två föregående besiktningarna... Ett blad i en bladfjäder är av. Tydligen var det tidigare okej så länge det bara var ett blad av men nu är tydligen det ändrat. Skit. Går en massa slantar i onödan...
Avancerad drivning över Fuan. Bro byggd av timmer och ris. Snyggt gjort!
Nu ser man närmast fram mot några fina majkvällar längs bäverån och fortsätta med röjningen. Bra motion åt en åldrande gentleman. Om det blir vår någon gång vill säga... Börjar vara less det här nu. Snö och kyla är av ondo. Gröna lägdor och plusgrader är av godo.
/Jonas
Sörlandsresan.
Ja, det är väl lika bra att tala om hur det gick på Ultuna innan jag glömmer bort det.
"Tyvärr" kom det inte upp några nyheter vad gäller halsen. Kameran hittade ingenting, allt såg bra ut i strupar och lungor. Tonsilloperationen var korrekt utförd. Stämbanden såg hela och fina ut. Lungorna såg fina ut på röntgen. Hon kunde helt enkelt inte förstå varför hunden hostar.
Då fick jag upplysa henne om att han endast gått koppelpromenader sedan 1/11 och således inte heller har hostat sedan det datumet. Då tyckte hon att jag genast skulle sätta igång och cykla och träna med honom. Helst släppa, men det faller ju på det vita äcklet som envisas med att vara överallt denna årstid.
På ren svenska så kan man säga att det finns ingenting som nu tyder på att hunden ska hosta. Ingenting. Om han ändå hostar nu så har han "skidåkarsjuka", dvs han pallar helt enkelt inte att dra i sig luft. Blir irriterad i luftrören och får rethosta. Ungefär som skidåkarna då dom intervjuas efter loppen... Detta skall tydligen gå lindra med en kortisoninhalator. Har dock inte undersökt prisbild på detta upplägg samt vad det innebär i tidsbortgång rent jaktligt. Om man kan jaga som man vill är det ju en sak. Om man ska hålla på inhalera kortison och få släppa en gång varannan vecka vettefan om det är värt det...
Men förhoppningsvis slipper jag ta reda på det, får hoppas att han inte hostar alls nu.
Det som däremot var mindre roligt var att dom hittade en trolig tumör i gommen på hunden, längst bak mot struparna. Hon trodde inte att det var den som orsakat hostan i höstas, dom i Östersund kan inte ha missat den då de höll på med sina undersökningar. Den har nog växt till sig under vintern. Den är bortskuren och skickad på analys. Har jag tur är det ärrvävnad från en skada. Har jag otur är det en elakartad tumör. Jag är med andra ord inställd på att det är en elakartad tumör. Om det inte är det så får man bli glad och om det är så kan jag säga "vad var det jag sade".
Törs inte hoppas på någonting längre i den här branschen... Verkar inte vara meningen att man ska få en hund att jaga med. Tyvärr.
10.321 kr till hos veterinären. Det börjar på vara ett skapligt skogsskifte som man lagt ut nu. Eller en rätt flådig bil. Eller en jaktresa till Canada. För vad? Än så länge ingenting. Ingenting.
/Jonas
VABruari.
Man skulle ha avlat avkomma. Fruktansvärt taktiskt att vab:a lite nu under skid-vm... Sen kan dom gärna få räserbajs under ett par veckor i september och oktober också...
Ja, skid-vm, ja... Det går ju bra. Inte Norge-bra, men ändå riktigt bra. Charlotte Kalla är ju helt magnifik i sin åkning, guldet på 10-fritt hade hon tagit även om det inte varit "smörebom" hos söte bror. Men dagens stafettsträcka i den klassiska diciplinen var ju magisk. Johaug förväntades dra ifrån i mördarbacken, men istället tappade hon allting. Eller rättare sagt: Kalla åkte snabbare. Riktigt riktigt bra gjort. Roligt för en gammal färgteveidrottare som mig själv att få se denna utveckling... Blir Björgen-varning framgent om hon har motivationen och får vara frisk och kry.
Lyckades tigga åt mig en biljett till själva evenemanget också, det var en riktigt häftig upplevelse. Fick se Silver-Stina spurta hem medaljen på sprintstaffen bakom ett överlägset Norge.
Riktigt häftigt. Däremot kan man ju undra hur i hela friden det står till i hjärnkontoret då man inte skaffat sig fler biljetter då det för en gångs skull är ett vettigt idrottsevenemang i närheten...
Rätt bra plats. Såg början av mördarbacken, hitre långsidan och upploppet. Det var livat i spurten...
Annars så är det mest jobb på agendan. Vindfällen. Dessa förbannade vindfällen.. Har snart slitit ut knapparna "v" och "f" på fältdatorn. Nu är det dock mest att försöka bringa någon slags ordning i de spillror av skog som Ivar lämnade kvar. Detta sker medelst det nya tjänstefordonet som ses på bilden nedan...
En rätt trevlig maskin. Men om man kör fast så är det bara att ringa hemvärnet för det är ungefär som att försöka lyfta en linjebuss...
Blir väl troligtvis hemmansägare frampå försommaren också. Hade tänkt ägna vintern åt att skoterledes besiktiga ägorna, för om man ska gå så blir det jag som börjar gå och barnbarnet som kommer tillbaka, så stort är det... Men kung Bore är väldigt snäll mot rådisarna här hemma för närvarande så det går inte riktigt framföra snöfordon på önskvärt sätt... I ärlighetens namn gör det ingenting. Den nesan uppvägs med råge av att se välmående rådisar knapra grönt fjolårsgräs i februari.
Ett riktigt Yamahaföre har vi...
Slutligen så kan jag berätta att Lilla-E fyllt två år. Han firade dagen med att få köttbullar till middag och ett grisöra till efterrätt. Jag tror han var nöjd med dagen. Tidigare har han inte varit så hemsk på att äta, varit svårtrugad. Men nu går allt i honom, ungefär som en jämthund skall vara. Kanske är halsen som spökat även där? I morgon kommer dock domen... Har tid på Ulltuna för en riktig genomgång av hela jävla hunden. Kan inte släppa det här. Har hört om mängder av hundar som haft halsinfektioner i år, har hört om en hund som inte blivit frisk och det är Eko. Kan inte hjälpa att jag tror att han inte fått den hjälp han skulle ha haft. Eller hjälpen har han nog fått, åtminstone om man sätter sig och räknar ihop alla kvitton, men han har fått fel sorts hjälp då om jag säger som så. Men eftersom Ulltuna är det ställe som utbildar kvacksalvarna så kan man ju hoppas att det är någon überkvacksalvare där som verkligen vet vad det kan tänkas vara och framförallt hur man kan bota det. Eller så är det helt enkelt så att vilan sedan 1/11 gjort sitt till så det har självläkt.
Men dom ska få kolla så tonsilloperationen är korrekt utförd. De ska få kolla statusen på stämbanden. De ska få svara på frågan varför han inte fått en antibiotikakur och en ivomecspruta när jag bad om dessa saker, med mera. Så jag hoppas verkligen nu att denna resa är väl värd pengarna så man får åka hem och vara lite hoppstor för en gångs skull.
Jag tycker han växt om sig och blivit riktigt fin. Han är inte så musklad eftersom han fått alldeles för lite träning med tanke på sjukdomarna, men jag tror att med några kilo muskler så kommer han bli riktigt fin. Bara man får sätta igång i tid nu då med träningen så bör man ju ha hund lagom till premiären.
Eko.
Nu ska jag se prisutdelningen från damstafetten, gråta en skvätt och sedan blir det sängen så man är pigg och kry inför färden till Ulltuna. Oavsett hur det går så kan man ju glädja sig med att det ligger ett Burger King i korsningen där jag skall svänga av. Det är en sak som är dålig med att ha slutat skolan och det är att man inte längre har tillgång till ett BK. Tidigare passerade man ju Övik ett antal gånger i månaden men nu har jag inte fått sätta tänderna i en saftig angus på nästan ett år. Snålvattnet rinner redan och det är 55 mil och 16 timmar kvar...
/Jonas
Stor skam och nesa...
Jaha. Julen är avklarad och snart även januari. Det betyder att älgjakten snart är slut, det är dags att dra hästtäcket över huvudet och gå i ide till 16/8 då någon form av substitut börjar igen.
Januari är årskrönikornas tid. Vi får återigen gråta över bragdbetonade damstafetter från Ryssland. Vackert så. Men jag tänkte väl ge mig på att göra en egen årskrönika.
Januari: Dvala. Håller på kvävas av matos i lägenhet i Umeå. Längtar hem.
Februari: OS. Håller på kvävas av matos i lägenhet i Umeå. Längtar hem.
Mars: Minns inte något speciellt som hände i mars. Eller jo, luktade matos i läghenheten. Vid det här laget har det även satt sig i kläderna som hängde i hallen.
April: Tror det var då vi var till England. Det var roligt. Såg Manchester City - Southampton och åt pubmat.
Maj: Flyttade hem och började kravla i vindfällen.
Juni: Jobbade.
Juli: Jobbade.
Augusti: Jobbade. Sköt en fin bock på lock på premiären. Jagade ingen mer bock.
September: Jobbade. Jagade. Sköt ingen älg.
Oktober: Jobbade. Jagade. Sköt ingen älg.
November: Jagade. Sköt 2 älgar på ståndskall.
December: Jagade. Sköt några rådjur. Ingen älg.
Ja, men så tokigt år har det ju ändå inte varit. Nu är matos och annat passé. Vad gäller jakten så har jag även där en rätt bra statistik. Om man räknar in då Eko smet i maj och skällde älg så har jag släppt totalt 8 gånger på hela säsongen, då räknat maj-januari 15 (sista släppet 1/11). Han har skällt bra 6 av dom gångerna. Har skjutit två. Det blir väl på 25 % av gångerna. Det kan ju inte vara så tokigt ändå? Att det sen var på samma släpp dom sköts kan vi väl bortse från så även jag får frottera mig bland framgångsmakarna för en gångs skull...
Totala antalet älgjaktsdagar blev ungefär 35. 34 här hemma och 1 i Junsele. Går inte att klaga på det heller. Eller ja, förutom att man suttit på pass 27 jaktdagar då... Det är 77 % av totala antalet...
Såhär fin var vyn på ett av älgpassen i Junsele.
Då jag for hem från jakten i Junsele började Storsvensken v 2.0 låta konstigt. Trodde jag hade fått in snö någonstans. Helt plötsligt slutade den låta konstigt, körde hela vägen hem och då jag svängde in här på gården och lade i backen började den låta konstigt igen. Ridå. Fick tid på en verkstad efter alla helger. Konstaterat att ac-pumpen havererat varpå det var millimetrar från att multiremmen gått åt helvete och dragit med sig kamremmen. Då hade det blivit topplockssallad deluxe. Utan dressing. Så lite tur i oturen var det allt. 11.150 kronor senare konstaterar man i sitt stilla sinne att det är högre makt som säger: Skomakare bliv vid din läst. På klarspråk: Som straff för att man för en gångs skull fick fara någon annanstans och jaga älg så förstörde Gud min ac-pump. Vackert så.
Under jullovet... Ja, jag tänkte skriva jullovet. Jag har fan inga lov längre.. Under julledigheten,skall det stå, så gjorde vi tappra men fruktlösa försök att jaga rådisar. Bra drev varje dag men inget skjutet.
Måste ha luktat ont, det vände rätt nära... Riktigt spännande var det i alla fall...
Julaftonen tillbringades tillsammans med familj i lugn och ro i stora staden. Eko fick ett ben och en ny filt i julklapp.
Eko är nöjd med julen.
Men sen kommer ju den stora skammen och nesan... Som egentligen hela inlägget skall handla om... Att som hundförare okynnesskjuta en älg. Det är vad jag har gjort. Men samtidigt skäms jag inte för det heller... Låt mig förtälja:
Efter veckor av pip och gnäll på att "det är inga spår över nån väg", "det är för skarpt", "det är inte för skarpt", "jag har inte tid", etcetera etcetera så var det en söndag i januari som det ramlat ner 1 decimeter bomull över Gransjötrakten. Vinterns finaste jaktdag så långt. Man gick som på moln. Ja! Nu skulle vi ut och jaga. Sagt och gjort. Samling klockan 9. Jaha? Sen då? Inga hundar. Nähä, för det fanns ju inga spår någonstans så det gick inte att jaga. Eller så svarade man inte i telefonen. Eller så kunde man få snö i nacken för det var upplega så det var inget roligt att gå. I vredesmod så bestämde vi, jag och den andre tappre passaren som stod på samlingen ,för att ändå göra ett försök. Vi for ut på ett näs och bestämde oss för att gå. Han mellan sjön och en väg. Jag mellan den vägen och en annan väg. Försten som kom på spår av ko och kalv fick vara hund och den andre fick ta tjuvpass. Vi gick, tysta som möss eftersom det var pudersnö, genom marken. Jag såg lite nattspår av rå och räv, men inga älgspår. Kom ner på en gammal inäga och ropade på 27 1/2 på radion och frågade vart han var. "-Helvetesjävlaskit jag har sett ko och kalv, men såg bara kalven och vart osäker, dom stack nyss, jag hakar på". -"Okej, jag stannar här", svarade jag.
Tittade ner på backen. Sparkade upp ett hål i snön och satte mig på knä. Tittar upp. Då ser jag en kalv i fyrsprång mitt på lägdan. Blir osäker. Är det en liten kviga? Då kommer kon ut. Ser helt plötsligt klart och tydligt att det är en kalv. Osäkrar. Följer med. Gör ett högt lockläte. Kalven tvärstannar. Poff. Ridå. 1 timme och 10 minuter från det vi stod på slakteriet tills dess vi var tillbaka med kalven. Utan någon hund. Utan att det fanns älg på marken...
Min första, och förhoppningsvis sista, okynnesälg.
Obligatorisk fastkörning.
Och eftersom det är så förbannat inne med sociala medier och annan skit så tänkte jag bjuda på något mycket speciellt. Något jag roade mig med under ett händelselöst älgpass någon gång i september... En #moosehunt-duckface-selfie.
Håll till godo. Tagga derå på insta!
Spänningen var ooooolidlig...
Vad mer finns att förtälja då? Jo, har vevat igång skotern och packat skidspåret. Tyvärr är det alldeles för lite snö för att kunna åka skidor. Buken får frodas några veckor till. Jaja, det roliga med träningen är ju att se resultat... Resultat lär dock synas om man ska bära ut 240kg salt. I år igen.
Sen har jag även ramlat över ett av skogens mysterier... Jag vet ärligt talat inte vilken konstnär som varit framme men motivet och kantigheten tyder på en tidig Picasso. Möjligtvis en pubertal Monet...
Om alla konstverk berättar en historia så är det nog detta konstverks historia jag helst vill höra... Vem? Varför? När?
Och för att sen bli lite allvarliga igen... Vilken veterinär skall man åka till? Jag kan inte släppa det här med antibiotikan alltså... Det är många hundar numer som åker på halsinfektioner av olika sorter. Tonsillerna opereras, antibiotikakuren ges. Hunden blir bra och börjar fungera igen. I mitt fall är det så här: tonsillerna opereras, hunden trycks i mängder med kortisongift, hunden blir inte bra. Det finns otaliga exempel på detta. Det är en hund av vad jag hört som konsekvent vägrats antibiotika. Det är min hund. Samtidigt är det en hund av vad jag har hört som inte blivit bra från en halsinfektion. Det är också min hund.
Vart skall man ringa för att få den behandling som krävs för att hunden skall bli frisk? Hör min bön. Halmstråna som från början var en hel kärve är numera en väldigt väldigt gles kvast....
Väl mött och på återhörande.
Snart jul.
Skönt. Koka knäck, lyssna på Jussi och dricka julmust. Men för att ytterligare späda på det monumentala ras som detta land nu befinner sig i så ska tydligen uppesittarkvällen bestå av deltagare från Paradise Hotel. Jag tror jag får en stroke snart... Jag vill höra på radioprogram från Gotland och ha det lugnt och skönt. Inte se på yrkesalkoholister som behöver en instruktionsvideo* för att få på sig ett par skor med kardborreband.
*Gissa varför instruktionsvideo och inte instruktionsbok...
Nåväl. Än så länge lär det väl vara valfritt att se skiten. Framtiden beror av hur det går i nyvalet. Nästa år kanske man blir tvingad att se det, kanske är någon som blir kränkt om man stänger av färgteven och ägnar sig åt annat... Om man nu inte pluggar Marx förståss, eller målar båten med giftig och olaglig färg. Vilken jävla sandlåda. Från A till Ö. Oavsett partitillhörighet. Som vanligt så hade han rätt... Den gode Errol...
Så ofantligt sant.
För min del så ska jag skita fullständigt i politiken och ägna mig åt att vara ledig och att försöka jaga lite grand. Det lär väl bli några svängar i rådjursskogen bara Det Vita Bajset fortsatt kan lysa med sin frånvaro. Gröna jular är bra jular. Älgjakten tror jag är avslutad för i år. Eller ja, förutom då jakthelgen på bolagsskog kommande helg, men sedan tror jag det får vara. Man får väl anta att dom som tänkt ha något i kopplet inför kommande säsonger är ute och prövar att ta de sista två kalvarna...
Provsvaren på Eko har kommit. Fullständigt intetsägande. Det kan bero på parasiter. Det kan vara en lunginflammation som håller på läka ut. Det kan vara ditt. Det kan vara datt. Ge mig styrka.
Nu kommer han bli behandlad mot mask. Igen. Och hur kan man då framgent veta om det hjälpt om man idag inte ens vet att han har mask? Jag tror att jag ska öppna egen veterinärpraktik. Det verkar ju i ärlighetens namn inte vara så förbannat svårt... Blåvägra antibiotika, överdosera kortison, gissa på orsakerna till krämporna och avslutningsvis en fruktansvärt gedigen utbildning i fakturering. Sen är man i hamn. Tydligen...
I morgon ska man till en annan blodsugare: Käftis.
Låt pengarna rulla! Idel nöjen.
Nä, nu får det vara bra. Det händer i ärlighetens namn inte så mycket längre så det är svårt att fylla ut eterutrymme numer. Eld i pannan, eld i vedspisen och ett kilo pytt i frysen. Ungefär så ser vardagen ut. Man överlever.
Nu bjuder jag herrskapet en God Jul och ett Gott Nytt År. För att inte bli alldeles fördummade av politiker och dokusåpadeltagare uppmanar jag Er att klicka på "play" på nedanstående klipp, sluta Era ögon och bara njuta i 5:04.
/Jonas
Decembermörker.
I dubbel bemärkelse. Skithöst. Skithobby. Som ni säkert märker så skrivs det inte så frekvent här längre. Det beror på en enda sak. Jag går in på datan och tittar på alla bortskämda jävlar som det går bra för och då stänger jag ner tidigare omtalad data och går och lägger mig i färgtevesoffan och tjurar istället. Blir bara så less. Unghundar som jagar. Unghundar som går prov. Folk som äger hund som faktiskt får jaga med dom. Tyvärr är det ju inte alla förunnat att få ha det på det viset.
Hade Eko fått vara frisk hade jag också kunnat gå prov, jaga och ha det trevligt. Men så är det ju inte. Den förra hunden kostade x-antal tusen kronor och älgjakterna 2011-2012-2013. Då man tänker efter så var man ju dum i huvudet. Efter 2011 skulle man gjort bokslut. Eko kostade, krasst sett, älgjakten 2014. Hur blir det 2015? De överbetalda, överutbildade proffssiarna på valfri veterinärstation står som beläten och vet knappt vad klockan är. Det enda de med säkerhet vet är att det fanimej inte går att skriva ut antibiotika för då blir bakterierna resistenta. Jaha? Det känns ärligt talat som jag skiter fullständigt i bakterieresistens. Säg åt mig att ta bort hunden då för fan. Men det klart, då får man ju inte skriva ut en ny skön faktura var tredje, fjärde vecka.
Det enda jag vet är att jag sparkar inte ännu en gång en sjuk hund framför mig i skogen säsongerna 2015-2016-2017.
Han var in till veterinären igen förra veckan. 7545 kr landade det på denna gång, om jag nu inte minns fel... Men det var därikring i alla fall. Dom röntgade lungorna och gick ner med kamera i halsen samt tog något cellprov på lungorna. I halsen syntes inget speciellt. Lite rött och lite mer slem än det ska vara. I luftstrupen var det också lite rött, något som kan bero på magkatarr varför han fick någon medicin mot det. Nån vit jävla sörja som ska ges tre gånger om dagen, minst en timme före någon måltid. Det innebär att jag måste upp mitt i natten för att ge hunden medicin så han ska kunna äta frukost innan jag far på jobbet. Så ofantligt jävla less på sådant här. Är det värt det? Man har hela jävla livet förstört. För vad? Fem-sex jaktdagar med vecko-/månadsvis av rehabilitering efteråt. Det är ju ett skämt. Man tar sig inte och fiskar, man tar sig ingenstans. Det kan jag köpa, utan problem, men jag vill fanimej ha ut någonting av uppoffringarna. Det får jag inte nu. Inte för fem öre. Det. Är. Inte. Värt. Det. Så enkelt är det.
Lungorna visade på en inflammation som dom inte vet vad den beror på. Avvaktar cellprovssvar för att kunna sätta in rätt medicin så han kanske blir bra. Vaddå "kanske"? Jag vill inte ha något jävla "kanske" till svar. Jag vill veta om jag ska gräva en grop eller om jag ska fortsätta med det här. Jag föder inte en sjuk hund år ut och år in en gång till.
Och vad är det för jävla fel på rasen i stort? En sjujäkla jaktlust men tillverkade i messmör. Vad har man för nytta av jaktlust om man inte får vara i skogen?
Vet inte om jag törs ta en valp igen ärligt talat... Först ska man ha tur i valplotteriet att få en av procenterna som jagar. Sen ska man ha tur en gång till och få en av procenterna som både jagar och är frisk. Oddsen verkar ju bara bli sämre och sämre att få vara i skogen. Jag orkar inte torka piss, sova dåligt, lägga ner tid, fästa sig vid och avliva ännu en sjuk hund/valp efter ett eller ett par år. Det fungerar liksom inte. Alternativet är att köpa en färdig hund för 50-60-70-tusen. Blir den sjuk behöver man ju inte bry sig om denna hobby mer, för visar sig den också bära på någon medfödd sjukdom kommer jag bli inlåst på Kumlabunkern och såtillvida det inte finns en jaktklubb bakom murarna så gör det sig ju självt.
I alla fall. Kontentan är att ingen vet någonting. Eko får inte röra sig med nån reda förrän i mars månad. Tidigast. Då kanske det här försvunnit... Får försöka låna mig en älgtom mark då nån gång och testa att släppa så han får kuta en mil eller två. Då märks det ju rätt snabbt. Hostar han efter det så blir det en etta med jordvärme. Och sen får man väl ta ställning till om man ska köpa en hel valpkull i förhoppning att få en som är frisk eller om man ska försöka köpa en färdig hund och hårdtesta den och se om den är gjord av kött och blod eller messmör.
Sen måste man faktiskt ställa en bordsspegel på köksbordet och sätta sig framför den och helt ärligt ställa sig själv frågan: "Ska jag hålla på med det här?". Om svaret då är jakande så är det ju bara till att skaffa en hund till. Livet är uppbundet redan nu. Jag tar mig ingenstans med en hund. Vad blir skillnaden då? Dubbel foderkostnad. Dubbel försäkringskostnad. Förhoppningsvis inte dubbla veterinärkostnader. Dubbelt arbete blir det inte, har haft två hundar förut och det fungerar ändå rätt bra. Men jag måste bygga riktig hundgård för att underlätta för mig själv. Men då kanske man kan få ut någonting av höstarna. Föda hundar för att sitta på pass är ju fullständigt värdelöst, har man två kanske en är såpass så den går använda i alla fall. Det går ju inte räkna med att man ska ha två friska som det verkar. Har man bara en frisk hund så är ju dessutom risken att den får gå för hårt så förslitningsskadorna kommer som ett brev på posten. Med de förföljanden som verkar vara kutym nu så går det ju knappt jaga två dagar i rad med en älghund. När varje släpp börjar på landa i 4-5-6 mil i full fart så sliter det på kropparna...
Troligtvis kommer det lösa sig med mer jakt också, så tid och möjligheter kommer i alla fall finnas. Tål att funderas på i alla fall. Även om jag ljuger om jag säger att jag ser fram emot att torka piss för tredje gången på nästan lika många år...
Man måste ju dessutom vara realist. Eller "pessimist" som alla överoptimistiska jävla idioter som det aldrig gått dåligt för säger att man är... Har det börjat jävlas kommer det fortsätta. Börjar människor åka in och ut på sjukhusen så gör de ofta det livet ut. Det är lika med hundar. De hamnar där av en anledning första gången och så länge det inte är en mekanisk skada så är de fel ihopskruvade. Så enkelt är det. Med både folk och fä. Sjuklig är man från födseln och livet ut.
Vi skulle jaga i helgen, men det fanns ju tydligen ingen älg så vi fick ringa in en hund. Efter 10 minuter var det upptag. Efter en kvart gick ko med en kalv ut. Efter en och en halv timme fick en passare skjuta en kalv på gångstånd för en enkalvsko. Hunden fortsatte sedan efter kon. Bytte till en kviga som han skällde på tills klockan 21 på kvällen. Lyckades ta ett kort vid ett fåfängt försök att få tillbaka hunden...
Det här hade varit Eko om han varit frisk. Men han var i hundgården och jag stod, som vanligt, som
ett jävla fån på nåt pass.
ett jävla fån på nåt pass.
Men det var rätt mycket älg för att vara tomt. Eller det kanske var spöken vi såg?
Annars är det mest intressanta som hänt att jag sett en mus som kutade lodrätt uppför väggen till höbua. Mycket egendomligt. Aldrig sett det tidigare. Slängde en snöboll på väggen. Då ramlade musen ner. Sen försvann den.
Mus på vägg.
Annars ser jag mest fram mot helgen 20-21. Då ska jag få åka och jaga älg på fina marker. En kompis har ordnat mark och boende. Blir fyra hundar varav tre är champions. Tänkte sätta mig på pass på nån myrstrupe mitt i marken och bara vänta... Eko får väl vara i bilen under tiden vi andra jagar. Han kan ju få komma ut och få sig en korvbit vid lunch kanske... En hel representationsmark på 4 pers. En inblick i hur underbart livet faktiskt kan vara.
Vi har jagat lite rådjur också. Fick skjuta ett kid på drev. Det var väl kul. Fick skjuta ett kid på pürschjakt också. Det var väl kul. Men... Det går ju inte att jämföra med att smyga på ståndskall. Men ett fullgott substitut i alla fall. Inte direkt som toppfågeljakt. Sicket erbarmligt aber...Skida miltals i -34 och fånglo i trädtoppar.
Jag kanske återkommer om jag ids.
Börja skriva om mode eller nåt. Jag har väl i alla fall ett par jeans som är någorlunda hela och rena. Kan ju skriva ett inlägg om dan om dom. Som de flesta andra blåggare gör...
/Jonas
Den magiska kvarten...och några andra berättelser.
Vi som pürschar lite nu och då vet mycket väl vad jag talar om. Den sista kvarten. Den innan det blir för mörkt. Då det ska avgöras om guldbocken kliver fram eller ej. Blåser det så mojnar det under denna kvart. Regnar det så avtar det under denna kvart. Snöar det så blir det ett litet uppehåll under denna kvart. Moder Natur är spänd. Jägaren på sitt pass likaså. Men... Sen har ju det här fenomenet mobiltelefon tillkommit. På bockpremiären, 16:e augusti, inträffar den här magiska kvarten i 22-tiden. Då ringer telefonen. Nu i november så har den magiska kvarten förflyttat sig till i 16-snåret. Då ringer telefonen. Aldrig innan. Aldrig efter. Just under denna kvart. Jag har, i ursinne över bortplingade pürschpass efter att tyst som en mus ha kravlat över södra Storsjöbygdens vidrigaste hyggen, kommit fram till en möjlig, ja rent av trolig, förklaring till detta fenomen:
Jag, människa/jägare/rovdjur, sitter i spänd förväntan på att Diana skall ge mig ynnesten att få högkvalitativ föda i min lilla box. Andra, människa/ickejägare/bytesdjur, sitter i lika spänd förväntan över något annat. Eftersom urbaniseringen gått så långt så tror jag inte att många förstår att det är en jaktlig urkraft som släpps lös denna dagens sista kvart. De känner bara en krypande, stickande känsla. En spänning svårt att förklara. Då tar man sin telefon och ringer förjagbaramåstegöranågontingjustnu! Man vet inte vad man ska göra. Bara att man måste göra någonting. Just då.
Numer ligger telefonen i bilen. Inga flådiga bilder på datan direkt det gått vägen förvisso, men lugnt och skönt. Jag är inte inblandad i så allvarliga affärer så jag måste vara nåbar 24/7. Pürschen är helig.
Denna dag var dock telefonen tyst. Dock var bocken, den högra, en fin fyrtaggare som bör sparas för vidare avel.
Annars då... Tja...Man gör väl sitt bästa för att jaga älg. Tror det har något med huvudet att göra... Att man kan tycka nåt är så förbannat roligt fast man är så urusel på det. Men det kanske är just därför? En strävan att lära sig. Bli bättre. Utvecklas. Så länge man har den strävan så tror jag att man faktiskt blir lite lite bättre för varje år. Då man anser sig vara världsmästare är det nog bara att lägga av. Världsmästare har en tendens att i verkligheten vara så långt från prispallen det är möjligt att komma...
Vi har haft finfrämmande på Gransjötrakten av Jämtmyrens kennel. Jämtmyrens Effa och Onnivaaran Lotta har varit här och drivit rådjur... Under vår gigantiskt långa oktobervecka, fre-lör-sön, så åkte ägaren ända från Happis och hit för att jaga med oss. Det var en trevlig och ganska så lyckad helg. På torsdagen gick Effa ett jaktprov. I mina ögon gjorde hon ett kanonjobb med en besvärlig fjolingskviga, tyvärr räckte det bara till en tvåa men med tanke på åldern så räknas den som en etta ändå. Vackert så. På fredagen gick vi med Lotta. Hon tog upp och ställde ko med kalv. Jag förlorade naturligtvis stickdragningen om att smyga på ståndskallet så jag gick ut till kraftledningen och satte mig och spelade Angry Birds på telefonen tills det small. Då fick man gå dit och hjälpa till att hålla i nåt bakben. Som vanligt.
Lördagen var händelselös och rådjursrik. Söndagen likaså, en passare sköt ko och kalv som Lotta var efter. Men eftersom dom stod sisådär 70 meter från där vi stått och surrat blev det toksken.
Lottas kalv.
Mamma Lotta själv...
Helgen efter testade jag att släppa Eko. Han hade då vilat i två veckor. Gjorde en fin runda ut på Bomanshygget. Kom tillbaka. Drog sen iväg. Såg på pejlen att han var stilla. En minut. Två minuter. Sedan började skallen. Fast i upptaget över 800 meter bort.
Mellan Långåkern och Pefeten.
Gick och satte mig på ett hygge. Tänkte att han ska få skälla en timme. Sen går jag på. En timme hade blivit 10.00. 09.53 blev det oförklarligt sken. Hakade på 5-6km, blev sen kvar och jollrade med någonting innan han letade sig tillbaka. Sedan hosta.
Veterinärer villrådiga på vad gäller det mesta, ja utom på att skriva räkningar då. Det kan dom. Ringde en homeopat istället. Han var övertygad om att hunden har vatten i lungorna eftersom kortison citat: "är som å håll dom en decci inpöni vattenyta". Är böjd att hålla med. Vräkte i sig vatten. Stod vid dörrn å skrek. Ut och pissa litervis. In och vräka i sig mer vatten. Etcetera. Ett jävla gift är vad det är. Kortisonet åt helvete. Homeopatmedicin in. Gav det en vecka. Nytt släpp lördagen 1:a november..
Två spett. En stubbe.
Gick Hans-Petters. En bit som hävdats vara tom sen Elvis dog. Trots att det är bland det bättre älgland vi har. Däremot är det halvsvårt att gå där. Hundarna måste vilja jaga älg. Det finns många andra lockelser väldigt nära. By, kohagar, hästdito, med mera. Men älg. Älg är där alltid. Nåväl. Tänkte att det fick bli ett litet elddop vad gäller jaktlusten om inte annat. Hundar som ska användas till jakt skall vara i skogen och leta villebråd. Inte vara på byn och jollra eller stå i hagar och skälla på tamboskap. Släpp i snöstormen. En sväng mot kohagen. Kom tillbaka. En sväng över kraftledningen. Kom tillbaka. Sen iväg. Upptag som stod fast 200m bort. Jag gick ner på knä bakom en granruska. Det var inte riktigt meningen att komma så helvetiskt nära upptaget. Stod kanske en kvart. Sen blev det ett försiktigt gångstånd. Skyndade mig ut mot kraftledningen. Såg en älg glida över. Kanske en kviga? Hunden skällde fortfarande på "min" sida kraftledningen. Då kom en stor ko ut, jagade hunden i kraftledningen och gled sedan över hon också. Det gick upp 2-300m och sedan blev det stopp. Som det brukar bli där. Gick upp i rätt vind och avvaktade en stund. Påbörjade sedan ansmygningen. Det var blött, snöigt och allmänt jävligt väder. En fördel med andra ord. Kom in på 70 meter. Hörde hur kon jagade hunden. Kom in på 50 meter. Såg kon. Ingen kalv. Satte mig ner. Efter 10-12 minuter såg jag ett öra som rörde sig. Kalven! Ålade någon meter till. Fick en lucka. Tänkte att då kalven glider ut i den luckan så smäller det. Med det så var kalven över luckan och borta. Helvetesförbannadeskit tänkte jag. Nåväl. Kon stod kvar och höll på jaga hunden med jämna mellanrum, förstod att dom inte fått vind av mig. Efter några minuter ser jag ett träd som rör sig i den 40 meter långa lucka jag har. Kalven står och äter! Siktar. Ser ett hakskägg. Men vad fan... Är det en liten oxe nu som kommer? Blir osäker. Efter ytterligare någon minut tar älgen ett halvsteg fram och blottar hela huvudet. Ser att det är en kalv. En fin kalv. Ett steg till så smäller det tänker jag. Kalven tar två steg. Rödpunkten i halsroten och sedan var det klart. Eko sprang till kalven. Gjorde ett svanhopp över den. Kon kom dit luktade på den. Jag sprang dit och skrek: "försvinn". Jag ville inte att Eko skulle börja ragga någon kalv då kon var kvar... Elvis gjorde så och han fick sig en rejäl omgång då. Eko var dock inte ett dugg intresserad av kalven utan han hade fullt fokus på kon. Hon skenade iväg. Nytt stopp 500 meter bort. Sotarn och Kjelle kom till kalven, vi stod där och surrade på för fullt. Hörde ingen hund. Den vattentäta telefonen hade inte vattentät klösbräda så det var helt omöjligt att titta på pejlen med någon reda. Roger hörde dock att det skällde för fullt. Nåväl. Jag tog ur kalven, vi rekade lite körvägar åt apparaten med mera. Lyckades få bort lite vatten från displayen så jag kunde lokalisera hunden. Fortfarande fullt skall 500m bort.
Vid "jag" ligger kalven. Vid de röda plupparna närmast satt Kjelle och Sotarn. Inget utrymme för att nalla i matsäcken under denna morgon direkt...
Tog med mig dessa båda musketörer och satte ut dem på varsitt pass. Sotarn i lysledningen och Kjelle längs Nils-Nodlövsvägen (den vita linjen). Jag gick på. Stod hur öppet och fint som helst. Valde en gata och satte mig på knä. Kliv ut här nu då... Jodå. Det gjorde hon. I fyrsken. Hann lyfta bössan två centimeter innan hon var borta. Jaha. Hon fick vind tänkte jag... Nädå. Eko började skälla igen lite längre ner. I spetsen på hygget på bilden, det ljusa långsmala partiet där mitt spår korsar. Jag smög på. Hon stod fortfarande mitt på hygget. Satte mig på knä i kanten och avvaktade. Bredsida. Pang. 100 meter. Några skall. Sen var det över. Ekos första älgar var ett faktum. Att det sedan just fick vara på Håkans hygge kan kanske tillskrivas att det var allhelgona... Man behöver hjälp från andra sidan för att lyckas ibland...
Eko var glad och var snäll vid älgen. Kjelle kom och hjälpte mig ta ur även denna älg. Inga problem. Riktigt skönt.
Ekos kalv.
Ekos ko.
Ekos Eko...
Kvällen firades på Bjäkernäset. Renkalvsinnerfilé till förrätt. Enbart det, utan någonting till. Till varmrätt blev det renkalvsinnanlår, lite micrade grönsaker, hårdbröd och ost. Drycken var uruselt finskt brännvin. Det blev dock inget fullfjädrat firande, det är man för gammal för... Så det mesta av det urusla finska brännvinet finns fortfarande kvar. Kanske går slå i nån skoter eller liknande...
Men... Säg den lycka som vara. Hostan kom tillbaka. Dock vill man ju i alla fall tro att de oförklarliga sken som tidigare varit efter sisådär 40-60 minuter har berott på att han fått ont. Slutat skälla. Älgarna har tagit chansen och stuckit. Nu är han bättre i halsen och klarar således av att skälla fast dem under en längre tid. Vill jag tro, som sagt var... Nu tror jag han får stå resten av säsongen, om det inte blir en mycket fin januari... Lika bra att det här får läka ut riktigt nu så det inte blir något kroniskt skit av det. OM det nu är något som kan läka ut... Det är ju bara att hoppas. Det är ju som sagt var ingen som vet ett jävla dugg. Den enda som vet något är jag och det är hur det känns att stå med plånboken på vid gavel hos veterinären och motta rådet "Ge kortisongift, vila ett par veckor och testa igen."
Jaja. Den som lever får se. Det finns kanske någon snäll internetmänniska som har lite snö och kalvar kvar framme i januari så man får åka iväg och testa en helg... Vore ju intressant.
Prov blir ju heller inte av i år, synd nog. Han hade hade ledigt kunnat heta J Eko efter denna höst. Men då man får släppa färre gånger än varannan vecka så vill man faktiskt ha bössan på ryggen de få gångerna. I alla fall jag. Det är trots allt därför man har dom...
Annars så är det få nyheter under solen... Eller ja, några är det väl... Har numera fullt och fulländat vapenskåp. Trillade in tre nya licenser nu i veckan. En riktig .22:a så det inte finns något att skylla på då man skjuter bort sig på vårens .22-stigar. En ny hagelbock. Jag fick ärva Håkans baikal. Ett riktigt fint bruksvapen. Till sist en Heym-kombi i 20/76-6,5x55. Hakmonterad Leupold. Snälltryck, med mera. En riktigt riktigt fin och smidig liten pjäs... Blir perfekt till rådjursjakterna framgent.
Sen har det löst sig med jobb också. Denna rostiga kniv som legat och gnagt i en sedan flera år tillbaka. Men nu verkar det som att man har inkomst säkrad framgent. Då vill det bara till att försöka leverera också...
Till sist kan jag bara konstatera att det är helvetiskt skönt att vara hemma. Vid den här tiden ifjol grät man av lycka varje torsdag eller fredag då man fick åka hem. Precis lika mycket grät man varje söndag eller måndag då man tvingade sig själv att åka tillbaka till Landet Där Man Bajsar Inomhus, fast då grät man av helt andra orsaker så klart.
Väl mött och på återhörande.
//Jonas
Ett värmeljus från IKEA i ett annars kompakt nattsvart mörker.
En liten liten ljusglimt syns långt långt därinne. Precis i slutet av tunneln. Alldeles innan man inträder i Nangijala. Ungefär där syns det. Om man kisar riktigt noga kan man se det. Ibland.
I just detta fallet består ljusglimten av ett veterinärbesök som för en gångs skull ingav lite hopp.
Eko fick lugnande och man tittade honom i halsen. Det såg tydligen mycket mycket bättre ut än sist. Fick instruktioner att jag skulle börja cykla kortare sträckor med honom, ungefär 2-2,5km varannan dag i ca två veckors tid. Om han inte började hosta av det så var det okej att börja släppa. Men då inte släppa som en tok utan låta honom vila riktigt mellan varje släpp.
Så hur det än blir så är ju denna säsong mer eller mindre borta, men samtidigt är beskeden bättre nu än för en månad sedan. Då trodde man att det var dags att börja gräva innan tjälen kom. Vi får väl se. Antingen börjar han hosta efter första släppet eller så går det bra. Att ha kommit så långt så man om två veckor kan se fram mot ett släpp känns ju som ett gigantiskt fall framåt om man skall titta tillbaka på de senaste årens misär...
Älg finns i mängd... Bara man hade fått vara i skogen så...
I morgon är det dags för storlicensmöte. Ska bli intressant att höra motiveringen till den sänkta tilldelningen då de flesta, till och med de som hävdar att älgen varit på väg att bli utrotad, hävdar att vi aldrig haft så mycket älg som nu.
Tiden som gått sedan den senaste skrivelsen sammafattas bäst genom två bilder:
Ripjakt med fina vyer men helt utan fågelkontakt denna gång. Tur... Då slapp man bomma.
Liggande Pinus Komtillkorta - virkessvackans räddning...
Har även gjort några halvhjärtade försök att jaga rådjur, men har mest blivit älgobsar. Vi hade ett bra drev på premiärdagen där en fick skjuta en skaplig bock för en basset. Annars har jag mest pürschat och det är älg, älg och åter älg som visat sig. Vart man än är så är det älg. Synd att klaga dock. Vissa verkar kunna gå dagar utan ett enda upptag och här måste man fara med hundarna till veterinär om det inte hänt någonting på en kvart.
På fredag blir det storaffär också är det tänkt... Ska åka och byta in kombin och .22:an och köpa mig en ny .22:a så man är redo för vårens och sommarens jaktstigar. Blir nog en CZ 455 varmint med tumhål och en kineskikare med paraflaxjustering. Sen köpa nytt trycke på tradera. Trivdes bra med den bössan faktiskt, ligger riktigt fint och lagom tyngd i den.
Vad gäller kombi finns det också planer, men dom är aningens osäkra ännu så vi avvaktar med att delge detta så länge. Hade funderingar på en BBF 97, men tog mitt förnuft till fånga och slog de tankarna ur hågen. Alldeles för mycket pengar för alldeles för få dagar. Skillnad om man jagar där det finns grisar och hjortar, men här jagar vi några rådjusstackare 10-12 dagar per år och då är det inte motiverat...
Finfrämmande på jobbet förra veckan. En mycket trevlig liten valp efter Batucanin Soraya...
Avslutar denna lilla skrivelse med en av få vettiga saker som finns nämligen bilder på älgar!
MIN saltsten! Ser ut att vara ett tredje djur bakom hon som är arg, men är lite osäker...
Mamma älg med sina två bäbisar...
Va e de henne för mystiskt tro...
Vi börjar våran älgjakt den 11/10. Då blir det lördag och söndag. Helgen efter så kör vi hela tre dagar! Fredag, lördag och söndag. Då kommer Ekos uppfödare ner och ska gå med mamma Lotta och syster Effa. Ska bli roligt att få se/höra vad som händer... Han har lite press på sig. Jag har nämligen utlovat skall från fredag morgon till söndag kväll...
På återhörande.
/Jonas
Katastrof.
Ja, så kan man väl i vanlig ordning sammanfatta året septemberjakt. Som vanligt var man hoppstor och precis som vanligt blir man nedslagen i skoskaften utan ens en liten liten munsbit av det som normala människor kallar ”en vanlig jaktdag”. Det går åt helvete helt enkelt.
Redan på måndagen var ju katastrofen ett faktum med hundbett, akutbesök, noll skjutna älgar och en temperatur som fått solbadarna i Phuket gröna av avund.
Släppte Eko en sväng på eftermiddagen men avbröt ganska snabbt på grund av värmeböljan.
Tisdagen var ganska intressant. En liten oxe blev påskjuten och den hund som är bäst att spåra var helt slut så jag testade Eko. Han tog spåret galant och spårade nästan 2km felfritt. När till och med jag kände att det luktade älg så sade jag: Om nu någon ser en liten oxe så ska den bli kvar. Hinner inte mer än säga det förrän det blir hemvärnsövning och rapport kommer att oxen ligger. Eko fick spåra fram, riva i älgen och öva på att bete sig vid död älg. Allt gick bra.
Nöjd tremänning och nöjd hund.
På onsdagen såg jag ett älgarsle. Typ. På kvällen hade vi jaktmiddag, det var trevligt. Blev dock en ganska lugn tillställning eftersom jag tänkte mig ut med Eko dagen efter. De andra hade jaktfritt torsdagen så marken var helt fri.
Efter att ha tagit en liten sovmorgon släppte jag Eko. I vanlig ordning hann han inte ens göra en sökrunda innan upptaget kom på 700 meters avstånd. Han har i år endast fullbordat en enda sökrunda, antingen får han upp direkt eller så på runda två. Den runda han gjorde var dock riktigt fin och gick i bra tempo, 800 meter bort som längst och en fin ring. I alla fall… Ett knaggligt gångstånd som går över i tvärsken. Förföljande i totalt 1,7 mil tills älgen slänger sig i en sjö. Där står hunden och jollrar ett tag innan han kommer tillbaka. Han tyllrade dock bort sig vid en vägpassage, tack gode gud så kutade han dock inte vägen utan sprang in i skogen åt rätt håll men på fel ställe. Till slut började han skrika och gråta så då visslade jag på honom och han kom direkt. Vi for hem. Sen började Eko hosta. Ridå. Adjö jakt. Adjö smygning. Adjö injagning. Adjö vandringspris för yngsta förstapristagare i JHÄK. Adjö allting.
Veterinärbesök på fredagen. Kortison i minskande dos i minst en månad. Vila. Återbesök 5:e oktober och då ska jag även ha samlat bajs i påsar för de ska göra någon parasitutredning. Ridå x2. Kommer kaskadspy. Ska samla bajs från tre på varandra följande dagar. Bajset skall lagas i dubbla bajspåsar som inte skall innehålla någon luft. Hur i helvete ska jag få luften ur bajspåsarna? Vägrar suga ut den i alla fall. Fosterställning. Gråt. Dessutom skall bajset förvaras i kylskåpet. Hysterisk gråt.
Kan dessutom inte avgöra om hunden är bättre eller sämre… Han har ju inte hostat förrän vid kraftig ansträngning tidigare heller och nu får han ju inte anstränga sig. Jag tycker kanske att han är mer rosa än röd i slemhinnorna i halsen nu, men jag har å andra sidan gått fem år i skola för att lära mig att skilja på långa och korta barr inte för att diagnostisera sjukdomar hos hund.
De sista fyra åren är det vanligare att man är iförd åkartofflor hos veterinär än iförd gummistövlar i skogen.
Nä, det är bara att konstatera: En hund är för lite om man vill jaga. Men köper man en till kan man ju ge sig fan på att då är båda friska och då har man ju alldeles för lite jakt istället. Denna ständiga källa till irritation… ”Vi har plats för fler jägare” står det i fläskiga annonser i jakttabloiderna. I helvete heller säger jag. Det finns möjligtvis plats för sör- och utlänningar som betalar så mycket som möjligt för att jaga så få dagar som möjligt. Det finns definitivt inte plats för någon konkurrerar om sedan generationer inpissade hundförarrevir…
Den som läst några rader här sedan tidigare och inte är helt förståndshandikappad måste ju dessutom begripa att det finns få saker som är så ofantligt riskfria för en älg som mig och mina hundar så man borde ju tycka att man skulle kunna få gå på en plätt någonstans där man slipper vara orolig för hästar, kossor, motionärer, flanörer och bilar samt där man slipper prata i radion eller telefonen konstant och skrämma vartenda liv inom flera kilometers avstånd. Men det kanske är så enkelt att man är otrevlig och luktar dåligt…
Nä fy fan. Prisa gudarna för att det finns småviltsjakt. Det är ju den man får falla tillbaka på. Det här med älg är inte för alla, det är bara att konstatera.Fast man får väl skaffa kennel... Det berättigar tydligen till det mesta det.
En vacker morgon på Snejtallmyra.
Bara för att späda på framgångarna gick dragaren sönder också. Kjelle visste dock på råd och rev igång skotern...
Inte ens en Yamaha kan fastna i detta snöföre...
I ren frustration av uteblivna framgångar i älgskogen så blev det en dags ripjakt på Särvfjället. En trevlig dag i sagolikt väder, men tyvärr hade vi väldigt lite fågelkontakter och då vi väl hade fågelkontakt så var det någon annans fel att jag bommade…
Spanar...
Inga ripor, men vi var nära att få med oss en åsna hem...
Så... Älgjakten spenderas som vanligt på pass. Och det går ju naturligtvis som vanligt. 4 minuter efter att den sista vuxna älgen vi skulle skjuta i september fallit så kom det fram en kviga på 25-30 meter. Fick till slut vifta med kepsen för att få henne därifrån... Vi är tvungna att dela upp tilldelningen för att säkerställa jakt även efter brunstuppehållet... Men med enbart 5+7 kvar, älg i varje buske och en hund som ännu ej är friskförklarad så ser det ofantligt mörkt ut med injagningen... Lär väl bli en eller två kalvar kvar, hunden blir frisk och skäller enbart på vuxna. Skulle icke förvåna mig.
Kviga som kom fram och visade sig enbart för att jävlas.
Väl mött och lycka till alla ni andra som kan vara i skogen med era hundar. Själv ska jag ringa Änge Chark och höra om jag kan få någon slags mängdrabbat på jägarfläsk, för det lär gå några kilo av det framöver hösten är jag rädd...
/Jonas
Äntligen data...
Har varit utan data sedan flytten till nya huset. Är fortfarande utan data i och för sig, men jag har åkt iväg och lånat en för andra göromål och då passar jag på att göra en liten skrivelse som berättar om vad som hänt sedan sist och vad som kanske komma skall.
Vi kan väl börja med några glädjeämnen...
Efter den sagolika värmebölja som rådde i juli där det i jämtland var varmare än i Phuket, Thailand så blev det i början av augusti en svalare dag. +16 och regn. Perfekt att testa att släppa Eko på grävsvin tänkte jag. Hem. Åt. Laddade messmörspejlen (b-barken var utlånad till hugad spekulant) och sedan iväg till skogen. Släppte Eko norr om Gransjön. Jollrade lite runt fötterna, sprang ut mot sjön och drev ett gäng tranor. Kom tillbaka. Försvann. Rundade sjön, det syntes att han spårade någonting, sen gick det över en väg, över en kraftledning och sedan blev det frågetecken på messmörspejlen. Jaja, allt väl! 750 meter är väl fullt tillräcklig räckvidd... Eller så inte. Fick in en position på 1,2 km och sedan var det dött. Började så sakteliga gå efter. Sommarens värsta åskskur kom då jag var mitt på Gransjön (igenväxt sjö som det går att gå över om man vet vart man ska gå) så jag blev både dyngsur och livrädd innan jag lyckats kravla mig över. Gick mot sista positionen. Då jag var 400m ifrån så fick jag in honom och då stod det "Eko har ståndskall". Hur fan vet du det som inte har skallindikator? undrade jag i mitt stilla sinne, men efter några steg till så hörde jag faktiskt hunden. Fast stånd. Mitt ute på ett hygge. Efter 90 min så gick jag på i medvind, kom in så jag kunde filma ko och kalv innan jag stötte så det bar iväg. Nytt stopp efter 800m. Sen försvann han från pejlen igen så jag vet inte mer vad som hände innan jag fick igen honom efter ytterligare ett par timmar.
Funkar ju bra om man är nära i alla fall!
Riktigt nöjd med kvällen. På morgonen efter var det dock inte lika muntert. Eko hade en hemsk hosta. Vis av erfarenhet ringde jag Ejra direkt jag misstänkte något tjorv. Fick komma direkt. Lugnande och kontroll av hals. Uppsvällda och stygga tonsiller, röda och irriterade stämband. Ridå.
"Jaha", sade veterinärskan, "han hade kennelhosta ifjol och nu ser han ut såhär. Du har två alternativ: 1) Jag medicinerar och han kommer bli bra, men efter ett släpp kan det vara likadant igen och då har du hela hösten förstörd. 2) Jag opererar bort dom nu och då räddar vi det mesta av säsongen".
Eftersom jag fortfarande har min rullstolsburne hjärncell kvar så valde jag naturligtvis alternativ 2. Operation. Strikt vila i 3 veckor. Sedan återbesök. Var in förra fredagen och då tog dom stygnen. Såg helt okej ut så jag fick tillåtelse att släppa honom. Det har jag dock inte gjort. Ett par släpp veckan innan jakten gör varken till eller från på kondisen, älg vet jag att han jagar och således så har han fått vila en extravecka och jag försöker skjuta nästa älg han skäller på istället.
Vi får se om det visar sig vara rätt eller fel... Men inte tror jag att det gör så mycket med en veckas extra vila efter en operation.
Liten liten E hos hemsk hemsk veterinär...
Vad gäller E så har både han och husse varit på förkovringsanstalt i Getåsen hos ForsWards hund & jakt. En mycket mycket intressant kurs som jag hoppas skall underlätta hundägandet. I grunden väldigt simpla och logiska åtgärden. Var lugn och stabil. Hunden blir lugn och stabil. Men det är svårt att vara lugn och stabil då Eko för 34:e gången i rad hoppar upp på den kökssoffa där han inte får vara... Man är ju dock inte mer än människa... Men vi hoppas att det rättar till sig vad det lider!
Sen är det generalras i vapengarderoben. Väldigt lämpligt inför stundande säsong... Kombin dubblerar så den går inte skjuta med. Eller jo, om jag bara stoppar i ett skott. Men då känns hela dess existens ytterst menlös. Främre ringen på blaserfästet sprack första kvällen på skjutbanan så jag spred som en bredgödselspridare. Nästa kväll tog jag gammbössan. Gick bra första serien. Andra serien slutade den kasta ut tomhylsorna och har sedan inte börjat kasta ut dem igen... Så där har jag också en enskottare...
Nu har jag dock, tack vare eminent service av Thomas på Vapencentrum i Umeå, fått en ring. Han talade med generalagenten som tog det som en reklamation trots att jag köpt fästet begagnat och inte hade tillstymmelse till kvitto. Man tackarrrr...
Med bockjakten för dörren kände jag mig dock nödgad att skjuta in gammbössan med Oryx ändå.
Två oryx - ett hål. Synd att hon inte kastar ut hylsorna bara...
Satte mig på ett ställe där jag aldrig suttit tidigare. En tallbacke mitt på en myr med ett slyhygge framför och en igenväxt tjärn till vänster. Satt tyst i 10 minuter innan jag började pipa med buttolon. Hände ingenting. Pep lite mer. En älg kom och glodde på mig. Satt tyst ett tag. Pep lite till. Hände ingenting. Då det började skymma tänkte jag: "Bära eller brista" och gick fullständigt bananas på buttolon. Vände och vred den i fickan så det lät olika högt, tryckte som en tok i säkert 40-50 sekunder. Då jag slutat får jag se något gult komma i kanten på den igenväxta tjärnen... En mycket fin bock konstaterar jag utan kikare på ca 80 meter. Han tittar rakt på mig. Fryser till is. Bestämmer mig för att om han inte sticker iväg så ska jag lyfta bössan direkt han börjar gå. Sekunderna känns som timmar. Till slut sänker bocken huvudet och börjar gå sakta framåt dängande småbuskage. Upp med armbågarna på knät. Tyskettan ligger rätt. Osäkrar med ett medvetet högt klick. Bocken stelnar till. Skottet går. Han niger ihop lite, kastar tvärtom och försvinner. Väntar. Lyssnar. Hör lite prassel och sedan blir allt tyst. Går fram till skottplatsen. Ligger en remsa på 5-6 cm lunga på skottplatsen. "Kanon" tänker jag. Går en båge mot den plats där jag hörde prasslet. Där ligger bocken. Med huvudet uppe!! Jag slänger upp och skjuter ett skott i halsen. Han ligger fortfarande med huvudet uppe. "Men vad i helvete" tänkte jag. Smög fram... Då hade han fastnat med hornen mellan två björkar så det exakt såg ut som han låg och bevakade sina bakspår. Better safe than sorry heter det väl... Ingen skada skedd.
En mycket fin bock och en mycket spännande jakt.
Lite blod får ni tåla! Ett bevis på en snabb smärtfri hädangång.
Fann visst på i halsen trots allt...
Efter detta har jag inte jagat någon mer bock. Lyckades första kvällen, fick min bock och min mat... Nu får man vänta tills det går släppa de små fladderörahunnerna lösa!
I övrigt finns väl inte så mycket mer att säga. Har jobbat och stått i. Har blivit erbjuden jobb från 1/11 vilket innebär att det inte blir något glapp i min vinterförsörjning. Riktigt roligt och med ett roligt gäng! Ser fram mot det. Att sen chefen sa: "Ja, nu är vi sju... Kanske man skulle försöka få tag i en mark..." gör ju inte saken sämre. Vilken underbar befrielse om det blir verklighet. Då bör ju verkligen antalet dagar kunna säkerställas och när man är less på kohagar och skogsflanörer kan man åka iväg och jaga någon dag i skogen. Där det hänger på en själv och hunden om det går bra eller ej. Inte fjorton andra faktorer också...
Den som lever får se!
Eko får finna sig i att gå sparsamt första veckan, vill försöka skjuta första älgarna efter bra jobb så man inte får en långrallare som bara jollrar efter utan att verkligen arbeta för att få dem att stå. Om det går vägen så hoppas jag kunna gå "normalt" efter några veckor. Men jag vill tro att de första älgarna är viktiga.
Nu bjuder jag herrskapet en god kväll och en riktig Skitjakt tillönskas!
Återkommer om det händer något intressant...
I väntan på ny skrivelse här så kolla "harvner" på instagram. Man har ju som sagt var gått och blivit modern på gamla dar...
//Jonas
Juli...
..är snart slut. Gud ske pris. Men det ser ut som att den kommer avslutas i bastuns tecken. Inte bra... Men å andra sidan så lär väl inte spådomarna från SMHI vara rätt nu heller... Det blir hett på Fäviken om det stämmer. +28 på fredagen. I skuggan. Vill till att smörja flinten med både ett och två lager babypuder då.
I övrigt har det inte hänt något speciellt. Har blivit vald till ordinarie jaktledare. Det är väl mer en formalia, vi är fortfarande samma människor men nu har jag tagit över huvudansvaret. Knåpade ihop en liten enkät som medlemmarna får svara på, anonymt om så önskas, så man får en pejl av läget. Är allt okej...Ja, då är det väl bara att köra på, men nu får ju alla chansen att säga sitt. Ska bli intressant att sammanställa svaren i slutet av augusti.
Jag kan väl skriva ner de frågor som ställdes så kanske någon i samma sits kan ha lite nytta av det!
1) Ska vi införa lottning av passen?
2) Vill ni ha det som det är nu, dvs bli utsatta?
3) Finns intresse för en längre oktoberjakt (t.ex. tors-sön första oktoberveckan)?
4) Ska det fortfarande vara möjligt för vem som helst att ta med jaktgäst när som helst?
5) Eventuella begränsningar vad gäller jaktgäster?
6) Ska möjligheten finnas för den hugade hundföraren att efter ok från jaktledaren gå ut och under icke gemensamhetsjakt skjuta en kalv efter bra hundjobb?
7) Ska möjligheten finnas för den hugade hundföraren att efter ok från jaktledaren gå ut och under icke gemensamhetsjakt skjuta en vuxen efter bra hundjobb?
8) Vill ni ha kvar köttdelningen enligt det system vi nu har?
9) Vill ni istället att vi ska lotta ut kvartar av de vuxna?
10) Är systemet för delning av kalvar till belåtenhet?
11) Är det ok att 10 personer kommer på arbetsdagen och 22 personer kommer till första jaktdagen?
12) Tycker ni det är bra med arbetsdagar, björnpasskjutning, med mera?
Redovisas på ordinarie jaktmöte dan innan det sätter igång. Ska bli intressant att se vad folk egentligen tycker.
Vi frågade just om passlottning för ett antal år sedan, men då ville ingen ha det systemet. För andra människor tycks detta system ofantligt egendomligt verkar det som, men det är väl tack vare det tar 2-3 timmar varenda jävla kväll som det fungerar så pass bra som det gör. Vi tar hänsyn till de som är dåliga att gå, de som är nya och inte hittar får alltid gå långt med vägvisare så de lär sig hitta, de som är bra att gå får ta dessa pass, mot slutet av säsongen får den trogne passkytten som inte skjutit någon älg ett bättre pass än den trogne passkytten som skjutit 2.
Jag är kluven i frågan egentligen... Det skulle minska arbetsbördan rejält, men samtidigt vettefan om det skulle flyta på speciellt smidigt om det ska bli en auktion om pass varenda morgon. Jag vet inte. Det visar sig väl när enkätsvaren ramlar in.
Jag har f.ö själv svarat...
Nu drar det ihop sig till Fäviken. Kom gärna förbi och hälsa på oss i MSS-jakt´s monter. Jag tänker inte tvinga er att köpa något, men kom gärna förbi och sej hej och surra lite!
Avslutar skrivelsen med att lägga in några bilder på jämtländska storälgar... Eller så inte. Det är fan något allvarligt fel här. Vilka ynkliga småfisar det springer fulla skogen.
Hoppas verkligen att storlicensens nya ordförande tar sitt ansvar och inför fri kalvavskjutning så vi kan få någon fason på det här. Det är inte normalt att se hela nästa års tilldelning av vuxna i årskalv sedan vi skjutit i princip fullt. Det är för mycket kalvar kvar över vintrarna som knaprar tallplant och blir miniälgar. Få men stora älgar i vinterstam ger fortfarande en meningsfull jakt.
Dessutom kan det ju vara roligt att gå längre än 5 minuter innan upptag nån gång per år...
N henn e våldsam han... Huvvaligen töcken storox...
Å n henna e ännu stöör, fan hu jett ju vaga oppi 90 kilo! De e fan int klennt för e ettaurskvige int!
Tvo storoxer ilag, de e fan int vanle å si da nuförtia int.
E litta ku ma n kalv som sir nyfödd ut. Trettan juli... Huvva.
De henn tvoan e då mytche stör å finar an förn i alla fall. De va ju lite rolen å si då i alla fall.
Hu e int sa grov n danna hell, man hu ha ju i alla fall e rektut e kusnyte.
Man kan tydligen lära sig att hångla genom att pussa på en tomat... Den här älgen verkar ha tagit det ett steg längre...
Väl mött och på återhörande.
//Jonas
