Harvner

Ja. Det blir ingen regelrätt requiem men ändå i särklass det tyngsta inlägg jag någonsin försökt författa.

 

 

 

Efter att ha varit med oss i nästan elva härliga år så lämnade han byggnaden klockan 14.30 den 24:e november 2012. Boghältan blev för svår. Han hade för ont för att fortsätta vara med.

 

Det började hösten 2001. Som en total novis med bara ett fåtal älgar på samvetet satt man på ett knaggligt 33.6-modem och läste jämthundklubbens annonser. Kollade jyckedata. Arbetade metodiskt. Ringde på de annonser som lät intressanta. Som förstagångshundköpare blev man väl inte bemött med applåder från alla man ringde åt. Men en kille visade sig villig att sälja en hanhundsvalp. Det var efter Ränkeskogs King och undan Klarälvens Freja. Båda två svenska jaktchampions. Valparna föddes i februari och jag blev uppringd. Jag minns det som igår. Jag befann mig mitt på Storgatan i Östersund, i korsningen med Hamngatan där det idag ligger en kryddbutik. "Du får ta en valp" minns jag att han sa, "Vad vill du att han ska heta".

Svaret var lika givet som det var kort: "Elvis" sade jag.

Sagt och gjort. I slutet av april bar det av. Jag minns att jag drog på mig mitt livs värsta försovning inför en viktig händelse. Vaknade av att Ers och Lars-E stod och slängde sten på rutan. Panik. Åt frukost på OK i Svenstavik. Sen rullade 20V:n i inte alltför laglig hastighet ner mot norra Värmland och Höljes.

Man hade läst kilometervis med litteratur i ämnet älghund men när det väl var dags att välja valp så var det som bortblåst vad alla världsmästare skrivit om. Det var redan givet. Det var den coola valpen som bara satt och glodde och var förbannad på alla de andra som ville leka som skulle följa med mig hem. Uppfödaren hade döpt alla valpar med de namn köparna ville ha. Men då man väl kom ner talade han inte om vilken valp som hade vilket namn så man inte skulle välja valp efter namnet så att säga. Behöver jag säga att jag valde den som hette Elvis?

Nu började en väldigt stor omställning och man fick svart på vitt att man är dum i hela huvudet. Ingen vattenskål. Ingen matskål. Ingenting. Hade inte ens tänkt tanken. Men Elvis tog allt med ro och sedermera ordnade sig allt praktiskt. Som valp förstörde han en sak: han bet toppen av ett stearinljus. Överkomligt...

 

 

Sommaren tillbringades till stor del i skogen. Tränade lite inkallning och skogsvana. Söket var lite halvtrångt men blev successivt bättre. I slutet av augusti var han 6 månader. Då kom första skallen, det var en kviga och det tokskenade. I södra kanten på Forstjärnen stod hon. Då ställde jag hunden ett tag, tyckte han var lite för ung. I slutet av oktober började vi gå på allvar. Jag, Roger och Elvis. Ibland skällde det. Ibland var han och åkte pulka med några ungar och en gång var han in på en gård och bet ihjäl en höna så man fick stå med mössan i hand och skämmas... Hösten 2002 fick jag inte skjuta någon älg.

2003. Jag, Roger och Elvis. Hunden skällde. Vi stötte. Hunden skällde. Vi fick inte skjuta. Hunden skällde. Vi bommade. Alla grät. Utom Elvis, han var nöjd ändå. Han var alltid nöjd. I slutet av denna höst blev min arma moder orolig för hunden, då han visat tendenser att vara borta några timmar efter älg, så hon köpte en pejl. Det blev väl ingen större jaktlig revolution annat än att man tittade på blinkande lampor istället för att lyssna så man gick åt fel håll några gånger... Men efter ett tag lärde vi oss även den. Men under ett gångstånd slog han hål på ögat. Operation och förstörd säsong.

2004 började jag bli orolig. Måste få skjuta för hunden. Han skällde på. Gick inte så mycket med honom i september under jaktveckan. På tisdagen under oktoberveckan fick jag äntligen skjuta en kalv på stånd. Vid Rogers torn efter Månstaån. Sen kan man väl säga att det rullade på... Ståndarbetet befästes och det stod rätt ofta. Anmälde på prov. Gick några nollor innan han tog första 1:an. 85,5p och SM-kval. Sen jävlades det något år med skador, sjukdom och annat men tillslut tog han kvarvarande ettor och championatet var ett faktum. Jag tror dock inte hunden brydde sig nämnvärt om det. Han var sig lik...

 

 

Som hund var han oerhört snäll. Han visade aldrig något någon gång mot en människa. Däremot tålde han inte andra hanhundar. Han ville aldrig leka. Han ville jaga, äta och sova. Han var, som det heter på jämtska, en riktig "gammelstrek". Han kunde bli sur då man pratade i telefon då han ville sova. Han tittade på en och gick med raska steg ut ur rummet och slängde sig ner någon annanstans så han skulle få sova ifred.

 

De sista åren var han nästan överdrivet tjurig. Men det har rett ut några eftersök å andra sidan så man ska absolut inte klaga. Hellre vänta på att en hund ska sluta jaga än att gå och vänta på att den ska börja...

 

Elvis är saknad av många, naturligtvis av familj och jaktlag men även av sådana som aldrig jagat en dag i hela sitt liv.

 

Han lämnar ett oerhört tomrum efter sig. Inte bara för att man mist den bästa vän man någonsin haft utan även för att framtiden ter sig oerhört meningslös just nu. Förr om åren då säsongen var avslutad kunde man se fram mot konditionsträning i skidspåret, tjuvsläpp, grävlingsjakt och älgjakt. Då var det roligt att bygga pass. Då kunde man göra detta med tanken: "Här kan jag sitta och sova någon timma innan det är min tur att gå med Elvis". Nu är allt sådant borta. Glädjen med jakten är borta. Glädjen att arbeta är borta. Men nu vet jag att Elvis skulle bita mig hårt och länge om han visste att man tänkte så, så jag har på känn att en konstellation är på gång som kan säkerställa meningsfullheten i denna hobby även framgent...

 

Ord är futtiga när det gäller sådant här. Men jag vill avslutade denna skrivelse med att säga: Tack. Tack för alla underbara stunder. Tack för att Du hjälpt mig jaga någorlunda framgångsrikt. Tack för att du fanns.

 

Avslutar det hela med den sång som bäst kan sammanfatta det hela:

 

 

/Jonas

Jahopp. Så har då Er kära skribent åter krupit till korset och nedtecknat några enkla rader till, förhoppningsvis, pur skadeglädje för den framgångsrika jagande skara som här läser.

 

De trognaste av läsare vet att jag genom att ha Sveriges sämsta jaktsäsong år 2011 vann en trösteresa till den ohemult viltrika södern som en liten uppmuntran och kanske även på grund av en publicerad skrivelse. Efter en, om möjligt, sämre jaktsäsong 2012 så nalkades dagen för avfärd. Efter smärre småbestyr så bestämdes det att jakten skulle gå av stapeln den 30:e november. Storsvensken utrustades med nya däck och tankades. Resan ner gick helt odramatiskt förutom att 55:an, som jag ju tänkt åka, var avstängd på grund av att det kommit 4 snöflingor så det var snökaos... Blundade och körde genom Hufvudstaden istället. Det gick över förväntan bra. Behövde inte stanna vid något rödlyse så jag fick behålla alla fälgar.

 

Anlände till Yxnerums konferensanläggning vid 15-tiden, bar in grejorna och blev sen bjuden på tolvårig spolarvätska i goda vänners lag. Kvällen spenderas med samkväm och avslutades med en god middag som bestod av svinfilé, ensilage och rödvinssås.

Revelj. Uppstigning. Frukost. Briefing med jaktledaren och så bar det äntligen av ut i den Östgötska vildmarken.

Jag fick pass nr 17. Det var beläget ute på ett hygge men jag såg ner till en sjökant och hade en grantätning inom rimligt skotthåll. För en lekman inom svinjaktsgebitet kändes det som ett bra pass. Fladderörahundarna släpptes och det dröjde inte innan upptaget i grantätningen. Ett svin gick ut. Naturligtvis inte så jag fick se det.

Hörde på radion att en dovskovel nedlagts så då var det färdigt på sådana. Efter ett tag sades det på radion att en spets skjutits. Sen small det rätt nära mig och två rådjur sköts. Sen var den såten slut.

I såt nummer två fick jag pass 62, beläget på en lägda strax ovanför konferenscentret där vi bodde. Såg en räv och jag tror nästan det var det enda som sågs i denna såt.

I såt nummer tre fick jag pass 47. Beläget mitt på en ny fröträdsställning av tall. Hörde några hundar som tog upp och drev, en hundförare blev snittad av en galt. Inget sköts. Men fick hålla hårt i bössan ett par gånger då det hördes som drevet vände upp mot mig. Men icke. Som vanligt.

Avtackning och avfärd. Ridå.

 

 

For vidare till en från robsoft känd profil vid datanamn mbbohman. Denne befann sig dock på jobbet så jag fick tillbringa fredagskvällen i en för mig oerhört ovan situation: ätandes ost ensam med ett fruntimmer. Men det gick det också... Efter midnatt anlände han dock tillbaka så det blev någon timmas jaktsnack innan sängen kallade. På lördagen var det tänkt att jag skulle följa mbbohman och gå med hund. Man har ju gått här uppe i viltöknen och sparkat halvdana spetsöron framför sig i tiotals år, så jag tänkte att det vore intressant att gå med ett fladderöra i en djurpark. Men jaktledaren undrade om jag inte ville ha ett pass istället. Man är ju inte den som är den, så jag ställde mig i hundförarkläder på pass i minusgrader och vågrätt snöfall. Det var kallt. Roligt men kallt.

Den första såten var så liten så den handdrevades av. Jag fick ett bra pass, men grisarna var inte hemma så ingen såg någonting. Dock var det snabbt avklarat.

I såt två såg jag ett rådjur. Men önskemålet från hundförarna var att man inte skulle skjuta rådjur så jag släppte.

Sen åts det lunch och mumlades lite.

I såt tre hände allting. Jag fick ett - ursäkta min dåliga franska - skitbra pass. En åkerholme där det var som smalast för dem att passera. Såg 12 rådjur från tornet varav jag kunnat skjuta tre. Men jag släppte. Sen kom det kronhjort. Pulsen gick upp. Först kom en stor hind och efter henne kom ett mindre, men lika högt, djur. Tittade och tittade alltmedan hjortarna travade över åkern. När hinden drog på lite extra så såg jag att det andra djuret måste vara en kalv. Kronkalv var lovligt. Slängde upp bössan men då hade de hunnit ur säker skottlinje och jag hade riktning mot byn. Fick släppa. Grämde mig lite. Men som gäst åt en gäst vill man ju vare sig skämma ut sig själv eller, Gud förbjude, sin värd. Hade man haft lite mer rutin av sörländska småkusar hade man faktiskt kunnat skjuta en kronkalv där. Men men. Rutin är något man skaffar sig genom att vara ute och delta i jakt. Inte gnällandes bakom en dataskärm...

 

 

Efter denna mycket trevliga jaktdag bar det av ner till Norrköping där en oerhört delikat kronhjortsfilé avnjöts hemma hos en klasskamrat. Båda två var efter dagens jakt ganska så möra så kvällen blev relativt tidig. På söndagsmorgonen bar det av upp till Björndammen i Sörmland för att delta på jakten i två klasskamraters jaktlag.

Såt 1 var relativt händelselös, det var en som såg en hjort av något slag. Det var kallt. Alldeles fruktansvärt kallt.

Såt 2 ledde till ett rådjursdrev på grannmarken.

Såt 3 var en liten såt som brukade hålla mycket rådjur. Men ett djur gick ut utom håll för en annan passare och sedermera visade det sig att såten varit störd av ryttare tidigare under dagen.

 

Så för att summera denna resa:

9 såtar på 3 olika marker.

0 skott lossade.

0 fabeldjur skjuta.

1 fabeldjur observerat (av någon annan naturligtvis).

4 dovhjortar skjutna.

2 rådjur skjutna.

1 räv skjuten.

176 mil i storsvensken.

 

Men: Väldigt trevliga dagar ändå. Har lärt känna många trevliga människor och det är väl, ärligt talat, kanske viktigare... Men visst hade det varit kul att få säga "tack" istället för "grattis" någon gång per år i alla fall...

 

/Jonas