Den magiska kvarten...och några andra berättelser.
Vi som pürschar lite nu och då vet mycket väl vad jag talar om. Den sista kvarten. Den innan det blir för mörkt. Då det ska avgöras om guldbocken kliver fram eller ej. Blåser det så mojnar det under denna kvart. Regnar det så avtar det under denna kvart. Snöar det så blir det ett litet uppehåll under denna kvart. Moder Natur är spänd. Jägaren på sitt pass likaså. Men... Sen har ju det här fenomenet mobiltelefon tillkommit. På bockpremiären, 16:e augusti, inträffar den här magiska kvarten i 22-tiden. Då ringer telefonen. Nu i november så har den magiska kvarten förflyttat sig till i 16-snåret. Då ringer telefonen. Aldrig innan. Aldrig efter. Just under denna kvart. Jag har, i ursinne över bortplingade pürschpass efter att tyst som en mus ha kravlat över södra Storsjöbygdens vidrigaste hyggen, kommit fram till en möjlig, ja rent av trolig, förklaring till detta fenomen:
Jag, människa/jägare/rovdjur, sitter i spänd förväntan på att Diana skall ge mig ynnesten att få högkvalitativ föda i min lilla box. Andra, människa/ickejägare/bytesdjur, sitter i lika spänd förväntan över något annat. Eftersom urbaniseringen gått så långt så tror jag inte att många förstår att det är en jaktlig urkraft som släpps lös denna dagens sista kvart. De känner bara en krypande, stickande känsla. En spänning svårt att förklara. Då tar man sin telefon och ringer förjagbaramåstegöranågontingjustnu! Man vet inte vad man ska göra. Bara att man måste göra någonting. Just då.
Numer ligger telefonen i bilen. Inga flådiga bilder på datan direkt det gått vägen förvisso, men lugnt och skönt. Jag är inte inblandad i så allvarliga affärer så jag måste vara nåbar 24/7. Pürschen är helig.
Denna dag var dock telefonen tyst. Dock var bocken, den högra, en fin fyrtaggare som bör sparas för vidare avel.
Annars då... Tja...Man gör väl sitt bästa för att jaga älg. Tror det har något med huvudet att göra... Att man kan tycka nåt är så förbannat roligt fast man är så urusel på det. Men det kanske är just därför? En strävan att lära sig. Bli bättre. Utvecklas. Så länge man har den strävan så tror jag att man faktiskt blir lite lite bättre för varje år. Då man anser sig vara världsmästare är det nog bara att lägga av. Världsmästare har en tendens att i verkligheten vara så långt från prispallen det är möjligt att komma...
Vi har haft finfrämmande på Gransjötrakten av Jämtmyrens kennel. Jämtmyrens Effa och Onnivaaran Lotta har varit här och drivit rådjur... Under vår gigantiskt långa oktobervecka, fre-lör-sön, så åkte ägaren ända från Happis och hit för att jaga med oss. Det var en trevlig och ganska så lyckad helg. På torsdagen gick Effa ett jaktprov. I mina ögon gjorde hon ett kanonjobb med en besvärlig fjolingskviga, tyvärr räckte det bara till en tvåa men med tanke på åldern så räknas den som en etta ändå. Vackert så. På fredagen gick vi med Lotta. Hon tog upp och ställde ko med kalv. Jag förlorade naturligtvis stickdragningen om att smyga på ståndskallet så jag gick ut till kraftledningen och satte mig och spelade Angry Birds på telefonen tills det small. Då fick man gå dit och hjälpa till att hålla i nåt bakben. Som vanligt.
Lördagen var händelselös och rådjursrik. Söndagen likaså, en passare sköt ko och kalv som Lotta var efter. Men eftersom dom stod sisådär 70 meter från där vi stått och surrat blev det toksken.
Lottas kalv.
Mamma Lotta själv...
Helgen efter testade jag att släppa Eko. Han hade då vilat i två veckor. Gjorde en fin runda ut på Bomanshygget. Kom tillbaka. Drog sen iväg. Såg på pejlen att han var stilla. En minut. Två minuter. Sedan började skallen. Fast i upptaget över 800 meter bort.
Mellan Långåkern och Pefeten.
Gick och satte mig på ett hygge. Tänkte att han ska få skälla en timme. Sen går jag på. En timme hade blivit 10.00. 09.53 blev det oförklarligt sken. Hakade på 5-6km, blev sen kvar och jollrade med någonting innan han letade sig tillbaka. Sedan hosta.
Veterinärer villrådiga på vad gäller det mesta, ja utom på att skriva räkningar då. Det kan dom. Ringde en homeopat istället. Han var övertygad om att hunden har vatten i lungorna eftersom kortison citat: "är som å håll dom en decci inpöni vattenyta". Är böjd att hålla med. Vräkte i sig vatten. Stod vid dörrn å skrek. Ut och pissa litervis. In och vräka i sig mer vatten. Etcetera. Ett jävla gift är vad det är. Kortisonet åt helvete. Homeopatmedicin in. Gav det en vecka. Nytt släpp lördagen 1:a november..
Två spett. En stubbe.
Gick Hans-Petters. En bit som hävdats vara tom sen Elvis dog. Trots att det är bland det bättre älgland vi har. Däremot är det halvsvårt att gå där. Hundarna måste vilja jaga älg. Det finns många andra lockelser väldigt nära. By, kohagar, hästdito, med mera. Men älg. Älg är där alltid. Nåväl. Tänkte att det fick bli ett litet elddop vad gäller jaktlusten om inte annat. Hundar som ska användas till jakt skall vara i skogen och leta villebråd. Inte vara på byn och jollra eller stå i hagar och skälla på tamboskap. Släpp i snöstormen. En sväng mot kohagen. Kom tillbaka. En sväng över kraftledningen. Kom tillbaka. Sen iväg. Upptag som stod fast 200m bort. Jag gick ner på knä bakom en granruska. Det var inte riktigt meningen att komma så helvetiskt nära upptaget. Stod kanske en kvart. Sen blev det ett försiktigt gångstånd. Skyndade mig ut mot kraftledningen. Såg en älg glida över. Kanske en kviga? Hunden skällde fortfarande på "min" sida kraftledningen. Då kom en stor ko ut, jagade hunden i kraftledningen och gled sedan över hon också. Det gick upp 2-300m och sedan blev det stopp. Som det brukar bli där. Gick upp i rätt vind och avvaktade en stund. Påbörjade sedan ansmygningen. Det var blött, snöigt och allmänt jävligt väder. En fördel med andra ord. Kom in på 70 meter. Hörde hur kon jagade hunden. Kom in på 50 meter. Såg kon. Ingen kalv. Satte mig ner. Efter 10-12 minuter såg jag ett öra som rörde sig. Kalven! Ålade någon meter till. Fick en lucka. Tänkte att då kalven glider ut i den luckan så smäller det. Med det så var kalven över luckan och borta. Helvetesförbannadeskit tänkte jag. Nåväl. Kon stod kvar och höll på jaga hunden med jämna mellanrum, förstod att dom inte fått vind av mig. Efter några minuter ser jag ett träd som rör sig i den 40 meter långa lucka jag har. Kalven står och äter! Siktar. Ser ett hakskägg. Men vad fan... Är det en liten oxe nu som kommer? Blir osäker. Efter ytterligare någon minut tar älgen ett halvsteg fram och blottar hela huvudet. Ser att det är en kalv. En fin kalv. Ett steg till så smäller det tänker jag. Kalven tar två steg. Rödpunkten i halsroten och sedan var det klart. Eko sprang till kalven. Gjorde ett svanhopp över den. Kon kom dit luktade på den. Jag sprang dit och skrek: "försvinn". Jag ville inte att Eko skulle börja ragga någon kalv då kon var kvar... Elvis gjorde så och han fick sig en rejäl omgång då. Eko var dock inte ett dugg intresserad av kalven utan han hade fullt fokus på kon. Hon skenade iväg. Nytt stopp 500 meter bort. Sotarn och Kjelle kom till kalven, vi stod där och surrade på för fullt. Hörde ingen hund. Den vattentäta telefonen hade inte vattentät klösbräda så det var helt omöjligt att titta på pejlen med någon reda. Roger hörde dock att det skällde för fullt. Nåväl. Jag tog ur kalven, vi rekade lite körvägar åt apparaten med mera. Lyckades få bort lite vatten från displayen så jag kunde lokalisera hunden. Fortfarande fullt skall 500m bort.
Vid "jag" ligger kalven. Vid de röda plupparna närmast satt Kjelle och Sotarn. Inget utrymme för att nalla i matsäcken under denna morgon direkt...
Tog med mig dessa båda musketörer och satte ut dem på varsitt pass. Sotarn i lysledningen och Kjelle längs Nils-Nodlövsvägen (den vita linjen). Jag gick på. Stod hur öppet och fint som helst. Valde en gata och satte mig på knä. Kliv ut här nu då... Jodå. Det gjorde hon. I fyrsken. Hann lyfta bössan två centimeter innan hon var borta. Jaha. Hon fick vind tänkte jag... Nädå. Eko började skälla igen lite längre ner. I spetsen på hygget på bilden, det ljusa långsmala partiet där mitt spår korsar. Jag smög på. Hon stod fortfarande mitt på hygget. Satte mig på knä i kanten och avvaktade. Bredsida. Pang. 100 meter. Några skall. Sen var det över. Ekos första älgar var ett faktum. Att det sedan just fick vara på Håkans hygge kan kanske tillskrivas att det var allhelgona... Man behöver hjälp från andra sidan för att lyckas ibland...
Eko var glad och var snäll vid älgen. Kjelle kom och hjälpte mig ta ur även denna älg. Inga problem. Riktigt skönt.
Ekos kalv.
Ekos ko.
Ekos Eko...
Kvällen firades på Bjäkernäset. Renkalvsinnerfilé till förrätt. Enbart det, utan någonting till. Till varmrätt blev det renkalvsinnanlår, lite micrade grönsaker, hårdbröd och ost. Drycken var uruselt finskt brännvin. Det blev dock inget fullfjädrat firande, det är man för gammal för... Så det mesta av det urusla finska brännvinet finns fortfarande kvar. Kanske går slå i nån skoter eller liknande...
Men... Säg den lycka som vara. Hostan kom tillbaka. Dock vill man ju i alla fall tro att de oförklarliga sken som tidigare varit efter sisådär 40-60 minuter har berott på att han fått ont. Slutat skälla. Älgarna har tagit chansen och stuckit. Nu är han bättre i halsen och klarar således av att skälla fast dem under en längre tid. Vill jag tro, som sagt var... Nu tror jag han får stå resten av säsongen, om det inte blir en mycket fin januari... Lika bra att det här får läka ut riktigt nu så det inte blir något kroniskt skit av det. OM det nu är något som kan läka ut... Det är ju bara att hoppas. Det är ju som sagt var ingen som vet ett jävla dugg. Den enda som vet något är jag och det är hur det känns att stå med plånboken på vid gavel hos veterinären och motta rådet "Ge kortisongift, vila ett par veckor och testa igen."
Jaja. Den som lever får se. Det finns kanske någon snäll internetmänniska som har lite snö och kalvar kvar framme i januari så man får åka iväg och testa en helg... Vore ju intressant.
Prov blir ju heller inte av i år, synd nog. Han hade hade ledigt kunnat heta J Eko efter denna höst. Men då man får släppa färre gånger än varannan vecka så vill man faktiskt ha bössan på ryggen de få gångerna. I alla fall jag. Det är trots allt därför man har dom...
Annars så är det få nyheter under solen... Eller ja, några är det väl... Har numera fullt och fulländat vapenskåp. Trillade in tre nya licenser nu i veckan. En riktig .22:a så det inte finns något att skylla på då man skjuter bort sig på vårens .22-stigar. En ny hagelbock. Jag fick ärva Håkans baikal. Ett riktigt fint bruksvapen. Till sist en Heym-kombi i 20/76-6,5x55. Hakmonterad Leupold. Snälltryck, med mera. En riktigt riktigt fin och smidig liten pjäs... Blir perfekt till rådjursjakterna framgent.
Sen har det löst sig med jobb också. Denna rostiga kniv som legat och gnagt i en sedan flera år tillbaka. Men nu verkar det som att man har inkomst säkrad framgent. Då vill det bara till att försöka leverera också...
Till sist kan jag bara konstatera att det är helvetiskt skönt att vara hemma. Vid den här tiden ifjol grät man av lycka varje torsdag eller fredag då man fick åka hem. Precis lika mycket grät man varje söndag eller måndag då man tvingade sig själv att åka tillbaka till Landet Där Man Bajsar Inomhus, fast då grät man av helt andra orsaker så klart.
Väl mött och på återhörande.
//Jonas
