Släpp.
Hade en ledig onsdag och fick ohemult mycket vettigt gjort. Har märkt att min mobiltelefonräkning har antagit närmast bibliska proportioner så jag besökte Televerket för att försöka ändra på det. Det var en flintskallig karl som tog emot mig och det inger ju, som alla vet, förtroende. Så nu bytte jag, åldern till trots, till något som heter "Telia max 25". Man fick tydligen vara nära bårbilsålder och ta det abonnemanget ändå, kravet var att man var heltidsstudent...
Sen var jag och AW iväg och släppte valparna för lite fjant i skogen. Hans lille Pompe (jaktspringerspaniel) hade visst skött sig bra, sökt och stött upp tjäder.
Cash skötte sig också bra! Han sprang fort, ramlade ner i en sjö, skällde på ett dike och hamnade i ett jordgetingbo. Tack och lov blev han inte stucken av de där avfällingarna från helvetets innersta hörn, men han hade några som kröp omkring i pälsen på honom. Tyvärr är ju jag som ett annat beläte då det kommer till getingar så den gode AW fick ta på sig handskar och söka igenom honom, men allt som sagt var bra...
Lägger in en bild på Cashen då han ligger och biter på en pinne! Det märks att han gillar att vara i skogen. Han är lite feg än och går inte ifrån mig några längre stunder men det är inte att begära ännu heller, han är ju trots allt bara valp!
Cash biter på pinne.
Appropå getingsjävlar. Jag vet inte om jag berättat anekdoten om då jag höll på bli av med örat eller ej, men man kan ju i sin enfald hoppas att någon ny läsare hittat hit så jag tar den väl igen då...
Året var 2003. Passet var Rogers torn efter Månstaån. Det var en sån där underbar morgon som man bara i älgskog kan uppleva. Först lite frusen där man satt i åns kalldrag för att sedan bli varm då solen når över trädtopparna. Riktigt skönt. Men som vanligt: Inte något gott som inte för något ont med sig. Då solen börjar värma vaknar även getingsjävlarna. Med tanke på namnet på passet så förstår ni att jag sitter några meter ovan markytan, så det är inte bara att springa en runda då en surrande domedagsprofet kommer. Min taktik denna dag var att blunda, hålla krampaktigt i bössan och tänka på något annat så fort en sån där kom och började surra kring skallen på mig. Sagt och gjort. Taktiken funkade riktigt riktigt bra i början av dagen. Men sen kom Getingen med stort G. Den fan gav sig inte. Började nere vid fötterna, surrade runt där nere i säkert 4 minuter. Sedan upp till knäna. Kröp på bössan och smidde nya illdåd. Sen lyfte den från bössan och började på surra runt skallen. Jag satt och satt. Getingsjäveln surrade och surrade. När den till slut landade på kepsen så brast det. Jag hoppade ur tornet. Det jag i all hast glömt var att jag hängt upp radion på en för radion avsedd spik... Och hörselsnäckan satt i örat...Och sladden var inte lika lång som det var mellan radion och marken. Så någonstans mellan tornet och marken känner jag hur det bränner till i örat. "Nu dör jag" var min första tanke, "den jäveln stack mig". Men då jag landat å sprungit iväg bland tuvorna några meter så begrep jag att det var hörsnäckan som rivit upp huden runt örat så blodet rann...
Vackert så, getingen försvann och jag tog mig så småningom upp i tornet igen. Naturligtvis kom ingen älg. Förekomsten mellan geting på passet och att inte se någon älg har en egendomlig tendens att gå hand i hand... Kan icke det begripa...
Bjuder på tre bilder från passet som jag tog den där ödesdigra dagen 2003...
Vy uppströms från Rogers torn.
Rakt nedanför tornet.
Gamla bettan. En italien-1900 i .338WM, dra ända in i aftonsvalkan vad
hon stötte...
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och vandra ner på skolan. Var och tränade igår. Premiärpasset på gymet för i höst! Är över förväntan i form idag, lite stel är man allt, men inte alls som ifjol då man tränade första gången på sisådär 8 år. Tränade första gången en torsdag minns jag. Åkte hem och jagade på fredagen. På lördagsmorgonen satt jag på Rakan efter Årstehagan och en liten oxe kom och gick från Fåker och in i såten. "Finemang" tänkte jag och prövade att lyfta bössan. Det gick inte pga träningsverken. Jag fick lägga upp bössan mot tornet och åma mig nära den. Vid det laget var läget borta... Då borde man lärt sig att träning är av ondo. Men likt en dum kalv går man på strömtråden igen...och igen...och igen.
Sen var jag och AW iväg och släppte valparna för lite fjant i skogen. Hans lille Pompe (jaktspringerspaniel) hade visst skött sig bra, sökt och stött upp tjäder.
Cash skötte sig också bra! Han sprang fort, ramlade ner i en sjö, skällde på ett dike och hamnade i ett jordgetingbo. Tack och lov blev han inte stucken av de där avfällingarna från helvetets innersta hörn, men han hade några som kröp omkring i pälsen på honom. Tyvärr är ju jag som ett annat beläte då det kommer till getingar så den gode AW fick ta på sig handskar och söka igenom honom, men allt som sagt var bra...
Lägger in en bild på Cashen då han ligger och biter på en pinne! Det märks att han gillar att vara i skogen. Han är lite feg än och går inte ifrån mig några längre stunder men det är inte att begära ännu heller, han är ju trots allt bara valp!
Cash biter på pinne.
Appropå getingsjävlar. Jag vet inte om jag berättat anekdoten om då jag höll på bli av med örat eller ej, men man kan ju i sin enfald hoppas att någon ny läsare hittat hit så jag tar den väl igen då...
Året var 2003. Passet var Rogers torn efter Månstaån. Det var en sån där underbar morgon som man bara i älgskog kan uppleva. Först lite frusen där man satt i åns kalldrag för att sedan bli varm då solen når över trädtopparna. Riktigt skönt. Men som vanligt: Inte något gott som inte för något ont med sig. Då solen börjar värma vaknar även getingsjävlarna. Med tanke på namnet på passet så förstår ni att jag sitter några meter ovan markytan, så det är inte bara att springa en runda då en surrande domedagsprofet kommer. Min taktik denna dag var att blunda, hålla krampaktigt i bössan och tänka på något annat så fort en sån där kom och började surra kring skallen på mig. Sagt och gjort. Taktiken funkade riktigt riktigt bra i början av dagen. Men sen kom Getingen med stort G. Den fan gav sig inte. Började nere vid fötterna, surrade runt där nere i säkert 4 minuter. Sedan upp till knäna. Kröp på bössan och smidde nya illdåd. Sen lyfte den från bössan och började på surra runt skallen. Jag satt och satt. Getingsjäveln surrade och surrade. När den till slut landade på kepsen så brast det. Jag hoppade ur tornet. Det jag i all hast glömt var att jag hängt upp radion på en för radion avsedd spik... Och hörselsnäckan satt i örat...Och sladden var inte lika lång som det var mellan radion och marken. Så någonstans mellan tornet och marken känner jag hur det bränner till i örat. "Nu dör jag" var min första tanke, "den jäveln stack mig". Men då jag landat å sprungit iväg bland tuvorna några meter så begrep jag att det var hörsnäckan som rivit upp huden runt örat så blodet rann...
Vackert så, getingen försvann och jag tog mig så småningom upp i tornet igen. Naturligtvis kom ingen älg. Förekomsten mellan geting på passet och att inte se någon älg har en egendomlig tendens att gå hand i hand... Kan icke det begripa...
Bjuder på tre bilder från passet som jag tog den där ödesdigra dagen 2003...
Vy uppströms från Rogers torn.
Rakt nedanför tornet.
Gamla bettan. En italien-1900 i .338WM, dra ända in i aftonsvalkan vad
hon stötte...
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och vandra ner på skolan. Var och tränade igår. Premiärpasset på gymet för i höst! Är över förväntan i form idag, lite stel är man allt, men inte alls som ifjol då man tränade första gången på sisådär 8 år. Tränade första gången en torsdag minns jag. Åkte hem och jagade på fredagen. På lördagsmorgonen satt jag på Rakan efter Årstehagan och en liten oxe kom och gick från Fåker och in i såten. "Finemang" tänkte jag och prövade att lyfta bössan. Det gick inte pga träningsverken. Jag fick lägga upp bössan mot tornet och åma mig nära den. Vid det laget var läget borta... Då borde man lärt sig att träning är av ondo. Men likt en dum kalv går man på strömtråden igen...och igen...och igen.
Kommentarer
Postat av: Elvis farbror
Ja vad ska jag skriva men dina geting historier är bra har ju själv vart med och njutit av några, men skrattar lika bra för de hoppas elvis håller sig pigg och kry den lille onde fan vet jag inte vad jag ska tycka om. Snäll när han inte är hos mig :)
Trackback
