Lite bilder.
Befinner mig för tillfället i Umeå och har således tillgång till både dator och ett internet som är marginellt snabbare än en lus på en tjärsticka.
Tänkte ladda upp lite bilder som jag tagit med i-tellefånen. Inte för att de är särdeles bra eller ens intressanta, men det är alltid roligt med lite färg!
Ett gäng sättpotatisar... Woodleigh 20,1 gram i 9,3. Funderar på att
ladda upp dom jag har kvar ifall älgarna blivit onormalt stora hemmavid.
Lars-Erik rattar Deutzen med den äran och plöjer fåkers svarta mylla
till fromma för traktens älgar och rådjur.
Foderraps med en touch av NPK gör att djuren får ett fint tillskott!
Tall med brandljud. Sådana är det aj-aj att avverka. Detta eftersom
horder av turister vallfärdar för att kolla på dem och mängder och åter
mängder med djur drar nytta av den oerhört gynnsamma miljön i det
övervallade såret...
När vi ändå är inne på turistattraktioner... "Välkomna att ta ett dopp
i sjön med det inbjudande namnet. Sedan erbjuder vi en högkvalitativ
tältplats på toppen av avfallsberget". Västernorrlänningar är ett
egendomligt folkslag...
Efter att i förra skrivelsen känt en gnutta hopp tändas då Cash skällde på en räv så släcktes det hoppet abrupt dagen därpå under en löprunda. Jag vaggade i godan ro grusvägen fram. Det märktes på hunden att det var något i faggorna för han drog i vind och hade sig, jag misstänkte att en mus korsat vägen. Men rätt vad det var så börjar det prassla, grymta och låta i diket. Jag fick en smärre hjärtinfarkt innan jag insåg att det var ett grävsvin som låg i diket och gjorde sådant som grävsvin gör. -"Nu jävlar blir det väl ändå fart", tänkte jag i min enfald. Nädå. Han såg inte ens grävsvinet. Han hörde det inte ens. Trots att jag som både är halvdöv och har tinnitus hörde det klart och tydligt. -"Titta" sa jag. Hunden tittade. Han tittade 200 meter bort på en tom skogskant. Grävsvinet kutade i diket och gjorde faktiskt ett ganska akrobatiskt hopp över en kvarglömd plogpinne. Nu var grävsvinet 25 meter bort. Hunden ser det inte. Hunden hör det inte. Grävsvinet kryper in i en trumma. Jag drar hunden till trumman. Hunden lägger sig ner. Luktar in i trumman. Grävsvinet fräser. Hunden tar två tuggor av ett grässtrå. Reser sig upp och går därifrån.
Idag är det lördag. I morgon är det söndag. I morgon ska han testas i älghägnet och i morgon kväll är jag inte längre ägare till denna hund. Är fodervärd en vecka till innan han skänks bort.
Adjö slantar. Adjö förhoppningar. Och tack och lov: Adjö återkommande besvikelser.
Elvis har opererat bort två fettknölar. Lika bra att få det gjort nu så inte säsongen för honom spolieras av någon åkomma i år igen. Veterinären tyckte han var i bra form och allmäntillstånd för sin ålder, 10 år. Det var ju roligt att höra. Han fick även beröm för sitt psyke och hon menade på att hon sett en försämring i det under senare år vad gäller rasen i stort. Jag har sett för lite hundar för att kunna yttra mig, men nog är den lilla magra ettriga typen vanligare nu, det tycker jag mig ha sett.
Nåväl, vi fortsätter med några bilder till.
Denna bild kan placeras under avdelningen "skryt". Tre skott på frihand,
80m. Nä, kanske inte. Men på 80m var det i alla fall! Blasern med dämparen
på och fabriksladdad övningsammunition i 6,5x55. Den lättare kulan.
En skogslunch under en av utbildningsdagarna på jobbet...
Nåväl. Nu har jag inte så mycket mer intressant att förtälja. Men för Er som har något öre över så kan jag rekommendera att köpa senaste "Allt om jakt och vapen", det är två klasskompisar med i den tidningen då de skrivit berättelser om jakter som gått bättre än mina fåfänga försök! Emil L och Filip E.
Nu ska jag sanera surlukten ur det dysfunktionella gruppboendet i Umeå så det är fräscht lagom till att man kan börja dynga ner det igen i höst!
Ha en fin sommar på er!
Jo förresten... Det har framkommit åsikter om att blåggen inte är lika intressant att läsa längre för man inte får ta del av mina misslyckanden med det (o)täcka könet. Det är väl möjligt att den biten bereder Er ett större nöje att läsa om än misslyckade jakter, urusla älghundsämnen och fordon som vägrar att fungera, men det är också den bit som nästan är i paritet med urusla älghundsämnen vad gäller skribentens mentala hälsa. Därför talar jag inte ens med någon varelse som sitter och pinkar längre. De som står i kassan på någon butik undantagna. Av den väldigt enkla anledningen finns det helt enkelt ingenting att förtälja kring detta. Vilket faktiskt känns rätt skönt. Har nog med problem vad gäller hundar, boenden, fordon, jakter och annat utan att blanda in något som ska gifta sig, skilja sig och sen tillråga på allt stjäla hälften av de få saker man äger för att man i en rosaskimrande haschpsykos kommit fram till att "man måste finna sig själv". Naturligtvis får man denna insikt efter man dragit på sig huslån och annat...
//Jonas
Tänkte ladda upp lite bilder som jag tagit med i-tellefånen. Inte för att de är särdeles bra eller ens intressanta, men det är alltid roligt med lite färg!
Ett gäng sättpotatisar... Woodleigh 20,1 gram i 9,3. Funderar på att
ladda upp dom jag har kvar ifall älgarna blivit onormalt stora hemmavid.
Lars-Erik rattar Deutzen med den äran och plöjer fåkers svarta mylla
till fromma för traktens älgar och rådjur.
Foderraps med en touch av NPK gör att djuren får ett fint tillskott!
Tall med brandljud. Sådana är det aj-aj att avverka. Detta eftersom
horder av turister vallfärdar för att kolla på dem och mängder och åter
mängder med djur drar nytta av den oerhört gynnsamma miljön i det
övervallade såret...
När vi ändå är inne på turistattraktioner... "Välkomna att ta ett dopp
i sjön med det inbjudande namnet. Sedan erbjuder vi en högkvalitativ
tältplats på toppen av avfallsberget". Västernorrlänningar är ett
egendomligt folkslag...
Efter att i förra skrivelsen känt en gnutta hopp tändas då Cash skällde på en räv så släcktes det hoppet abrupt dagen därpå under en löprunda. Jag vaggade i godan ro grusvägen fram. Det märktes på hunden att det var något i faggorna för han drog i vind och hade sig, jag misstänkte att en mus korsat vägen. Men rätt vad det var så börjar det prassla, grymta och låta i diket. Jag fick en smärre hjärtinfarkt innan jag insåg att det var ett grävsvin som låg i diket och gjorde sådant som grävsvin gör. -"Nu jävlar blir det väl ändå fart", tänkte jag i min enfald. Nädå. Han såg inte ens grävsvinet. Han hörde det inte ens. Trots att jag som både är halvdöv och har tinnitus hörde det klart och tydligt. -"Titta" sa jag. Hunden tittade. Han tittade 200 meter bort på en tom skogskant. Grävsvinet kutade i diket och gjorde faktiskt ett ganska akrobatiskt hopp över en kvarglömd plogpinne. Nu var grävsvinet 25 meter bort. Hunden ser det inte. Hunden hör det inte. Grävsvinet kryper in i en trumma. Jag drar hunden till trumman. Hunden lägger sig ner. Luktar in i trumman. Grävsvinet fräser. Hunden tar två tuggor av ett grässtrå. Reser sig upp och går därifrån.
Idag är det lördag. I morgon är det söndag. I morgon ska han testas i älghägnet och i morgon kväll är jag inte längre ägare till denna hund. Är fodervärd en vecka till innan han skänks bort.
Adjö slantar. Adjö förhoppningar. Och tack och lov: Adjö återkommande besvikelser.
Elvis har opererat bort två fettknölar. Lika bra att få det gjort nu så inte säsongen för honom spolieras av någon åkomma i år igen. Veterinären tyckte han var i bra form och allmäntillstånd för sin ålder, 10 år. Det var ju roligt att höra. Han fick även beröm för sitt psyke och hon menade på att hon sett en försämring i det under senare år vad gäller rasen i stort. Jag har sett för lite hundar för att kunna yttra mig, men nog är den lilla magra ettriga typen vanligare nu, det tycker jag mig ha sett.
Nåväl, vi fortsätter med några bilder till.
Denna bild kan placeras under avdelningen "skryt". Tre skott på frihand,
80m. Nä, kanske inte. Men på 80m var det i alla fall! Blasern med dämparen
på och fabriksladdad övningsammunition i 6,5x55. Den lättare kulan.
En skogslunch under en av utbildningsdagarna på jobbet...
Nåväl. Nu har jag inte så mycket mer intressant att förtälja. Men för Er som har något öre över så kan jag rekommendera att köpa senaste "Allt om jakt och vapen", det är två klasskompisar med i den tidningen då de skrivit berättelser om jakter som gått bättre än mina fåfänga försök! Emil L och Filip E.
Nu ska jag sanera surlukten ur det dysfunktionella gruppboendet i Umeå så det är fräscht lagom till att man kan börja dynga ner det igen i höst!
Ha en fin sommar på er!
Jo förresten... Det har framkommit åsikter om att blåggen inte är lika intressant att läsa längre för man inte får ta del av mina misslyckanden med det (o)täcka könet. Det är väl möjligt att den biten bereder Er ett större nöje att läsa om än misslyckade jakter, urusla älghundsämnen och fordon som vägrar att fungera, men det är också den bit som nästan är i paritet med urusla älghundsämnen vad gäller skribentens mentala hälsa. Därför talar jag inte ens med någon varelse som sitter och pinkar längre. De som står i kassan på någon butik undantagna. Av den väldigt enkla anledningen finns det helt enkelt ingenting att förtälja kring detta. Vilket faktiskt känns rätt skönt. Har nog med problem vad gäller hundar, boenden, fordon, jakter och annat utan att blanda in något som ska gifta sig, skilja sig och sen tillråga på allt stjäla hälften av de få saker man äger för att man i en rosaskimrande haschpsykos kommit fram till att "man måste finna sig själv". Naturligtvis får man denna insikt efter man dragit på sig huslån och annat...
//Jonas
Kommentarer
Trackback
