Älgjakt i januari...
...ska det vara något det? Snö, drivis och apatiska älgar... Lika bra att pröva på medan man har lust och hälsa i behåll för att se om fördomarna stämde.
Det gjorde de inte.
Det var dock en oerhört trevlig helg ändå. Skrev i förra inlägget om att jag blivit erbjuden att låna Ryvikens Viktor. Velade ett tag både med temperaturer och rädsla för vägar men till slut så blev det bestämt att jag skulle pröva att jaga med honom en helg. Hämtade Viktor på hamburgerhaket i Foppaland i fredags och sedan bar det av hemöver. Lugn och trygg. Kunde åka hiss.
Lördagen inleddes med spårning. Det var inte det lättaste för det var spår överallt. Men till slut bestämde vi att vi skulle pröva storsjöstranden. Sagt och gjort. Hund släpptes och Roger och Kjell-Dito ställde sig på pass. Efter en liten (eller stor?) halvtimma så stack hunden ner mot byn. Jag ställde mig så jag passade av åt det hållet. Hunden sprang omkring där nere. Helt plötsligt frasade det till en gång bakom mig. En ko kom på 40 meter. Kalven, som var skjutbar, höll sig naturligtvis på 50m och var helt täckt av tallplant, var bara öronen som syntes. Nummer 35 och 36 som Er skribent obsat i år... Viktor kom i spåren. Han höll i nån km och kom sedan tillbaka. Vi bröt och tog fika. Under tiden vi stod och fikade kom ett par åkandes på en spark. De sade att det stod två älgar och åt på en lägda 200m bort. Vi ställde ut och Staffan släppte dit tiken. Blev ett pip och sedan small det hos Roger som sköt en kalv. För ovanlighetens skull...
Kalven ramlade ca 150 meter från slakteriet så det blev en rätt lättsam hemtransport i alla fall.
Viktor står och luktar efter något.
Staffan, Tuffa, Roger och Kjell-Dito ska börja urtagningen.
Viktor hjälper till med flåarbetet...
Vi var fyra jägare på lördagen. Vi fyra rörde om lite i en kant på marken och hade ofantligt med olika älgar i farten. Det var nattspår av flera familjer. Det var nattspår av flera ensamma djur. Sen fick vi se bilder som tagits från hus, inom området, där älgar stod och betade. Vi räknade lite snabbt och kom fram till att vi hade 11 årskalvar + kor säkrade som olika individer. Det är, minus den som sköts, 100 % av nästa års tilldelning av vuxna om den är oförändrad, d.v.s. 10 stora. Och då var vi som sagt bara på en liten del av marken och rörde runt...
Bilden taget på ett skithus i Fåker. En älg syns inte, men det var en tvåkalvsko och en enkalvsko där.
På söndagen var jag ensam på samlingen. Tordes inte släppa på älgarna på bilden ovan då jag inte hade någon som passade ifall det skulle bära av åt fel håll, d.v.s. mot 45:an. Nu har de aldrig gjort det tidigare, men man kan ju ge sig fan på att de gör det när man lånat hunden...
For hem till Staffan och drack kaffe. Han följde med ut. Vi släppte efter storsjöstranden även denna dag. Gick rätt länge men till slut pep Viktor iväg. Vi stannade. Efter några minuter började det skälla och Gransjötrakten fick lystra till säsongens första ståndskall. Att det skulle dröja till den 27/1 är väl kanske något som man bör tala tyst om... Särskilt som hundägare. Men Viktor öste på. Tyvärr var det skarföre så det gick inte smyga på normalt sätt. Däremot gjorde han små besök med jämna mellanrum så då kunde jag kuta med fram ända tills han började skälla igen. Var som närmast 60 m från skallet men fick inte ens se ett hårstrå. Efter någon timma fick den gamle nog och slutade skälla och gick ut till en passare och lade sig där. Det är lite lugubert att jaga med äldre hundar på det viset. Hade det varit för 4-5 år sedan hade han stått och skällt än... Men han är trots allt 12 år gammal så man får vara tacksam att han är så pigg som han är! Vi beslöt att avbryta jakten då, så jag gick därifrån och alla inblandade klarade dagen med hälsa och liv i behåll.
Även fast det inte blev något skjutet, även fast jag inte ens fick se något, så var detta säsongens bästa jaktdag. Det var en påminnelse om hur det kan vara. Hur det ska vara. Hund. Sök. Skall. Ansmygning. Spänning.
Inte som det varit: Hund. Inget sök. Inget skall. Ingen ansmygning. Gråt.
Förhoppningsvis slipper man investera i något dylikt till kommande säsonger...
Något mer intressant finns tyvärr inte att förtälja för tillfället. Tanken var att gå på sittning kommande lördag. Man lär väl inte kunna gå fem år på jägmästarprogrammet utan att förära en sittning med ens celebra närvaro, tänkte jag. Storleken på kostymen tyckte annorlunda. Fosterställning i badkaret gråtande över lekamlig dekadens istället för samkväm över en god trerätters. Jaja, man har ingen annan än sig själv att skylla. Det är ingen som tvingar i en mat.
Ska sälja alla jävla bössor och lägga pengarna på en gastic bypass istället. Kommer ändå inte ha något glädje av en massa bössor för dyra pengar om man måste åka gaffeltruck till skogen om några år. Då är det ju bättre att ha en slangbella och flinka ben.
Åker skidor de dagar vädret tillåter, men det är ju tydligen inte nog det heller. Har dock fått tips om något slags fiberpiller man ska äta tillsammans med ett glas vatten en halvtimma innan inmundigande av måltid. Fiberpillret sväller så man inte är lika hungrig då man ska äta. Funkar det så funkar det. Men det kommer det väl naturligtvis inte göra. Det heller.
Väl mött och på återhörande.
//Jonas
Man blir rörd...
Trots att man är hård som sten kan man ju inte bli annat än rörd då man loggar in här och ser att man fortfarande, trots fullständig avsaknad av "reklam", fortfarande har mellan 20-40 unika besökare per dag. Trodde det skulle ligga på ett par stackare i veckan efter min avskedsserenad men tji fick jag... Må säga att det var riktigt kul att se! Undras vilka ni är? Inget fruntimmer mellan 25-35 som har skog som Umeå har vägglöss antar jag?
Nåväl. När man ändå har loggat in så kan jag väl förtälja vad som hänt sedan sist vi hördes av. Då var det ju en mindre munter skrivelse. Riktigt så eländigt är det väl inte nu, tack och lov.
Blev bjuden på middag hos en storjägare. I min enfald trodde jag att vi skulle sitta i en koja på stampat jordgolv och äta kolbulle, men istället så hade det kockats värdigt en mer adlig man än mig.
Förrätt var svamparelltoast. Varmrätt var whiskymarinerat kött, västerbottenostsufflé, hemmagjorda lökringar, rödvinssås, klyftpärer och hemmagjord bea. Till efterrätt bjöds vi på en cheese-cake med passionsfrukt på.
Gott så man blev gråtmild.
Notera även att köttet bundits ihop! Ska ta och anmäla den där tavelomfamnaren till Sveriges Mästerkock tror jag...
Jaha. Sen fick jag jullov. Kände mig som ett barn på nytt. Naturligtvis var det inget lov utan vi hade fått en hemtenta som vi skulle jobba med de dagar som inte var röda. Ännu mer naturligtvis så gjorde man inte det varpå man får sitta nattetid med det nu istället. Jaja. Efter en sagolikt hård och krävande höst var det skönt att få vila upp sig lite...
Handlade julklappar. Firade jul. Öppnade julklappar. Åt. Åt. Åt. Grät. Åt. Typ.
Jagade rådjur, vi hade (och har fortfarande) väldigt lite snö. Vi hade fina drev varje dag men rådjuren var bättre på att undvika passen än vad vi var på att hitta dem. En rätt snabb sammanfattning. Jag såg drevdjuret nästan varje släpp men stod 40-50 meter fel. Jaja. Är rätt nöjd ändå. Vi har jagat väldigt lite med drivande hund så att luska reda på passen så bra som vi ändå gjorde på relativt okända marker får anses som ett godkänt med minus. Nästa år blir det bättre... Då ska jag dessutom uppsöka ett par ställen med en liten yxa och göra ett par gator... Hemligstämplat vart någonstans...
Lars-Erik hade inte så julpyntat hemma hos sig själv, men grävaren spred julstämning efter gågatan i alla fall...
Julgran och jämtlandsskåp.
Fick igång skoten på jullovet. Efter många om och men lyckades jag hitta en begagnad CDI-box. Den fungerade tydligen för skotern startade på första rycket och verkar gå bra! Det var för lite snö för att göra en längre resa, men varmkörde den i alla fall. Nu får det bli en riktig service innan det blir saltstensutkörning för hela slanten.
Snödjupet under jullovet. 100 % pudersnö. Tur man inte hade nån älghund att släppa, det var ju bara perfekta förhållanden... och två kalvar kvar.
Bössan på bilden är en Brno-kombi. ZH305 tror jag den kallas. 12/5,6x52R. Kikaren är en gammal ståltubad Helia 2,2-9x42 som egentligen har ett alldeles för stort tubseende för att sitta på en kombi... Jag är inte riktigt nöjd med denna konstellation. Dels är bössan åt helvete för hårdtryckt och sen är kikaren för trång för vapentypen. Dock en utmärkt glugg annars.
Ge mig ett bud. Det är tre pipset, kombisetet, 12/12 skeet och 12/12 med vanlig borrning (vad nu det är på dessa).
Gluggen kan säljas separat om nån ger ett skäligt bud...
Två kalvar... Ojagade.
Ko och kalv. Ojagade.
Usch vad tröstlöst. Älg överallt. Lite snö. Hundlös. Har blivit erbjuden att låna Ryvikens Viktor och jaga med honom en helg. Han fyller 12 år i år och ägaren ville att han skulle få jaga lite mer om det nu blir sista året för honom. Det är oerhört frestande att låna honom och åka hem och pröva på en kalv... Har jagat med hunden två gånger här i Umeå och då har han skällt hela dagarna. Sen vore det kul att få slå hål på skitsnacket om björnar, vargar, spöken och oknytt som folk tror är vad som gör att älgarna springer... Är min fulla och fasta övertygelse om att det till största delen beror på hunden. Jobbar den för att få älgen att stå så står älgen. Om den gör rätt. Sen kan det väl bli sken ändå av en eller annan orsak, man har ställt för trångt, hundföraren klantar sig, etc. Men det är ju en annan diskussion. Att på en mark med 100 % tamälg inte få höra ett ståndskall på en hel säsong är inte okej. Särskilt inte när det står en i varje buske.
Apropå hundlös. Det är man ju nu. För första gången sedan 2002. När man tittar på termometern som säger -17 känns det rätt okej. Men då man tittar på hundmattan som gapar tom känns det långt från okej. Det är lite som de säger: Ett hem utan hund är inget hem utan bara ett sketet hus. Ligger något i det. Saknar pigga bruna ögon och en viftande svans. Då man hade hund var det ju nån jävel som var glad att man fanns till i alla fall. Dom är ju tacksamma på det viset jyckarna...
Cash är vid liv men bortskänkt. Det känns bra att det är ett avslutat kapitel nu i alla fall. Har suttit som en tagg i hjärtat ända sedan kraftledningsgatan 2011 där det stod älgar och betade och ingenting hände, då föll polletten ner och jag erkände för mig själv att man är totalt hundlös. Det har varit tråkiga år på så vis. Samtidigt känns det skönt att han är vid liv för då är ju inte allt bortkastat i alla fall. Jag har fått honom att bli en trevlig och glad skit och det är kul att någon får dra nytta av det! Han är ju dessutom snöpt så han blir en utmärkt sällskapshund. Sen kostar det väl ingenting att släppa honom nån gång per år för att kolla om något hänt, men det tvivlar jag oerhört starkt på att det har gjort eller kommer göra.
Det återstår väl att se vad framtiden bär i sitt sköte i detta kära ämne... Har några olika uppslag. Men den saken är då klar att på något pass och inte hör halvsju sitter jag inte en hel säsong till...
När man långpendlar har man tid att tänka... Och när man, som jag, vägrar lyssna till fördummande reklamradio och det mellan 18-19 på P4 är finska timmen så blir det dessutom tyst runtomkring... Om jag lever och blir lika gammal som morfar så har jag 30 år kvar tills man kommer till det ställe där alltid är första måndagen i september. Det är tre hundar det. För varje år som går så kortas det av. Snart är det nere på 2,5 hund. För det tar ju ett tag innan de är fungerande också. Dagarna går för sakta fast åren går för fort...
Tja... Vad mer finns att säga då? Två kurser kvar nu. Sen blir det sommarlov! Förhoppningsvis mitt livs sista sommarlov! Fy fan vad skönt det ska bli då detta är avklarat... Så skolless nu så jag kräks på engelska texter och övningsuppgifter med krumelurer högt och lågt. Sommarlovet ska även tillbringas på hemmaplan i år! Har jobbat borta i två somrar men i år har jag fått jobb hemmavid! Riktigt skönt! Då kommer man nog få ut mer av sommaren rent fritidsmässigt än vad jag hittills fått. Det har varit trevligt det med, men hemma är hemma.
Nu har jag nog skjutit upp den där engelska texten länge nog så det är väl läge att börja kanske... Engelska. Vilket jävla skitspråk. Man kommer, i bästa fall, få ett jobb på ett bolagskontor i en by där kusingifte räknas som utavel. Varför i hela helvete ska man läsa på engelska? Det är väl ingen inom skogsnäringen som talar engelska? Det är ju nog svårbegripligt på svenska.
Roger hade ett bra argument när han skolkade från engelskalektionerna: "Je bo i Hackås je, å deer behöv man int kunne engelska". Så sant som det är sagt.
Väl mött och på återhörande.
//Jonas
