England. Dag 2.
Dag två besöktes en privat landegendom där vi fick reda på hur skog och vilt sköttes om. Det var faktiskt väldigt intressant. Man satsade mycket på skötsel av sly (läs: ädellöv). Gran och lärk skulle så småningom fasas ut. Det var kvalitetstimmer av löv man ville producera. Gick inte det så hade man alltid en produktion av brännved...
Klok tänkt. Lövskogar är ju vackra om inte annat...
Flera generationers lövträd. Som de ville ha det...
Gubbe på liten traktor.
Sly.
Lärk.
I denna skog förbereddes landstigningen vid Normandie. De hade en division pansarvagnar gömda under trädkronorna. England hade skog på ungefär 4 % av sin yta efter första världskriget. Nu har det väl ökat något, men det är fruktansvärt mycket öppna ytor överallt. Det skapar ett landskap väldigt skilt från det man är van vid här. Men så är fältviltet väldigt utbrett också. Det är vaktlar, rapphöns, adelskråkor och rabbits överallt. Precis överallt.
Slättegan och ett slott eller vad det nu var längst borti...
På denna fastighet arrangerades något som man kallade för shooting. Vår guide var noga med att poängtera att det inte var jakt utan just shooting... Man släppte ut tiotusentals adelskråkor i augusti-september. I november sköt man dem. Industrimagnater och företagsledare, högdjur och annat folk med fulla plånböcker står längst ner i djupa dalar och tjänstehjon går på kanterna och driver adelskråkorna över huvudena på dessa personer som står där med matching number-bössor från Purdey, gräslig tweedutstyrsel och ytterligare ett tjänstehjon som laddar om den ena bössan åt en hela tiden...
Detta var tydligen omåttligt populärt och stod för en stor del av inkomsten från fastigheten som var på ca 3500 hektar. Drygt 600 av dessa var skog...
Längs denna väg bedrevs shooting. Det var fullt med adelskråkor i slänterna.
Adelskråka på väg...
Lite skogsbruk var det här också... Men man avverkade på så sätt att adelskråkorna var tvugna att komma högt upp då de stöttes av tjänstehjonen. Höga fasaner ni vet....
Personligen så tror jag att även gammalt tillbaks så har det gått en väg längst ner i dalen. Sluttningarna måste då ha varit en utmärkt plats för stråtrövare. Således har man slagits med svärd även här. Jo, så är det nog.
Såhär ser dalen ut.
Den riktiga jakten på fastigheten, det vill säga den efter hjort och andra djur, inbringade inga ekonomiska värden alls. Det finns ingen marknad för det. De hade hjortjakten utarrenderad, gratis, till en gubbe som skötte all avskjutning av hjortdjur. Det sköts ungefär 60 stycken rå och dov varje år på fastigheten och avtalet var att han skulle hålla fastighetsägaren med kött, resten av hjortarna fick han behålla själv... Tråkig deal... Skulle kunna tänka mig att hjälpa till. Helt gratis. Vore en dröm att få smygjaga hjort i detta landskap.
Denna dag var resans mest givande. Mest troligt för att det behandlade någonting man var intresserad av, det vill säga jakt och skogsbruk...
En tripp till Nangiala igen på kvällskvisten...
Så. Det var väl ungefär vad som hände dag två.
Kommentarer
Trackback
