England. Resdag och dag 1.
Hemma och vid liv. Tro det eller ej. Fick flygrädslan botad på kuppen också... Sträckan Umeå-Arlanda var lite svettig. Väl på Arlanda medicinerades flygrädslan á la Sven Melander så trippen Arlanda-Manchester gick som på dans, förutom att det är väldigt trångt på flygplanstoaletter...
Arlanda. Resdag 1.
Väl framme i Manchester så var det naturligtvis så fruktansvärt bråttom med allting. Vi hann inte ens äta på flygplatsen för att alla var tvungna att likt en skock får forslas till bussarna. Efter att vi suttit i en luftlös buss i en halvtimme lämnade vi bussen och gick in på närmsta affär och köpte ostbågar. Efter ytterligare en kvart eller så så kom de danskar vi av någon outgrundlig anledning väntade på. Stress är av ondo. Vi hade kunnat äta en trerätters på flyplatsen...
Bussresan till York gick smärtfritt och väl framme där så återstod matproblematiken... Vi gick och gick och gick. Till slut fanns det ett litet snabbmatsställe som var öppet. De förstod inte vad jag sa och jag förstod inte vad dom sa. Jag fick en hamburgare med ananas och rödkål på. Till det serverades 1kg långpärer. Går väl inte till historien som den mest delikata burgare man ätit direkt... Men nöden har ingen lag.
Efter en god natts sömn så var det dags för frukost. Den ingick i rumpriset på det vandrarhem där vi bodde. Och vilken frukost... Yoghurt med frukter, flingor och müsli. Äggröra, svinflarn, körv, pärbullar, vita bönor och svampinjoner. Rostat bröd med marmelad och någonting dom kallade för jam som var sött och gött. Croissanter med choklad i. Apelsinjuice och kijaffe.
Just kijaffet var ett stort dilemma innan avfärd. Vi hade blivit lärda att i England dricker man inte kijaffe och om de någonstans finns kijaffe så är det änglapiss av rang. Jag är inte böjd att hålla med. Det gick att beställa riktigt skapligt kijaffe överallt. Starbucks, lokala pubar, små caféer. Ja, alla hade helt godtagbart kijaffe. Så den lilla burk med pulverkijaffe jag smugglade in i landet smugglades oöppnad tillbaka till Svedala.
Den första dagen till ära kunde vi köpa lunch via vandrarhemmet. Det var en orgie i bra och näringsrik föda: En halvliter vatten som smakade badhus. En påse plattpärer med vinägersmak. En kaka med snorkusar (läs: russin) i. En jordnötsgrej med chokladflarn. En sagolikt god lunch. Jag fann mig vara i himmelriket. Det var helt legitimt att äta plattpärer till lunch. Jag gillar Englands matkultur...
Att det sedan kostade styvt £5 var en annan femma... Hädanefter köpte vi våra egna luncher till halva priset...
Första dagen besöktes något som hette Dalby forrest. Det var något litet hagahörn någonstans i england där folk kunde gå i skogen och uppleva riktig vildmark...
Dalby forrest. Slänten närmast anses vara en av de mest artrika platserna i hela England.... Jag är även övertygad om att man slagits med svärd här.
Ljung och gammalgräs. Här har man nog också slagits med svärd.
Bridestones kallades dom där stenbumlingarna för... Ganska övertygad att man slagits med svärd här också.
Söuan och spår efter den egendomliga kusen mullvad.
Är man stadd vid kassa kan man betala för att åka på grävsvinssafari i Dalby... Jag visste först inte vad badger var. Trodde grävling hette digging pig på engelska, men ack så fel man kan ha...
Det är engelskans fel att svenskan är fördärvad. Tror inte det finns ett enda ord på engelska som inte är särskrivet... Så med andra ord är allting precis som vanligt: alla andras fel.
Efter en ofantligt jobbig dag i Dalby så var det dags att vandra ner till staden för att gå på pub och äta middag...
På vandring i Nangiala...
Bilarna kör på fel sida i England.
Stadsport. Här har man garanterat slagits med svärd.
Tufft.
Förklaring till hur svärdslagsmålen gick till. Tror jag.
Inne i tornet. Här har man nog också slagits med svärd.
Stadsmur. Här har man nog både slagits med svärd och skjutit pilbåge.
Det fanns många fina pubar i York. Vi gjorde vårt bästa för att hinna besöka dem alla. Det gick dock inte vägen. Men den första kvällen hanns ett par med i alla fall...
Pulled pork nachos. Kräftor. Jag åt dock inte detta utan det blev en Big Ben Burger för min del. Den var också god.
Sen övergår det ju mitt förstånd varför i hela friden de inte har sås till maten. Man kan beställa en burgare. Den är saftig och god. På burgaren är det oftast svinflarn och ost. Men ingen dressing. Inte sällan är brödet av surdeg vilket gör det ganska mastigt. Tillbehöret är alltid farm fries, några feta långpärer. Dessa farm fries har en knaprig yta men då man kommit genom denna yta är det som att få en munfull vetemjöl. Det var gott ett par dagar, men sedan längtade man efter kokta pärer eller varför inte en gratäng? Jamie Oliver har ett delikat uppdrag framför sig: få engelsmännen att fatta att dressing och sås skulle kräftifiera deras mat ytterligare.
Det var nog inte här som Kid Curry och gänget hängde tror jag...
Så. Det var slutet på dag 1.
Kommentarer
Trackback
