Harvner

Hoppstor av ovanstående framgångar i älgskog anmälde jag på tre prov. Tänkte att om det går som det hittills gjort så blir han ju i alla fall meriterad om jag går tre prov. Förhoppningen var att hinna gå alla innan jaktstarten. Nu blev det tyvärr inte så, men såhär i efterhand spelar det kanske inte så stor roll det heller. Gick prov idag, 29/8. Dagen inleddes med en liten söktur och en väldigt fin söktur på ca 22 minuter. Kom tillbaka och jag fick till en lyckad inkallning. Utfodring medelst köttbullar. Ut igen. Eko sprang till en saltsten, krumelurade runt lite grand där och började sedan ett spårarbete som sträckte ut till dryga 2km. Upptag. Stod någorlunda fast i 90 min. Domaren gick på. Skottillfälle, misslyckad inkallning och lätt stöt. Nytt stopp efter ca 300m. Stod i 30 min. Misslyckad inkallning (nu var jag också med fram) och hårdare stöt. Nytt stopp efter ca 1,9km. Stod i 30min. Hård stöt. Kvigan såg mig. Vi tror i alla fall det var en kviga, en liten ensam älg med små spår. Såg inga horn, men det kan så klart varit en minioxe också. Fan vet... Förföljande till provslut. Domaren skall föreslå en fin 1:a. Eufori. Glädje. Lycka. Efter sju sorger och åtta bedrövelser är man äntligen på banan hundmässigt. Man jagar i en ohägnad moosegarden och det är knäpp tyst så fort hundarna är lösa. Men nu är det äntligen ändring på det. Tre släpp sommaren -15. Tre ståndskall varav en jaktprovsetta. Det duger ju... Men säg den glädje som varar längre än 10 minuter... Såg på pejlen att hunden blev stilla alldeles vid slaktgropen. Kutade som en idiot rakt över marken dit. Såg att han inte alls var vid slaktgropen utan 3-400m längre in. Men fortfarande blickstilla. Gick in efter. Ropade. Visslade. Ingen reaktion. Kom så nära som 30 meter så ser jag att det är något som rör sig. Där står Eko. Nu kommer han sakta gående. Hostandes. Kräkandes vitt slem med blod i. Kopplade hunden. Försökte få honom med mig. Han blåvägrade gå. Drog lite i kopplet. Han reste sig upp. Spydde blod. Lade sig ner igen. Lyfte upp hunden och började bära. Messmörsarmarna brände och jag höll på spy. Tvungen att vila. Satte ner hunden. Han spydde mer blod. Nu utan vitt slem utan mest bara saliv och blod. Började kolla över honom, ömmade ingenstans. Såg bra ut i mun och svalg. Hämtade andan och ringde på skjuts. Fortsatte bära hunden. Kom sent omsider ut på en väg. Skjutsen kom. Kom till bilen. Ringde veterinär. Fick åka in akut. Röntgen, blodprov och sedan blev jag hemskickad och hunden inlagd. Här sitter jag nu... Med en jaktprovsetta som inte är värd det papper den är skriven på, en hund som är inlagd på djursjukhus för en åkomma som ingen kan hitta och en jaktlig framtid som i morse såg så ljus ut men som återigen förvandlats till den monumentala öken som det tydligen är förutbestämt att den skall vara. Verkligen en berg- och dalbana. Från eufori till misär inom loppet av några timmar. En ofärdig hundgård som det helt plötsligt inte känns som någon brådska att fixa till. En älgjakt som återigen skall bestå av att sitta på pass, inte höra ett skall och inte se en älg. Eller ännu mer menlöst: Skjuta en älg som är skrämd av en baklucka eller som bara kommer och går på väg från ett bete till ett annat.

Jag har som mål med mitt hundägande att få skjuta 1 älg per år på bra ståndskall för min egen hund samt att den skall klara av ett jaktchampionat. Svårare än så är det inte. Då är det värt allt arbete, all tid och alla pengar. Jaktproven för att få några fler släpp per säsong och för att det oftast blir trevliga dagar i skogen tillsammans med andra trevliga hundintresserade mäniskor samt att om jag nu inte efterlämnar någonting annat till eftervärlden så kan faktiskt allmänna arvsfonden få åka hit och plocka ner lite championatsdiplom efter mig. En älg/år är en rimlig målsättning med de förutsättningar som finns rent jaktligt. Resten är bonus. OM det nu blir någon fler. 

Men nu är det grusat. Igen.

Fan vet hur det nu blir. Spontant känns det inte bra. Det var inte speciellt hårt idag och ändå spyr han blod. Och alla som skall hetas kunna något står som fågelholkar. Jag som inte kan något står som ett helt jävla fågelbad. Vad skall man göra? Vem skall göra något? När skall det göras? Hur skall det göras? Ofantligt med frågor men inga svar. Just nu känns det bara tomt. Ingen liten Eko ligger i sin bädd. Man är orolig. Man känner vanmakt.

Egentligen vill jag bara skita i allt just nu. Men så kommer det inte att bli. Jag kommer stå där. Men utan någon glädje. Glädjen försvann i ett vitt blodblandat slem. 

Jag vet inte om jag orkar börja om igen heller. Torka piss ett halvår. Sitta på en stubbe och bli myggbiten minst lika länge. För vad? Vad är det för fel på nästa hund? Och nästa? Och nästa? Jag kan inte ta någon valp nu för jag känner ingen glädje i det längre. Jag orkar inte med det. Man vill väl inte fästa sig vid en hund som kommer bli sjuk vid 1,5 år så man antingen får gräva ner eller skänka bort den... Dessutom finns det väl snart inte en uppfödare som inte enbart sysslar med omeriterad blandrasavel som vill sälja en valp åt mig med tanke på den förbannelse som verkar vila över hundarna. 

Men om man skall summera dagen så måste det väl ändå blir något liknande: Jag hade hellre gått en nolla på 2p och kunnat göra ett nytt försök i morgon än att gå en etta på ~80p och inte ens veta om jag får se min lilla Eko igen.