Lite jakt och lite joll.
Sådär. Första flyttlasset är nu hemma i byn. Hela tre lådor fick jag med mig hem. Fyllda med böcker och jaktkepsar. Nu är det bara resten kvar!
Får se om man är vid liv efter englandsresan så kanske det flyttas hem i början av maj. Den 16:e april blir en dag värd att minnas, inte för att Leif-Eskil fyller år utan för att vi ska se Manchester City-Sunderland på plats i Manchester på Etihad Stadium. Ska bli riktigt roligt. Hoppas bara att engelska huliganer är snällare än sina svenska kollegor... Vad vi i övrigt skall göra vet jag inte riktigt ty intresset förflyttades från skolaktiviteter till att planera manchesterresan...
Flygplan. Fy fan. Får bli en Sven Melander... Och sen pass. Varför ska man behöva ha pass? Betalar vi inte flera herrans miljarder till det där förbannade EU och ändå ska man behöva ha pass? Och växla pengar? Joll. Från början till slut. Det kostade 400 kr att skaffa ett pass. Det är alldeles för dyrt. När jag är färdig med skolan och påtvingade resor så skall jag räkna en tripp till Åsarna som en utlandsresa och för att åka dit behöver man fan inget pass. Skicenter. Ni hör ju. Internationellt så det förslår.
Eftersom helgen tillbringades på jämtländsk mark så var den således fylld av vettiga aktiviteter. På fredagsmorgonen gick vi ut och lockade räv. Helt resultatlöst. Sedan for vi in på stan och gick på affärer (läs: stod på landbys och mummlade i flera timmar och sedan for vi hem). Efter det lockade vi räv igen. Helt resultatlöst. Sedan bjöd Niclaz med flamma på middag, grillat. Riktigt gött var det.
På lördagen satte jag upp en saltsten intill graven åt Elvis. Tyvärr hade Ivar härjat även på den hårdbacken, men det blir nog fint om några år. Han ligger intill gamla höladan så det blir en bra utsikt över älgarna som är på denna sten...
Fanns en lämplig pinne på plats redan. Tack för det vem du nu än är.
På lördagseftermiddagen gick jag och Niclaz ut för att titta efter om ån hade gått upp. Vi gick ut från Sverrevägen. Där hade inte ån gått upp. Men unga, raska och fulla av jaktlust som vi ju är så fortsatte vi att knata uppströms. Efter ett tag så försvann isen och det välbekanta porlandet från bäverdammen vid ungdomstornet hördes. Där var inte ett liv. Sedan fortsatte vi en bit till och rätt vad det var så satt det fem bävrar på iskanten och gnagde så det ekade i skogen. Resten? Tja... Resten kan ni se i filmsnutten nedan:
Bäverjakt inklusive mummel.
Synd att man är så satans oframgångsrik som jägare, annars vore det roligt att ge sig på att spela in en film. Men man skulle väl hinna bli nedgrävd både en och två gånger innan man har material nog att släppa den. Fast å andra sidan... Varför ska man göra det? Är väl i minnet det är huvudsaken att eskapaderna finns bevarade.
Vi får se. Om Eko fortsätter som han börjat så kanske man köper sig en kamera av något slag och försöker föreviga lite riktig jakt...
Sen måste man väl leja någon annan att agera speaker så man inte får fri mat, logi och en krama-sig-själv-tröja...
Söndagen ägnades åt att guida Eje runt fåkerskogen. Han hade aldrig gått riktit på dom områdena så vi gjorde oss en rejäl sväng... Knappsatsen på astron slets nog ned några millimeter under denna färd, för det knappades ivrigt allt eftersom vi gick förbi platser värda att lägga på minnet...
Pefeten besöktes och lades in på apparaten...
Vitmåsaflon likaså...
Med tanke på avsaknaden av vinter detta år så blev traditionen med skotersafari och saltstensutsättning inställd. Men alla stenar är på plats ändå, mest tack vare Eje som burit ut 15 stycken. Jag hade tidigare kört ut tre och vi bar ut tre denna dag. Nu är det bara att låta sig väl smaka för Gransjötraktens vilt!
Nu är det väl inte så mycket mer att förtälja denna gång. Får väl återkomma efter nästa helg hemma, hoppas det blir någon mer bäver då!
/Jonas
Fem veckor och tre dagar...
...kvar. Sedan lämnas Umeå. För gott. Första flyttlådan är packad. Den fylldes med ett gäng böcker som jag för fem år sedan släpade upp, placerade i bokhyllan och sedan inte har rört sedan dess. Ack ja. Så ung och dum. Då man trodde att man "skulle bygga sig ett litet bo här". Jo, eller hur... Vid en längre sammanhängande ledighet än 10 minuter så har storsvensken riktats hemåt... Gråt av glädje vid färd söderut. Gråt av sorg vid färd norrut.
Visst har det varit några ljusglimtar här också. Man skulle ljuga om man sade något annat. Man har haft mycket roligt och lärt känna många roliga människor. Tyvärr har det sista året präglats av bajs och olukt vilket inte gjort vistelsen angenämare direkt. Men innan dessa grannar flyttade in så har det faktiskt varit rätt bra.
I fem års tid. Nu är soffan utsliten. Med en tår skall den lämnas på brandgropen om 5 veckor och tre dagar...
Ge mig på att sammanfatta utbildningen gör jag inte ännu, det är ju trots allt lite kvar. Examensarbetet är inskickat, men inte godkänt ännu och sedan skall man överleva en resa till England. Naturligtvis så reser vi till England en vecka då det är speluppehåll i Premier League... Ja, det hade man ju ändå inte velat se live...
Men den kurs som avslutas på fredag har ändå varit rätt intressant... Vi har under 10 veckors tid lärt oss att vi stereotyper, dvs vita jagande män, istället för att ansöka till denna utbildning borde gått på banken, lånat 300.000 kr, tagit ut dem i 20-lappar, gått ut på närmsta gräsmatta, hällt ut sedlarna, tänt på dem och värmt en korvskiva. Det hade gett mer. För något arbete kan man glömma. Nu skall stereotyperna bort! På bolagskontoren skall det i framtiden inte pratas stamtavlor på hundar eller den gångna helgens jakt. Man skall istället prata tijater, Gud bevars. Man skall prata värdegrunder, Gud bevars. Man skall prata rosa skjortor, Gud bevars.
Tack och lov fanns det någon ljusglimt i det, för många av oss, kompakta mörker som i dagligt tal kallas framtiden. T.ex. Siljan Skog som uttryckligen sade att man "skall prata med bönder på bönders vis". Jag tror också, i ärlighetens namn, att det går betydligt bättre för en sådan virkesköpare än en som inte vet vad som är fram och bak på vare sig en ko eller en traktor... Men det skapar kanske inte lika fina tårtbitsdiagram på företagskvällarna... -Jaja, vad vet jag om kärlek mitt arma luder, sade Prostinnan... *smack* Ja just, fick nyss en örfil. Glömde mig. Så fruktansvärt vulgära saker är inte kutym att säga längre. Någon kan ju bli kränkt...
Tack och lov fanns det någon ljusglimt i det, för många av oss, kompakta mörker som i dagligt tal kallas framtiden. T.ex. Siljan Skog som uttryckligen sade att man "skall prata med bönder på bönders vis". Jag tror också, i ärlighetens namn, att det går betydligt bättre för en sådan virkesköpare än en som inte vet vad som är fram och bak på vare sig en ko eller en traktor... Men det skapar kanske inte lika fina tårtbitsdiagram på företagskvällarna... -Jaja, vad vet jag om kärlek mitt arma luder, sade Prostinnan... *smack* Ja just, fick nyss en örfil. Glömde mig. Så fruktansvärt vulgära saker är inte kutym att säga längre. Någon kan ju bli kränkt...
Vad är det för fel med stereotyper egentligen? Varför är det av ondo? Är det så förbannat synd att 95 % av deltagarna vid morgonkaffet har något att prata om så man måste kvotera in folk så ingen har någonting att prata med någon om annat än det dagliga nyhetsbruset? Det blir ytligt. Ytligt och ogemytligt. Som vanligt så är man född för sent. Man missade tiden då man fick slåss med svärd, man missade vilda västern, man missade Woodstock och nu har man också missat tiden då man fick jaga om man tänkt sig att jobba i skogsbranschen.
Ur led är tid och rum och fortfarande har jag inte upplevt någon förbättring som lett till något bättre
I fredags så var det en riktig stereotypfest. Och herreminje så trevligt det var. Felkönad sambo fyllde år och hedrades som sig bör med en present som får står som ett monument över ett misslyckande. Dock var ju detta misslyckande mer än vad jag lyckats med då jag inte ens lyckats komma till skott på 5 års försök på markerna i Umeå... Men det är helt annan saga och den skall inte stjäla fokus från detta monument!
Hedras den som hedras bör.
Nämen?! Stereotyper som dricker rödtjut... Hvad månde blifva?
Det var väl en fin dikt?
Det var väl en fin present? Ett minne så gott som något från studietiden!
Jag kan förtälja att vi varit och skjutit simulator. Reportage kommer i nästa nummer av Svensk Jakt. Riktigt roligt och lärorikt var det. Det är ingen smäll och ingen rekyl men det ack så viktiga samspelet mellan öga, skalle och pekfinger övas minst lika bra i en simulator som på bana. Till en bråkdel av kostnaden. Denna träning kan på intet sätt ersätta skyttet på riktig bana med riktigt gevär, men är ett utmärkt komplement i lågsäsongstid. Vi kommer hyra simulatorn fler gånger, det är ett som är säkert. Alla som var med hade en riktigt rolig dag.
Med livet i övrigt är det som vanligt. Har börja cykla lite försiktigt med Eko. Har bara varit iväg en sväng ännu, men det gick över förväntan. Han jollrade lite grand i början och skulle busa framför cykeln men snart nog så fann han sig och började trava bredvid. Det är dock en herrcykel och jag har ingen springer monterad. Den första investeringen som blir efter flytt hem blir en damcykel och en springer.
Det är en skön tid nu. Vår. Ljusare tider. Bäverjakt. En värld och natur som stilla vaknar ur den dvala det Vita Bajset tvingat den till. Det är skönt någon månad nu. Sedan kommer myggen...
Avslutar med en något lindrigare "Veckans Umeå" än tidigare och bjuder herrskapet en fin vår!
//Jonas
Begagnad blöja på backen...
En odyssé i bajs.
Tyvärr var det felkönad sambo som myntade denna oerhört träffande beskrivning på det som är vår långa resa från ytterdörr till bodörr. Man glömmer lätt att det finns fler inblandade i denna fekaliers boning. Det är jag, felkönad sambo och Liten-E. Liten-E, så djur han är, har aldrig bajsat inne. Inte ens som liten parvel. Återigen är det bevisat att hundar slår många av människosläktet på fingrarna vad gäller både renlighet och allmänt uppförande.
Stackars felkönad sambo kommer från en jordbruksbygd i södra Sverige och har, likt mig, försörjt sig på att skotta bajs och mjölka mu innan han bestämde sig för att vidareutbilda sig. Inte heller han kan dra sig till minnes att han någonstans, ladugårdar inräknade, sett något så vedervärdigt som denna trappuppgång.
Det är ett sådant monument över människans förfall så det är svårt att i ord beskriva.
I avdelningen "Veckans Umeå" finns det denna gång två bilder. Den första beskriver Sveriges framtid. Studenterna. Jag hoppas verkligen att inte studenterna i denna trappuppgång är representativa för den stora massan för då råder jag Er samtliga att ta ert pick och pack och lämna landet för då är det kört. Tvärkört. Om vi då börjar i detta bo så sitter här två studenter som inte gör något studentikost alls utan enbart får ägna sin vakna tid åt att skrika på grannarna att stänga dörrar så att inte ytterkläderna tar mer lukt än de redan gjort av sagda grannars matlagning, kryssa mellan sopor, fimpar och folkskit på vägen ut och väl ute mötas av en soptipp samt ligga i varsin soffa och vara ofantligt bittra på att vi fick störningsjouren på oss för att ha spelat Roland Cedermark kl 20.00 en lördag när grannarna har fest till 03.00 tre kvällar i veckan.
Sen kan man ju i sin enfald tro att om man nu anordnar fest så pass frekvent som vissa i detta trapphus gör så bör man bli rätt bra på det. Så är inte fallet. I själva verket så måste festerna vara så inihelvete värdelösa så det är roligare för festdeltagarna att stå i trapphuset och gallskrika än att vara inne i lägenheten. Underbetyg. Men dom är kreativa, det måste man ändå erkänna. De har ju insett att om det är inkomster så blir det utgifter, dvs sopor, så numer så sitter begåvningsreserven med öppna fönster och gallskriker samt slänger ut tomflaskor genom fönstren ner på gräsmattan.
Den första bilden i "Veckans Umeå" får spegla vissa grannars kreativa sophantering.
En 75:a, två kvartingar och ett antal staketpilsner. Rätt bra gjort på en torsdag...
Om vi då flyttar oss in i trapphuset så är det nu även någon som spillt något klet i trappen. Från dörrmattan och ända upp till översta våningen är det någon brunaktig klibbig sörja på nästan vartenda trappsteg. Jag har inte studerat eländet närmre men jag misstänker det är någon form av buljong eller så är det bål. Stackars Eko är väldigt intresserad av dessa fläckar i alla fall även om han naturligtvis inte får slicka på dem. Men det är tråkigt att jämt behöva vara på helspänn då man går med hunden för Fan vet vad han kan hitta här...
Men sen var det ju det här med bajset... Det ständigt återkommande bajset. Den skyldige, för nu kan vi utesluta hund (om det nu inte är världens mest väldressade jycke och då må det väl vara hänt...), har försökt osynliggöra sin bedrift genom ett tappert försök att avlägsna bajset från trapphuset. Med en sop. Med en mjuk sop. Detta resulterade helt enkelt i en rusa med folkskit som blev utgnuggad och en mjuk sop som blev full med avföring och sedan lämnades på golvet även den.
Men en eloge till initiativet ska personen ha! Trots hyreshöjningar varje halvår så är det ju inte direkt så att det går hålla andan mellan gångerna man ser en trappstädning här...
Den andra bilden i "Veckans Umeå" får åskådliggöra ett tappert men ack så misslyckat försök till städning...
Notera även spåren som leder därifrån... Mmm...
I övrigt finns inget intressant att berätta. Allt just nu tenderar att kretsa kring sopor och fekalier. Bilen går i alla fall bra. Om nu inte någon satt sig och skitit i friskluftsintagen sedan senaste turen... Det är ju inte att ge sig fan på att inte det kan inträffa här...
Lilla-E byter päls. Ser ut som en skabbräv för tillfället, men är lika glad för det.
Schmidt&Bender har släppt ett sikte som ger ett gigantiskt ha-begär... 1-8x24 Exos. Kan ju inte bli bättre. Om det nu är äkta 1x på lägsta och det är skapligt synfält. Då har man ju en aimpoint med superoptik som går vrida upp till 8x. Då ser man ju ännu bättre vart bommen sitter!
Eftersom man är så sagolikt framgångsrik som jägare och hundägare så är man ju än så länge oberoende, så att säga, så man kan nyttja och såga märken hej vilt efter eget behag. Det är ju på sitt sätt rätt skönt. Men om nu S&B vill ge mig en sån här i examenspresent så lovar jag att det kommer en hyllningssång om ungefär lika många ord som 5:e Mosebok... Om det nu är något att hylla, annars får dom igen den...
Nu ska jag sätta mig och plita på examensarbetet en stund. Den bästa moroten att bli färdig med skolan är inte längre "att få ett bra jobb och trivas med sitt liv" eller någon annan utsliten floskel: Det är att slippa kryssa mellan rusor av folkskit på vägen ut från sitt hem. Och hemma.. Där skiter dom fan inte inomhus i alla fall...
/Jonas
