Jävelskap.
Ja, det klart att det ska bli något sådant också... Annars vore ju inte livet komplett. Dock är det inte något jaktligt som jäklas utan snarare något fysiskt... Har problem med en tand. Har haft problem med samma tand i flera år. Har säkert lagat eländet tre gånger á x-antal tusen.
I somras då jag var till käftis så sade denne att: "Ja, hålet går nära pulpan, men vi lagar och ser ändå".
Efter ett tag fick jag naturligtvis ont i tanden. Härdade ut någon månad till och sedan ringde jag tandvården här i Västerbotten. Fick komma på undersökning omgående. Då visade det sig att lagningen från i somras var halvgjord. Var hål rätt in till pulpan eftersom bara halva hålet var igenfyllt. Ridå. De valde ändå att borra ur den gamla lagningen och testa att göra om den riktigt.
Detta ledde till en ohemul tandvärk, dålig sömn och dåligt humör...
Tillbaka till tandakuten igen. Då öppnade de tanden, rev ut pulpan och fyllde den med antibiotika. Sedan fick jag en remiss till tandläkarhögskolan för fortsatt rotfyllning. Låg där och gapade från 13.15 till 17.15 igår. Eleven gjorde ett riktigt bra jobb, noga övervakad av en lärare. Hon tog sig dessutom tid att slipa ner tanden riktigt så att den inte tar i hela tiden. Något den privatpraktiserande käftisen inte tagit sig tid till... Nu är alla kanaler rensade. Om två veckor ska jag dit och ta ett bakterieprov i tanden, visar det 0 så är nästa steg att fylla igen den helt och då hoppas jag vid alla gudar att jag gjort ifrån mig hos tandläkaren för några år framåt... Åtminstone vad gäller denna tand. De andra är, tack och lov, rätt okej...
Sedan är nästa projekt att säga upp nuvarande tandläkare och skaffa mig ett sådant där tandvårdsabonnemang hos Folktandvården hemma i Jämtland. Prenumerera på eländet för en summa varje månad känns bättre än att gå till någon som kanske enbart agerar utifrån profit.
Ett Gransjöänge i rådimma fick en att glömma tandvärken för en stund...
Jakten då? Det är väl därför 99 % av Er är här misstänker jag... Ärligt talat finns det inte så mycket att förtälja. På fredagen styckade jag ner en oxe och gjorde tappra försök att fördela den på 12 lotter... Inte det lättaste men jag lever ännu så jag misstänker det blev någorlunda i alla fall...
Världens bästa råvara.
Lördagens älgjakt var en händelselös historia. Planen var att gå med Eko på eftermiddagen men det blev det inte tid till.
Söndagens älgjakt går inte den heller till historien som någon av de mer händelserika sakerna... Däremot sköts en ko som simmade 500 meter rätt ut i storsjön innan den dog. Hela dagen försvann innan vi hade lånat båt, bärgat kon, flått och hängt upp henne. Tänkte gå med Eko på eftermiddagen men det blev det inte tid till.
Bärgning av ko...
Ser ni den röda tråden? "Inte tid till". Från och med nu så finns inte den frasen i min vokabulär. Ska gå med Eko på egna områden på morgnarna och vid behov sitta på pass och hjälpa till med tjorv på eftermiddagarna. Går ju inte ställa sig så inte hunden får vara ut på en hel helg.
Bättre att gå med Eko än att sitta såhär...
Om man går morgnarna, innan eventuellt strul inträffat, garanterar man ju hunden tid i skogen. Särskilt den här årstiden när det blir mörkare och mörkare för var dag som går... Kvällarna är dock rätt mysiga. Med antingen tecknat eller fotboll på färgteven kan man nästan säga att de är fulländade...
I övermorgon blir det rådjursjakt med drivande hund hemmavid. Jaktjournalen är på besök och ska göra ett reportage om just detta. Vi får hoppas att det går bra och att både vädergudar och Diana är med oss.
Ett annat amp är ju det faktum att studierna sakta men säkert närmar sig sitt slut. Man har levt i en skyddad verkstad i sex år nu (basåret + fem år på skogis) men nu ska man slängas ut i en fruktansvärd verklighet som inget hellre vill än att äta upp nyutexaminerade studenter... Det har varit en trygghet att veta att luskronorna från CSN kommer varje månad om man presterar någorlunda på tentor och arbeten. Hux flux försvinner den tryggheten. För att nya luskronor ska ramla in på kontot måste man lura nån jävel att anställa en och det är ju i dessa skogsbranschens kristider inte direkt det lättaste... Och inte lär det bli lättare om de mot förmodan får nyss om den här klagosången till blågg... Det är väl bara att söka och hoppas på det bästa. Om inte annat får man börja skriva fantasyromaner, verkar vara lukrativ bransch...
Jag rapporterar nästa vecka hur både tidnings- och älgjakt gått!
Väl mött.
/Jonas
Oktoberjakten.
Det är ju rent förjävligt... Det har gått så bra så jag har ingenting att klaga på. Efter de tre senaste åren så är det nästan så fingrarna själva far till tangenterna F, A och N. Men nu måste jag försöka lära om igen... Förhoppningsvis för lång tid framöver.
Vi börjar i rätt ände då.
Lördagen på oktoberjakten. 17 älgar observerades i morgonsåten. 4 kalvar sköts och en fin tjur påsköts. Jag gick en liten bit med Cash mest för att jag ville gå samt att den biten inte är lämplig för hundar som hakar på längre än 300 meter. Det gick som vanligt, han jollrade på och hittade ett ben och där lade han sig. Nåväl, det var ganska snabbt avgått med andra ord så jag fanns tillgänglig för eftersöket. Lämnade hunden i bilen och sprang upp och satte mig på Grävlingen. Senaste positionen och senaste skallet var sydväst om det passet. Roger ringde och talade om att han skulle försöka få kontakt med hundföraren och komma till dennes hjälp då han var ny på marken.
-Okej, sade jag, jag sitter kvar här och ska jag kuta åt något håll så ring.
Hörde ett knak. Såg ingenting. Hörde ett knak till. Såg ett par skovlar som kom norrifrån. En fin oxe utkristallierades i hyggeskanten. Stod länge och tittade på mig. Gick några steg. Tittade på mig igen. Jag siktade på den. Såg inga fel. Gjorde bedömningen att jag återigen skulle få släppa en straffspark. Älgen gick i sakta mak och jollrade i hyggeskanten 60 meter från mig. Då ringer telefonen...
-Förihelvete, hunn ha drege oppi klejva
Jag viskade till svar: -Jag har en fin oxe här nu som kom från det hållet...
Släppte telefonen i mossan. Spände upp den tyska plastbiten. Tog stöd på knät. Oxen gick genom en liten ridå och stannade med perfekt bredsida på 80 meter. Pang. En vansinnesrusning och ett onödigt andraskott senare så lade han sig efter 50-60 meter.
Tyvärr var det "fel" älg, men samtidigt tänker jag inte ångra att jag sköt. För hur många skoveloxar kunde komma från det hållet egentligen? Tydligen minst två...
Nedan kommer lite självgoda bilder på älgen...
Lite vemodigt är det allt. Och den dag jag tycker annorlunda lägger jag av...
Normark hallå, hallå. Koppla mig te nån...
Sola i öuga.
På söndagen hände inte ett pillisketa om jag inte minns fel... Invigde biltemaburken och den är en stark kandidat till att bli årets investering...
Bild tagen innan golvet på tornet tog eld...
På måndagen var det dags för rävjakt med Asta S58218/2006, vinnare av smålandsräven 2011. Första dagen gick det dock knackigt. Hon höll på reda ut några gamla nattrajer men det blev aldrig upptag. Nya marker och 100 mil i bil gör säkert sitt till också...
Men på tisdagen däremot... Då var det musik på Gransjötrakten. Efter lite kalabalik med ett tappat pejlhalsband så lyckades vi hitta igen tiken inne i en gammal lada där räven gått i gryt. Ante hoppade ner och förde oväsen och Staffan gjorde processen kort... Efter det obligatoriska kaffekoket var det dags för ett nytt släpp och på nytt genljöd skogen av drev. Buktade som en hare så räv den var och jakten var nog lika spännande för oss alla som var med. Till slut var det ändå Staffan som stod rätt... Gammal är äldst när det kommer till ett så lurigt vilt som räv...
Staffan, Asta och rävarna.
På onsdagen gick jag med Lille-E. Söket var något förbättrat men fortfarande skall på fågel, sig själv och ingenting. Ännu inget älgupptag...
Torsdagen var det några som jagade räv med två andra hundar, en stövare och en tax. Jag var dock ute med valpen även då så jag var inte med från morgonen. De sköt en räv i gryt då. Men efter jag varit hem och käkat lunch och lämnat valpen så hörde jag ett ståndskall från bron. Visade sig att stövaren drivit ner ännu en räv i ett gryt alldeles vid byn. Tog hagelbössan och sprang dit lagom till att de andra också anslöt. Ner med taxen och vänta. Ut kommer räven och då var dess saga all. Jag tror det var jag som sköt den... Lite svårt att säga för alla var mer eller mindre inblandade... Men å andra sidan var det inte så noga heller, huvudsaken det lyckas!
Marcus, Jax, Scott, Räven och Jag.
Fredagens älgjakt var en händelselös historia som inte förtjänar dyrbart datautrymme. Det enda som hände var att det blev eldat i biltemaburken.... Dock ett sagolikt väder...
Vy från "Bakom".
På lördagen fick en av lagets yngsta och nyaste medlemmar skjuta sin första älg, en rätt fin oxe på 5-6 taggar. Det var roligt.
På söndagen fick Bosse rätt så omgående upp älg, det bar i vanligt ordning ut ur marken och in på Hara. Efter cirka en halvtimma så smäller ett skott och 24 ropar på radion att det kommit en ensam kalv och att han skjutit på den. Han får gå fram och hänga ett band på skottplatsen.
Bästa hunden långt in på grannmarken med älg.. Hm.. Då flög fan i mig: man måste tro för att hålla på med den här hobbyn och just där och just då valde jag att tro på att 24 i gammal god ordning skjutit ett bra skott och att Eko skulle duga till att leta upp kalven... Sade på radion att jag far efter hunden. Sagt och gjort. Kom till skottplatsen, Eko helt tokig. Tog spår, började vinda, gjorde krumelurer, gick på vind, tog spår, till slut såg jag ryggen på en kalv. Släppte hunden så han fick avsluta de sista 40-50 metrarna på egen hand. Då jag kom fram var kalven nästan avklädd redan...
Eko med "sin" kalv...
Mer Eko...
Definitivt inte enligt skolboken... Men allt gick bra och det var förbannat nyttigt för hunden... Skottet då? En 5:1:a naturligtvis... Det var ju 24 som sköt!
På måndagen släppte jag Eko igen, en helt annan hund. Mycket större svängar, inte alls lika mycket dumskällning på allting utan han var mer målmedveten verkade det som. Han for även efter något i drygt en kilometer, men jag kunde tyvärr inte avgöra om han hade älg framför sig eller om det var i färska spår han drog. Tiden får utvisa... Återgången är däremot riktigt bra och det är jag glad för.
Rundor...
Från nån dag innan, trängre rundor...
Så... På det hela taget går det framåt. Det är bara att hålla på så kommer det fortsätta gå åt rätt håll! Det är jag övertygad om.
Nu i helgen är det älgjakt igen. Tre vuxna kvar. Det är även två kalvar kvar, men dessa är undantagna till unghundarna. Skönt att vara garanterad träningsmöjligheter framöver senhösten/vintern.
Om man ska hinna starta honom i Finland innan det blir för mycket snö vill det till att välta ett par snart...
Idag var jag och skulle skjuta in kombin. Den jävla grisen dubblerade för mig. Gick jättebra att skjuta in kikaren med kulpipan. Skulle sen testa en hagelsmäll mest för att se samskjutningen och då small båda piporna samtidigt och jag tog ett steg bakåt... Var nån gammal expressammunition jag fått av 15, Meteor Express hette den. Testade sedan en gyttorp magnum, no 5. Samma sak. När jag sedan testade ett skott med den ammunition jag alltid jagat med och även tänker jaga med så uppträdde inte fenomenet... Men helt klart är ju att något fel är trasigt, för sådär ska den inte bete sig.
Vill till att få den i ordning till 1:a november. Då kommer Ted på Jaktjournalen hit och gör ett repotage om rådjursjakt... Det räcker ju att alla kläder man äger och har hänger i trasor och läker in och fan och hans moster, det hade ju åtminstone varit roligt att ha en bössa som är duglig när det är finfrämmande på skogen...
Oldbergsflon i rådimma...
Annars är planen att vara ute så mycket som möjligt ensam med Eko och verkligen ge honom chansen att råka på ostörd älg, jobba lite med exjobbet så det inte blir alltför mycket kvar tills dess det vita bajset belägrar oss igen, jaga småvilt i mån av tid. Vi håller även på anordna en kurs i rävlock som förhoppningsvis går av stapeln någon gång i januari. Hoppas att många kommer och intresserar för detta så vi hjälps åt att hålla efter räven för övrigt småvilts skull.
Eko på gärdesflon...
Nu ska jag trotsa ösregnet och bege mig ut och kika lite efter småvilt.
Väl mött och på återhörande.
/Jonas
Asta S582sta S
Brunstuppehållsreflektioner.
Puh. Långt ord.
Brunstuppehållet i jakten är normalt sett en tid då man ska ta igen missat umgänge, planera inför den riktiga jakten och göra ifrån sig arbete som både blivit eftersatt samt ställa för lediga dagar framgent. Detta har gått lite sisådär. Umgänge och planering är avkryssat sedan länge, däremot har det här med att utföra arbete gått lite mer knaggligt. Dock går det väl i sakta mak framåt... Är godkänd att börja jollra på med min lastbil nu i alla fall. Det känns skönt. Ska skriva lite mer och sedan blir det jaktlov en vecka...
Har varit på en delikat middag hos A.Ramen med familj, han fick kulor med samma namn i present (Swift A Frame), hoppas nu han använder dom... Middagen var i vanlig ordning delikat och som tack för det så lär TV4 få mottaga en anmälan om deltagande i "halv 8 hos mig"...
Eftersom att vi redan avhandlat och konstaterat att det inte lönar sig att vara tyst på passet har jag idag varit på den högkvalitativa butiken vid namn Biltema och inhandlat lite mysgrejor till stundande jakter.
Eldningsburk. Tändgrejor. 10 kg värmepellets att elda i eldningsburk.
Har även inlett ett hittills resultatlöst sökande efter en tam liten apa som jag tänkte kunde springa runt mitt pass och slå på cymbaler. Det bör kunna förbättra oddsen att lyckas. Har dock inte hittat någon tam apa ännu. Letandet fortskrider med oförtruten frenesi...
Vad gäller Eko så har han fått vara ute ett antal timmar till. Ännu inget upptag på älg, men han beter sig i alla fall som en normal unghund. Vissa dagar gråter man och andra dagar är man jätteglad. Den dag jag grät så berodde det nog också på marken där jag gick, var väl en ruta på 1000 hektar där 1% var skog och resten hygge mellan 0-3 år. Det är inte så mycket att kuta på för en hund... Och själadödande att gå över för folk också för den delen...
Men annars tycker jag att kurvan pekar åt rätt håll.
Ekos första ståndskall... usel bild.
Eko höll på jollrade runt mig. Sen gjorde han en sväng. Kom tillbaka och skällde på en stubbe. Sen höjde han bara huvudet och stack iväg. 300m bort blev det upptag. Stod ca 1 minut. Bar iväg. Nytt stopp 150m bort mitt ute på en myr där det stod i ca 2 minuter. Ett sakta gångstånd till myrkanten där det sedan ställde sig. Han matade på med närmare 90 skall i minuten. För syns skull stoppade jag i några plugg i plastbössan och började smyga på (sista dagen på septemberjakten var detta). Kom in på 50 meter. Lade mig ner i en fin glugg och tänkte att älgen för en gångs skull skulle få göra första misstaget. Såg hunden ett antal gånger i gluggen, men ingen älg. Anade fan. Smög lite närmare. Såg en helt tokig Eko som i vild frenesi försökte klättra upp i en stor gran. Gick fram till granen men såg absolut ingenting som satt där. Har inte den blekaste aning om vad det var han skällde på. Tvivlar på att det var älg... Om nu inte spådomen åt n Karl i Ottos har slagit in: "je tro tammefan atte algan ha trea..." Sagt under en jakt på Gransjötrakten då, som vanligt, älgarna försvann...
Ett av många ståndskall... På mig.
Sista gången vi var till skogen måste jag säga att lilleman tagit ett stort steg framåt. Det var fortfarande lite joll, men däremot var han aldrig runt fötterna. Han kom förbi, sade hej och drog sedan iväg på en ny "sökrunda". Rundorna var inte stora, 100-150 meter, men det var dock tydliga rundor med bra återgång. Jag tog tillfället i akt att öva honom i att ta mina spår. Första gången då han kom tillbaka till där vi sist sågs syntes det tydligt på apparaten att han tyllrade bort sig. Men efter att ha ringat i 5-10 minuter så hittade han mina spår och kom i dom. Andra gången gick det betydligt fortare för honom att reda ut det där och tredje gången var det som att han aldrig gjort något annat... Det är roligt då dom svarar på det man gör.
Den 18:e oktober fyller han 8 månader. Det är en fredag. Passar ju bra att fira första skjutna älgen en fredag...
Eko poserar...
Nädå. Vi får se vad som händer. Tänker inte slänga honom på viltåkrarna utan bara vara i skogen. Tar han upp så tar han upp. Då antar jag att han känner sig mogen att göra det. Finns så oerhört många skolor kring detta och alla har sin "sanning". Min övertygelse är dock den att en hund måste få vara i skogen för att bli älghund. I år är ju allting kravlöst. Då är det ju bättre att dom gör bort råttjakt och annan jävelskap i år för att nästa år kunna ägna sig åt det dom är avlade att göra. Nästa år kommer ju kraven...
Vi var tre kompisar som köpte valp inom loppet av en månad i våras... Alla uppfödare hade olika filosofi kring det här med tidig jakt...
Jämtmyrens anser att man ska vara i skogen och funkar det så funkar det. Ungefär samma filosofi som jag har då med andra ord.
Hänsjöns ansåg att det ska jagas fullt ut från sex månaders ålder.
Maltaforsens ansåg att hunden inte ska jaga alls första året.
Tre olika skolor med andra ord. Vem har rätt? Ja, inte fan vet då jag det. Det är det ingen som vet. Men det viktigaste i den här branschen är att inte stirra sig blind på vad andra "vet" utan göra det som känns rätt för en själv.
Däremot är jag ganska glad att inte Eko jagat någon älg ännu. Eftersom man jagar både by- och vägnära så är återgången oerhört viktig. Om vi nu varit ute och ett antal gånger präglat på att han ska komma tillbaka både efter joller med annat vilt och vid vanligt sök så hoppas jag att vi är en god bit på väg att han är duktig på att komma tillbaka även vid älgkontakt. Eller snarare då älgkontakten avbrutits på ena eller andra sättet.
Sen måste jag även få klaga lite. Ett blogginlägg är ju lixom inte fulländat utan någon form av klagomål... Idag så riktas onda ögat mot fenomenet "stad". Alltså.. Hur fan kan man medvetet vilja bo i något slikt? Har gått och funderat på detta nu ett antal kvällar och dagar under pissrundorna...
Otrevligt med horder av fyllskallar som drar omkring och skriker. Bilar och cyklar får inte vara ifred. Framhjulet på min cykel är stulet för övrigt... Betala miljoner i engångsavgift och tusenlappar i månadsdito för att bo i famnen på folk man inte vill umgås med. Hur många i staden vet vad grannarna heter? Vad dom har för intressen? Vad dom jobbar med? Nä. Man är helt jävla ensam fast man har idioter under skinnet vart man än vänder sig. Varför? Vari ligger nöjet att bo intill människor som man bara retar sig på och som bara retar sig på en själv? Begriper det tammejfan inte. 800 kr i böter för att gå ut och pinka på sin egendom. Vansinne.
Jag har två bilder som illustrerar det hela på ett väldigt korrekt sätt:
Stad: Studentikost slödder som i ett tillstånd av haschpsykos får för sig att entrén till betonggraven är likställt med områdets soprum. Ingen tar bort påsen (definitivt inte dom som lagt dit den). Skator och kråkor drar sopor runt och skiter vid entrén. Låst dörr. Grå betong. Sopor. Fimpar. Skit. Slödder.
Landet: En jämthundsvalp skäller på en snöskyffel. Ingen jävel bryr sig. Bilen olåst. Grönt gräs utan sopor och fimpar. Lummiga träd. Hästarna betar fridfullt och tittar emellanåt på den nya lilla krabaten. En äppelpaj på kylning på fönsterbrädan. Olåsta hus. Om någon tavring mot förmodan kommer så är Lennart ute med aluminiumbasebollträet så är det lugnt i några år igen. Röda förkläden och rosiga kinder. Man vet vad grannarna heter och vart dom har nycklarna om det är så att man måste låna någonting.
Dessa båda bilder är ögonblicksskildringar och är absolut inte vinklade för att passa skribentens åsikt i frågan...
Nu måste jag nog dock ta och göra det jag har betalt för att göra... Dvs montera ihop några flyttkartonger. Det är inte allt kvar nu. Tänkte ta med mig några kartonger hem nu för varje resa jag gör så det inte blir så mycket till våren... Ljuva Jämtland. Ljuva hem.
Väl mött och på återhörande.
/Jonas
En passare, två älgar och fenomenet att det inte lönar sig att vara tyst på passet..
Sista helgen på septemberjakten tillbringades i Vindeln. Det var riktigt roligt att fara iväg och se något annat än rötgran och miniälg. Lördagen började med att jag satt på ett vägpass. Efter ett tag ropar min passgranne på radion att "det går en tjur i diket". Efter ett tag till så ropar samma passare på radion och säger att "det går en tjur i såten, han går rakt ifrån mig". Efter två sekunder smäller det. Då säger samma passare:"Nu sköt jag tjuren". Efter lite dividerande på radion om tillåtelse att skjuta fångskott och sedan gå tillbaka till passet och sätta sig för att hunden var på väg dit lägrar sig åter lugnet över nejden.
Efter några minuter hörs ett skrammel längs vägen. Jag tänkte att det var en skördetröska som åkt vilse i nån rondell utanför Halmstad men det var den risigaste VW-buss jag någonsin sett. Full med thailändska bärplockare. Nåväl, denna buss skramlade sig förbi mig och bort mot skyttens pass. Efter någon minut på radion så bryter samma skytt in igen: "Nu är det fullt med thailändare här". Då visade det sig att thailändarna sett tjuren ligga i diket på höger sida varpå de i pur iver körde i diket på den vänstra. Passaren klev således ner från sitt pass igen och gick och hämtade sin bil och hjälpte bärplockarna upp ur diket samt förklarade att de var välkomna tillbaka om någon timma då jakten skulle vara klar. Sedan gick han tillbaka till sitt torn. Klättrade upp. Sköt en ko.
Under detta tumult hade alltså en ko stått och tittat på allting. Jag satt ungefär 200m därifrån, tyst som en mus och såg inte ett levande jota.
Thailändarna hjälpte sedermera till med urtagningen och fick sig två vommar att äta upp... Oxen hade 8 taggar och vägde 266 kilo. Enligt jaktlaget en högst normal oxe. Jag fick nypa mig i armen mer än en gång för det var år och dar sedan jag såg ett sådant monster...
Under tiden detta höll på så skällde hunden Silver gång- och ståndskall. Dock hann det bli fullt på vuxna innan hundföraren hann fram på ståndet... och fick konstaterat att det var en 19-taggare hunden skällde på. Ridå. Stöt. Omställning. Stöt. Simmade över sjö. Sköts av grannlaget.
Även fast det inte var lovligt så gav det en extra dimension åt jaktdagarna att veta att det finns fina tjurar på marken. Hemma ser man på sin höjd någon mellantjur från bilen och dessa skjuts antingen i Slandrom eller blir platta på 45:an. Chansen att någon gång i livet få se en under jakt och kanske till och med få skjuta en är totalt obefintlig.
På söndagen stötte grannlaget in en 20-taggare åt dem. Easy come, easy go, easy come. Typ...
Nu menar jag inte att det inte var väl unt för denna passare att skjuta älgarna. Det lämnar jag helt därhän, men det som är fascinerande är det här fenomenet att det inte lönar sig att hålla käft. Det är inte direkt första gången jag reflekterar över detta. Vissa gallskriker i radion och två sekunder efter det skjuter man älg. En del rapporterar till och med att man har älg i passet varpå de ställer upp sig och ritar ringar på sig själv. Själv sitter man tyst som en mus och belöningen för det är att man i bästa fall får se ett älgöra bakom 45 kubik lövsly 122 meter bort. Jag ska tammejfan elda upp öronmusslan, kommunicera medelst mistlur, ha med en bergssprängare som spelar storbandsjazz och spruta två burkar AXE på jaktkläderna inför varje såt. DÅ jävlar kommer man få lägen. Om man utför dessa ritualer och har tur som en tokig så kanske det åtminstone kan gå EN lovlig älg i pass detta år...
Nåväl. Efter Silver gått ur såten med storoxen så gick jag och min jaktvärd in med hans laika. Efter ett tag blev det upptag och tyvärr ett gångstånd som gick ur marken. Men det var roligt att få höra en hund i alla fall! Det rörde sig mot stora vägen så vi åkte bil dit och hade turen att få se älgarna. De blev nog stötta av oss så det bar iväg i sken, hunden släppte efter ett tag och kom tillbaka så vi kunde koppla.
Sen for vi ut med Eko en sväng. Han håller på bli könsmogen nu så det är rätt mycket i skallen för det lilla livet. Bland annat försökte han våldta en tik genom bogbladet... Det gick inte så bra. Men efter ett tag blev de kompisar ändå. Han gjorde nån liten sväng samt skällde lite på fågel. Det är små fall framåt varje dag och det är roligt att se.
På söndagen satt vi också på pass. Hände inte så mycket annat än att hunden kom ut på vägen och började springa den. Då gick vi från våra pass och in i såten med laikan igen. Efter 5 minuter blev det upptag och vi fick en ko i famnen. Hon kutade rätt över en inäga ca 60 meter ifrån oss. Eftersom läget var bra så var naturligtvis inte älgen lovlig, men man fick ju öva på att sikta. Igen. Laikan släppte tokskenet relativt omgående och tog upp ko och kalv som griskutade förbi en passare och ut ur såten.
På eftermiddagen inledde vi också med att sitta på pass. Hunden kutade rätt igenom såten och ut på vägen. Vi gick av passen och in med laikan. Efter cirka en halvtimme blev det upptag på en oxe av mellanmodell. Vi gick färdigt såten utan ytterligare älgkontakt och med detta så var helgen (tyvärr) till ända.
En trevlig helg på en fin mark.
Tog bara ett kort på hela helgen dumt nog.
Ett vackert motiv: "Jämthund på väg..."
Vad mer finns att berätta då? Hösten är här. Dags för den stora årliga internetdepressionen. Överallt bilder från folk det går bra för och för en själv går det piss. Precis som vanligt. Unghundarna skäller, skoveloxar står som spön i backen, bockarna går i pass och allt bara rullar på. Precis som det i vanlig ordning inte gör för den normale mannen. Undras om dom som har sådan där tur någonsin reflekterar över hur jävla lyckligt lottade de är? Visst, tur kanske är fel ord, för det handlar mycket om skicklighet och marktyp också, men visst är det tur inblandat när man som gäst kommer till en mark. Kravlar ur bilen. Blir visad ett pass och tre minuter efter det så ligger första viltet. Det händer ju inte en normal människa. Det vore intressant att veta om de någonsin stannar upp och tänker "fy fan vad lyckligt lottad jag är". Bara vetskapen om att de gjorde det skulle göra det hela oändligt mycket lättare att uthärda. Men som det verkar tar man succén för given i mångt och mycket.
Nu har ju till och med den sista jaktliga livlinan försvunnit: Rådjuren är spårlöst borta. Har jagat 15-20 gånger på de allra säkraste ställena. Noll obs på passen. Ingenting. Har sett en get från bilen och ett ekipage med get och ett kid när jag smög runt för att kolla spår. Inte en enda bock. Förr om åren så har ju åtminstone rådisarna räddat upp den säsong som älgjakten spolierat, men nu finns det inte ens några sådana. Undras om man ska leta upp fiskespöna igen? Eller kanske satsa mer på rävjakten, för räv är ju det enda vilt som jag lyckats fälla de här sista åren. Absolut inget fel i det, men en något fadd smak på grillen blir det av dem... Så att säga.
Vissa hävdar att rådjuren är kvar i skogen och kommer fram efter första frostnätterna. Jag synar det påståendet genom att hävda att sedan 1998 har jag skjutit minst en bock per år i augusti eller tidig september på lägdor, jag har sett rådjur på lägdorna nästan varje kväll jag varit ute. Tittar man på internethelvetet så är flertalet bockar skjutet på lägdor, från Norrbotten i Norr till Skåne i söder. Så varför i hela friden ska de befinna sig i skogen just i Fåker? Nja... Tror inte på det. Men OM det nu skulle varit på det viset så borde man ju sett några när man jagat älg, men även där har de lyst med sin frånvaro. Nä, det är väl bara att inse att det inte blir något i år heller.
Att åka som gäst någonstans är ju inte heller att tänka på eftersom man är för rädd att skämma ut sig så man väntar på de här som målar ringar på sig själv och dom djuren är det andra som får i pass.
Nu under brunstuppehållet blir det mest Eko-släpp och examensarbete som gäller. Hade tänkt att skriva en del hemifrån, men nu när det ser såhär uselt ut på rådisfronten vettefan om jag inte struntar i det och är ute med Eko här i Umeå istället. Det är mycket mindre med älg här så man kanske kan glädja sig åt att hunden får ett större sök i alla fall. Det kanske man har igen i en ack så avlägsen framtid... Får se hur det blir. Mognar han på sig så kanske jag tillbringar någon vecka hemmavid i november och prövar att välta någon för honom då. Eller så lejer jag bort det åt någon som kan jaga, för det är ju ganska så tydligt att man är på samma nivå som ett bra coverband...*
(*Hellre än bra, för den som inte varit i nåt av tälten på Fäviken...)
Jag kan ju visa några bilder på jaktlagets nya vagn. Vi köpte en båttrailer och byggde om den till älgtrailer istället. Eller vi och vi... 32 byggde om den till älgtrailer. Efter bilderna togs så har vi målat den med trälasyr. 32 var tvungen att göra en speciallösning så det går köra av och på den från alla håll eftersom vi inte har back på järnhästen och vi vill slippa det här jädra dragandet av den upp och ner på vagnen. Sliter på både ryggar och grejor...
Före...
Efter...
Efter...
Den är förstärkt i både ram och vid stödhjul. Verkar som att den fyller sitt syfte i alla fall... Vi slipper köra med olagliga gamla vagnar eller förstöra någons nya släpvagn.
Nu vet jag faktiskt inte om det finns något mer att skriva om... Eller jo, det gör det säkert, men jag ids inte just nu. Har gnällt nog för ett inlägg... Det tycker nog både Ni och jag.
Väl mött och på återhörande.
/Jonas
Ramadan.
I avdelningen "allt som står på datan är sant" har vi nu kommit till 5:2. Har läst om detta. En rosenskimrande väg till playans centrum istället för den lerväg som leder till en vassrugge i Önsjön som man tidigare vandrat. Nåväl. Värt att testa i alla fall. Att strunta i att äta är betydligt lättare än att umgås med den där egendomliga figuren Måtta. Honom har jag aldrig förstått mig på...
Ja, i alla fulla fall, den högkvalitativa kvällspressen är full med lovord över denna banbrytande periodiska fasta. 600 kalorier per dag om man är karl och 500 om man sitter och pinkar. Åkte storsvensk till stor-ica och inhandlade väldigt små förpackningar mat. De gamla hederstryfflarna i Viktväktarna hade minsann tänkt till och har både soppor och frysmat som gör att man kan äta två mål om dagen men ändå hålla sig inom ramarna. Jag har mitt mini-ramadan måndagar och torsdagar. Måndagar är ju ändå förstörda av det faktum att de är just måndagar. Torsdagar kan man offra för då är det fredag dagen efter.
Återkommer med de resultat som aldrig kommer visa sig då jag gett upp även detta och grottat ner mig i ett återfall medelst ostbågar.
Ännu ett fruktlöst försök att komma i jaktbyxorna eller ej: Just nu är jag mest arg. Varför har inte jag Viasat Fotboll? Det är nutidspoesi på allra högsta nivå nästan varje kväll, men tror ni man får se? Nä. Istället är det film, nyheter, kulturprogram och annan skit. Har lyckats hitta en stream där man får se matcherna i fall fall... Synd att kommentatorerna är franska bara... och att det hackar värre än ett 14.4-modem och att det sprutar ut 139 reklam-pop-ups om utländska casinon.
Fotboll är en vacker sport. Varje ny match är ett unikum i taktik och skönhet. Åtminstone om man ser högre än Allsvenskans kravaller och tittar på de ligor där de faktiskt kan lira trasa. Om jag får drista mig till att lägga några tips på årets champinjonliga så blir det enligt följande:
Från hjärtat: Milan
Med både hjärta och hjärna: Real Madrid
Enbart hjärna: PSG eller Bayern.
Milan har jag gillat sedan holländarna på 80-talet. Jag minns när italienska stryktipset sändes på färgtelevisionen. Fest varje dag.
Real har jag gillat i många år också, främst då Raúl Gonzáles Blanco spelade där, men jag tycker att de spelar roligt och underhållande även nu. Att det sen är en massa världsstjärnor som i harmoni svävar fram över Santiago Bernabéus gröna matta gör ju inte direkt saken sämre.
PSG är ett köpelag som bör ha spelat ihop nyförvärven till denna säsong och om det ska ha varit värt alla miljarder så är det dags för snigelätarna att börja prestera även i Europa och inte bara i nån jollerliga som den franska.
Om Bayern finns inget mer att säga än att de, likt Errols låt, bara är fantastiska. Men jag håller inte på dem trots att de spelar både bra och underhållande. Men jag tror de är i final i år igen.
Nog om detta. Detta är ju trots allt en blogg som ska handla om jakt och bantning...
Jag släppte en hund och fick tillbaka en alien...
Annars så har jag inte så mycket intressant att förtälja. Befinner mig i Umeå och har inlett arbetet om lastbilen. Nu har jag 20 veckor på mig att bli klar. Planen är att speeda på rätt friskt såhär i början för att kunna ha lite ledigt över jul och nyår samt kanske några strödagar som kan ägnas åt valpen frampå senhösten. Vi får se hur väl jag lyckas hålla den planen...
Finns inte så mycket att förtälja i detta ämne annat än att jag kan visa några bilder på lastbilen i fråga.
Många travar blir det...
Lossning...
Jakten då? Sist jag skrev så var det lördag och på söndagen skulle vi jaga Kungsnäs. Efter raderna nedtecknades blev det klart vart jag skulle sitta. Skulle klättra upp på en stor sten och titta ut över ett stort hygge. For och attackbyggde en stege med en liten platå längst upp som man kunde sitta på och ha översta stegpinnen som fotstöd.
Ja, så blev det där...
Vi jagade bara kalv. Efter en halvtimma kom två kvigor ut på ca 100 meter och ritade ringar på sig själv. De var på hygget i ca 3 minuter innan de pallrade sig iväg. Efter ytterligare någon minut kom en hund flåsande. Sen gick det en stund till och det blev ett upptag till. Då kom en 4-5-taggare kutande ungefär där jag står och tar detta kort. Bara att lyfta på mössan åt den också. Ridå.
Ingen älg blev skjuten, bara stora observerades.
Helgen 14-15 jagade vi också bara kalv. På lördagen skällde hunden Bosse i fyra timmar på något som vi inte vet vad det var. Jag skulle pröva att gå på men kom aldrig närmare än 400m för det gick hela tiden sakta undan och till sist så slängde det sig i ån och försvann. På söndagen sköts två kalvar. Eftersom att det var lovliga älgar så satt jag naturligtvis så långt bort som det bara var möjligt att sitta. Kommande helg så jagas det inte hemma. Varför vet jag inte riktigt, men så är det. Hundförare får gå ut och skjuta kalv om hunden jobbar bra. Men jag har ingenting att gå med ännu så jag ska följa med som gästjägare i Vindeln. Det ska bli riktigt roligt. Finns chans på en riktig älg där...
Vi börjar oktoberjakten den 12:e hemmavid. Då är allt lovligt igen. Då kommer man inte se en älg tills det är dags för kalvjakt igen. Då kommer man få se vuxna. På sätt och vis är det tråkigt att veta vad som händer innan det hänt. Men en påse ostbågar till försten som motbevisar mig...
Jaja. Skitsamma. Har inte torkat piss, tårar och hundhår för att okynnesskjuta älgar på pass heller... Varje älg som överlever en dag till kommer en dag närmare Ekos mognad. Vad gäller just honom går det faktiskt framåt nu. Det är fortfarande rätt mycket joll och lek då vi är ute, men svängarna blir längre och mer frekvent förekommande. Dessutom är han inte rädd att skälla på saker och ting, det är roligt att höra efter att inte ha hört ett skall på åtskilliga år. Idag så hade vi ståndskall på ett hål, en mus, en sprötig kvist och något som jag inte vet vad det var för det var då han var iväg på en sväng...
Ändå rätt bra faktiskt...
Avslutar med ett par bilder på en sjumånaders Jämtmyrens Eko. Han kommer bli fin.
Lite info om länkarna: Tottmar har lagt upp filmen från årets jakt. Högviltets kennel kan ni gå in på om ni vill se Ekos syster.
Eko.
En till på Eko...
Väl mött och på återhörande.
Pliktskyldig uppdatering.
En dag kvar av premiärveckan.
Jagat måndag, tisdag, onsdag, fredag, lördag och vi ska ut även i morgon. Ingen jakt på torsdagen pga jaktlagsfesten på onsdagskvällen.
Kort rapport följer:
Söndagen tillbringades på skjutbanan där björnpasset avlades och studsarna skottställdes med riktig ammunition. På eftermiddagen hade vi jaktmöte.
Två snäpp upp och det duger...
Mån:
Satte mig i ridån mellan snejtalln och stejn. Där de brukar gå ut. Rak nordlig vind, tyvärr rakt in i såten. Men jag kunde inte sätta mig på annat vis så det var bara att gilla läget. Frös som jag aldrig frusit förr. Jag tror tammejfan märgen var bentjäla ett tag. Linkan fick tag i älg som kom rakt på mig. Gick ner på knä. En ko klev fram, öppet och fint. Stannade och vädrade. Såg ingen kalv. Tänkte precis skjuta i stickhålet då jag ser att slyn bakom kon vippar till och ett par kalvöron blir synliga. Kon står och vädrar några sekunder till och kastar sedan av. Kalven var aldrig synlig bakom slyn utan jag såg bara öronen på den. Dessa två gick sedan rakt till Nisse som sköt båda.
På måndag eftermiddag sköts det en liten oxe, f.ö. första älgen för 15:s barnbarn, riktigt roligt. Sen sköt Håkan en liten kviga. Mest troligt den kviga som är på bild i föregående inlägg.
Håkan gick bara fram och konstaterade att den var död och gick sedan tillbaka och satte sig. Jag for efter Lilla-E som fick spåra fram till älgen. Han betedde sig riktigt bra. Tog spåret klockrent och spårade fram till kvigan. Direkt han såg den blev han lång i ryggen men efter bara några sekunder så satt han i snoken på den och sedan var det full frenesi på både skall, raggrivning och örondemolering. En oerhörd lättnad att få en sådan reaktion efter att ha sett Cash som bara slickade lite grand och sedan inte brydde sig mer...
Måndagens köttbörda...
Tisdagen var en dag med bra jakttemperatur. Fint väder men ingen bastu. På morgonen blev det inget resultat men på eftermiddagen sköts det tre djur nästan direkt. Jag såg en liten pinntjur på morgonen, men det gick helt enkelt för fort. Satt med lurarna på, hördes ingenting. Sen var det ett knak och med det var älgen mitt i skjutgatan, jag osäkrade och svängde runt men det var bara ett arsle att sikta på så då gav jag klån i den...
Då hängde det 6 vuxna och en kalv i slakteriet efter två dagars jakt... Onsdagen vigdes åt kalvjakt. Det sköts ingen älg men hunden Bosse jobbade riktigt fint med en avelsko hela dagen. Fick även äran att smyga på ståndskallet och försöka locka in hunden. Väckte ljuva minnen till liv. Jag hoppas att få uppleva det igen. Det gick inte att locka in hunden och ägaren blev något försenad till festen på kvällen...
Torsdagen tillbringades med att ta det lugnt och sedan fara ut på eftermiddagen och släppa Eko. Det är två steg fram och ett bak vad gäller unghundar och i torsdags var det en bakåtvolt... Bara joll, inga sökturer alls. Men men, det ändrar sig nog.
Fredagen jagades det kalv igen. Jag fick det bästa läget jag haft under de här sista tre katastrofåren. En kviga kom fram på skoterleden där jag satt. 30 meters håll. Tittade åt höger och åt vänster. Kliade sig med bakklöven bakom örat. Tittade lite mer. Sen spatserade hon vidare. Man fick ju öva på att sikta i alla fall...
Idag så jagade vi också kalv. Jag såg ett ensamt vuxet djur i fyrsprång över ett rishygge. Kan inte säga vad det var för något annat än det var en älg. Hundarna fick upp hondjur som gick ur såten men en passare såg en kalv. En hund släpptes senare på det spåret och kalven sköts av en annan passare. Ingen hundjakt alls.
Vi har sett lite kalv då vi jagat älg. Mycket ensamma hondjur. Annars ser vi dock mycket kalvkor när vi är ute och t.ex. pürschar bock. Det verkar som att korna ställer av kalvarna och drar med sig hundarna på långskjuts. Vet inte vad detta beror på, men det ökar ju tyvärr risken att kalvförande ko skjuts. Det är inte alls roligt... Hoppas det ändras längre fram.
Vi har sett några sådana här dyngrusor i år... De kryper närmare...
I morgon ska vi jaga Kungsnäs. En inte alltför rolig såt efter 45:an. Men det måste ju jagas av även där. Nu ska jag fara och bygga en stege så jag tar mig upp på en gigantiskt stor sten där jag tänkte sitta i morgon.
Jag tror att kalv kommer fällas i morgon, men av någon annan. Jag lär se 2 kapitaloxar och en kviga.
För att sammanfatta veckan har det varit mycket trevligt. Jakten har varit sisådär. Bara hoppälgar, inga nämnvärda hundjobb annat än Bosses onsdag. Inga sårskjutningar och bra gemenskap. Temperaturen steg efter måndag och tisdag och de övriga dagarna har det varit på gränsen till olidligt i skogen. Synd att jaktvardagarna blir när det är denna hetta. Oktoberjakt är vad som gäller. Fräsch luft. Pigga hundar. Men det kanske man också får uppleva innan det är dags att slå igen ögonlocken... En oktobervecka...
Eko vid "sin" minikviga.
I morgon, söndag, blir det, som sagt var, en såt: Kungsnäs. Sen är det köttdelning och efter det avfärd till helvetet: Umeå. Sova där några timmar och sedan fara till Piteå för att inleda examensarbetet. Lite nervöst ärligt talat. Men mest nervös är jag för resan till Umeå... Blir till att ruinera sig på kaffe och red-bull så man inte viker storsvensken runt någon tall efter vägen. Vore ju rätt onödigt nu då man fått valpen rumsren och allt...
På återhörande.
/Mvh Jonas
Tre dagar kvar... Tror jag...
Vi friherrar har inte så stor koll på tid, rum och veckans alla dagar. Efter att ha haft semester i snart 5 dagar så har sömnrytmen återgått till den studieanpassade sömnrytmen, dvs runt 17-18 timmar per dygn... Dagarna flyter ihop, blir till veckor som blir till månader... Nä, så illa är det faktiskt inte. Men inga väckarklockor har ljudit på morgonen i alla fall... Skönt.
På måndag drar det igång. Ska bli riktigt roligt faktiskt. Vi har gott om älg, som jag tidigare skrivit. Något som är mindre roligt är att jag jagat bock 7 kvällar i rad och inte sett en enda en. Ikväll var det första gången jag såg rå över huvud taget, get och kid kom fram. Annars är det älg. Överallt älg. Miniälg. Man smyger fram till någon av de fåtaliga inägor som finns kvar, smyger sig ner på närmsta stubbe. Väntar. Vad kommer? Jo, fjolingar. Miniälgar. Som jollrar runt och skrämmer bort rådjuren. Andra kanske har andra erfarenheter men min uppfattning är att om det är älg framme så går inte rådjuren fram, åtminstone inte om inägorna bara är på runt hektaret.
Kan bifoga en bild på en av yngelälgarna jag sett på bockpasset...
Försvinn och skräm ut en bock istället...
Jag hoppas det älg- och mat-i-skogen-relaterat det här att jag inte sett några bockar. Vore väldigt trist om det blivit en dip i stammen. Det är ju rådjursjakten som räddar säsongen...
Alla förberedelser har gått bra. Fast nu ljög jag lite... Skyttet gick katastrofuselt. Sköt bra första gången jag var på banan, brons och nån guldserie. Gången efter tänkte jag "bara göra klart". Sköt som en potta skit. Hade 6 serier med tre 5:1:or och en träff i. Kastade bort sista löpskottet i varenda serie. Nåväl, tänkte jag, nästa gång sitter dom där. Då gick det om möjligt ännu sämre. Hade ännu fler skott borta och konstiga bommar som då jag tryckte av kändes okej. The båttom nåddes då jag fick en serie med 0-0-0-3. Då tänkte jag som så: "Aldrig i helvete att jag skjuter 0 på stå". Det finns inte. Dessutom kändes serien bra vilket gjorde det hela ännu mer egendomligt. Tog och kollade igenom den tyska plastbössan. Då har en liten liten mikroskopisk insexskruv som sköter om låsningen till kikarfästet gängats ur så låsflärpen till kikarsiktet har åkt upp och levde sitt egna lilla liv. Fästet var således löst i bakkant och glappade flertalet millimetrar. Hem till hydda. Leta insexnycklar. Hitta en som var för stor men som ändå dög till att få ner miniskruven så fästet kunde låsas. For på banan på torsdagen och då gick det som det skulle igen. Nu har jag varit in på vapenaffären i stan och locktitat skruvjäveln så den inte kan spöka igen. Nästa år får man skylla på någonting annat...
Lilla-E har tagit upp älg. Det var inte riktigt meningen, han är lite ung ännu, 6 månader, men samtidigt måste han få ris mellan tassarna om det ska bli älghunn i slutändan. Direkt på släppet gjorde han en rejäl sväng på runt 350m. Kom tillbaka riktigt bra. Sen var det mest joller runt mina ben ett tag. Gick över trånamyra med riktning Hofvlins då han höjde huvudet och försvann. Jag frös i steget. Efter 2-3 minuter hör jag hur älgarna brakar iväg och hunden följer efter ca 400m, där börjar han jollra runt runt i 5-10 minuter och sedan kommer han i sina bakspår tillbaka.
Av detta kan man dra flera slutsatser där jag börjar med den viktigaste:
Han letar sig tillbaka i bakspåren. Guld värt då man jagar bynära. (Annars också för den delen, men då man är riktigt på sidan om behöver man ju inte ideligen stå med mössan i näven och skämmas för att hunn är inne och jollrar på gårdar).
Han är ingen idiot som bara flyger rätt fram och börjar på tokskälla eller bita efter älgarna.
Han har ännu inte modet som krävs att börja skälla. Men det kommer! Det är min fulla och fasta övertygelse.
Som jag tidigare sagt: Allt som händer i höst är ren bonus, det är 2014 som gäller. Det är dessutom ett jämt årtal, jag har tur på dom...
Använde messmörspejlen denna dag för jag har bytt antenn till halsbandet (tack J.Russel) och ville
kolla så det fungerade...
kolla så det fungerade...
Var även till Lycksele och ställde ut Lilla-E. Det gick inte så bra. Från att ha fått bra kritik i Hallen så hade det på några veckor blivit fel på allt tydligen. Håhåjaja du tunga värld, åtta barn och ingen kär... Inget att bry sig om, har med mig samma hunn hem som dit. Det är i Åsele till våren det gäller ändå!
Lilla-E på Fredriks buvall på Tåsjöberget.
Och nu. Jag kan fan inte hålla mig längre. Jag är förbanand på en sak också. Riktigt förbannad. Och det är det fenomenet att Jämtlands län är fullständigt nerlusat av utbölingar. Det är norskar, finnar och sörlänningar överallt som ska jaga. Hur i helvete får dom tag i markerna? Hunduppfödare med tvivelaktiga framgångar har plättar på 4-5000 hektar utspridda i norra delarna av jämtland. En del av markerna sätter de inte ens sin fot på utan bara hyr ut veckovis för ohemula summor. Till? Norskar naturligtvis. "Ja, vi elsker dette lanne". Jamen håll er där då för helvete. Okej att markägaren gör det. Det hör ju till äganderätten av marken att göra nästan vad man vill. Men att dessa personer billigt kan komma över arrenden och sedan sälja jakter dyrt är ju oerhört emotsägelsefullt då det är mängder med lokala förmågor som letar mark.
Jag har bott i länet sedan 1980, då jag föddes. Inte en enda jävla dag har jag fått jaga i Strömsunds kommun. Inte en. Trots att man lagt anbud på marker, svarat på annonser och annat. Men resten av världen verkar välkommen dit, på både älg- och björnjakt. Jag pyntar ju för fan samma hektarpris och tänker dessutom inte tjäna på det utan sköta saker och ting långsiktigt. Inte ha dit lycksökare och storkarlar som brakar in med köpehundar och chevroleter och gör soprent innan de likt egyptens gräshoppor drar till nästa köpemark. En mark som de bryr sig lika lite om. Tvi fan.
Går in på facebook och tittar, i varenda grupp är det nu mängder med bilder på bilar som packas i de södra delarna av landet för att åka uppåt delta i septemberjakten. Jaja, vackert så. Men hur fan får dom tag i markerna? Det är den stora gåtan för mig? Jag skulle gladeligen packa bilen en vecka i oktober och åka söderut och vara med på en riktig oktobervecka. Men si det går inte..."Det är så mycket folk". Jamen vad fan är det här då? Man får panik av att gå in på Simonssons och handla, man kan ju tro man är på NK.
Det här med "att jägarkåren är förgubbad och håller på dö ut" stämmer då fan inte. Den som myntade det uttrycket är då inte älghundsägare i södra norrland i alla fall...
Sånt här måste man hålla på med för att hålla en jaktmark i skick. Undras hur många norskar som är i Hoting och kör ut torn?
Avdelningen fullständigt meningslöst gnäll är nu avklarad. Kommer inte bli någon förändring på grund av dessa rader, men jag vet att jag är långt ifrån ensam om åsikterna. Vi är ju många som i det dolda tampas med storkarlar om arrendena där ute. Men vi sänker oss inte till nivån att man måste maila bilder till jakttabloidernas version av Aftonslasket bara för att vi skjutit en räv eller två... Med tiden får man hoppas det löser sig ändå. Med heder och ära i behåll.
Man får väl ägna sig åt bärplockning istället. Trots massinvasion även inom det gebitet så finns det ju i alla fulla fall så det räcker och blir över åt alla!
Naturen ger oss mycket gratis. Ibland måste man ta sig tiden att ta det tillvara!
I morgon ska de två sista passen göras klart. Det var ju någon som på jobbardagen sade: "Jamen det är ju bara att göra sen". Nästa gång de orden uttalas på en jobbardag ska det vara skriftligt på att talaren är den som utför det också... Fem nya torn är "inte bara att göra sen". Fast man har ju semester, kan ju lika gärna göra någon nytta som att sitta inne och rulla tummarna. Det är ju inte direkt så det vimlar av övriga icke jaktrelaterade göromål just nu...
Nästa år blir det dock lätträknade passkonstruktioner från min sida, då ska jag koncentrera mig på att ha en hund i form och igång. Och sen ska jag famimej aldrig mer sitta på pass.
Nu är det nog natta här. Jag lär återkomma med lite rapporter från jakten inom kort. Nu har man ju semester och tillgång till dator 24/7 så att säga...
"Stoppa pressarna! Harvner har skjutit en räv!". Och nej. Jag har inte skjutit den i benet, sköt snett uppifrån och det blev något konstigt med utgången. Stod på en hög dikespall och fick den nere i en plogfåra... Hur? Muspip-pipa naturligtvis. Bör finnas i fickan hos alla...
På återhörande.
//Jonas
Det drar ihop sig...
Månad nummer åtta. Mindre än en månad kvar tills det startar. Ser faktiskt fram mot denna säsong mer än de två föregående. Dels för att denna är helt kravlös. Jag är inställd på att sitta på pass och om man har tur med väder och vind kanske släppa lite grand då vi skriver november. Känns skönt. Det är ingenting som behöver fungera och som sedan inte alls visar sig göra just det.
I helgen har vi passbyggarhelg. Vi har gjort några riktigt fina pass idag, åtminstone rent estetiskt fina. Hur de är rent jaktligt återstår att se. Men det blev både några pensionärspass och några som det är lite längre att gå till. I morgon ska vi göra en sväng till och kolla över två andra passkedjor så att det är okej även där.
Var ute och jollrade med hunden en kväll och hittade igen ett av de första passen jag byggde. Att döma av skicket på det så har åren gått...
Långdiket.
Det satt en 30-06-hylsa i tornet så någon har då haft användning av det. Fikabordet är naturligtvis även på plats. Ett kulturminne så gott som något.
I övrigt har jag inte så mycket att förtälja. Jobbar och står i på veckorna. Är ute med Lille-E varannan kväll i skogen ungefär och varannan kör vi lite lättare dressyr. Den ormen visar sig svårkopplad i skogen så just nu går övningarna ut på att inte framställa kopplet som något tråkigt utan snarare något positivt. Man kan ju hålla sig för skratt om man inte kan koppla hunden utan den bara drar iväg på ren jävelskap och jollrar...
Har även varit på utställning med Eko. Det gick jättebra, han skötte sig exemplariskt. Fick bra kritik och även en fin lila rosett, HP i valpklass. Riktigt roligt. Att det sedan stod "välvisad" i kritiken får nog tillskrivas ren och skär tur för de första springstegen jag någonsin tagit med hunden var i utställningsringen...
Stolt husse.
På Fäviken Game Fair stod jag i MSS-jakts tält och skötte mestadels om visningen av b-bark-pejlen. Det var en oerhört rolig helg, om än jobbig. Det kom väldigt mycket folk och surrade och ville kika på pejlen. Sen saluförde vi en ryggsäck som jag personligen blev lite kär i... Vorn Equipment, en riktig ryggsäck med ett patenterat snabbfäste för bössan. Går lika snabbt att ta bössan från ryggsäcken som att bära den i en rem. Och är det något här i världen som är av ondo så är det då vapenremmar. Får kanske bli en sån vad det lider... På kvällarna blev det ändå rätt lugnt i och med att man jobbade så ville vi vara fräscha. Det blev nog slitsamt ändå. Resan upp till Hoting på kvällen var nog såhär i efterhand inte så klok att genomföra, men samtidigt ville jag vara på plats på måndag morgon. Det gick ju bra även denna gång...
Pejlen då... Jorå. Verkar fungera bra det lilla jag testat den. Alla funktioner är där och de är lätta att komma åt och förstå. Bra och tydlig manual med steg-för-steg-beskrivningar som till och med ett teknikfientligt troll som jag klarar av att följa och förstå.
Räckvidden har väl inte satts på några större prov än så länge med tanke på försökskaninerna, men jag kan ju bjussa på en bild från kartmenyn. Det är kartan som ingår, terrängkartan, jag har gjort två egna kartor också. En baserad på fastighetskartan och den andra på ett ortofoto. Men det är bra att ha en baskarta i grunden om man far på andra marker eller det är så det bär iväg på långskjuts.
Jag är det blåa strecket. Cash gigantiska sökrundor syns på det lila strecket... Jesus. Testade ett släpp för att se om någonting hade hänt. Det hade det inte... Inte ens lite grand.
Jaha. Annars då. Är jag hemma så brukar det bli en tur med Hiluxen varje kväll och räkna småälg. Igår blev det 7. Förra helgen 13 på fredagen och 11 på lördagen. Har sett två ko med kalv av dessa. Dessa kor är dubbelt så stora som de andra älgarna. Resten av de jag sett är, förrutom två rödkalvar, mikroskopiska fjolingar som nog inte har en slaktvikt på över 110 kg. Ser ut som en normalstor novemberkalv. Har inte sett någon älg med lite kropp i år. Det är för mycket älg, det bara är så enkelt. Vi måste få till att skjuta mer kalv så vi inte odlar fjolingar över vintern så vi har en stam med såhär låg medelvikt. Vi kan ju inte ens skjuta reproduktionen som det ser ut nu. Får se vad som händer efter vi haft storlicensmötet om det blir någon ökning eller om det ligger kvar på ungefär samma lika.
Visst är det roligt med älg, men det kan ju vara någon gräns. Det blir ju ingenting för hundarna heller för vart än du parkerar bilen har du ju stött en älg. Blir till att uppfinna nya tekniker nu...
Nu är det tre veckors jobb kvar. Slutet syns. Sen exjobb, två kurser till och sen är det ut i allvaret för Er käre skribent. Det är med skräckblandad förtjusning. Visst fan vill man börja jobba, flytta hem och tjäna sig en luskrona eller två. Men samtidigt är det lite skrämmande att inte ha en tryggad tillvaro. När man pluggar vet man ju i alla fall vad man ska göra, om än inte speciellt inkomstbringande...
Jag bjuder Er på återhörande och förhoppningsvis så kan man snart få börja skriva lite grand om lyckade bock- och rävjakter...
//Jonas
Bilbingo.
Jag har börjat förstå innebörden av bilbingo nu. Det är alltså prisutdelningen alla bilarna samlas på och själva spelet är på vägen dit. Man får en brick med posten och sen får man välja väg till bingoplatsen. 40-60-30-70-100-80-Bingo. De här nya hastighetsbestämmelserna är ju rena natta. Det är nya farter hela tiden trots att vägen ser likadan ut. Att spana efter älg är ju ogörligt, man måste ha stenkoll på skyltarna som kommer med nya budskap ett par gånger per kilometer. Jo, det här kostade mig 1500. Jag förlorade i bingospelet, så att säga. Såg polisen på långt håll, kollade på hastighetsmätaren, den visade 90 prick. Blev invinkad. Fick blåsa, det gick naturligtvis bra och sedan sa han: -Det gick ju lite för fort också... Nja, sade jag, körde ju 90... -Jo, men det är 80 här... Ridå. Inte lönt att neka heller.
Jaja, är inte så upprörd egentligen. De gör sitt jobb och jag gjorde fel. Har haft körkort i 15 år och fått två böteslappar á 1500 kr. 3000 kr känns överkomligt då man vet att de gör sitt bästa för att skydda oss från fyllskallar och självutnämda Schumachers längs våra vägar.
Och när vi ändå är inne på bilar så kan jag ju lägga upp och visa Hiluxens nya skor. Blev riktigt bra om jag får säga det själv... Och just här får jag ju göra det!
Före...
Och efter.
Nu framöver när/om det finns tid och pengar ska jag ta itu med skärmkanterna. Det är ingen större panik ännu, den förra jag hade såg betydligt värre ut. Men för att använda ett konstigt talesätt: Bäst att mota Olle i grind. Undras vad den där stackars Olle gjort?
Med Lille-E går det bara bra. Är ute i skogen nån timma varje dag. Antingen bara så han får jollra, eller så spårar vi någon älg eller så får han med när man gör tappra försök att plocka hjortron. Svängarna blir större och större och igår var han faktiskt borta och gjorde nån slags miniatyrsökrunda i 2-3 minuter. Det är roligt att se att dom svarar på det man gör.
Men med bärplockningen går det sämre. Hjortronen är inte mogna där jag håller till. Runt om plockas det blötmylta i kilovis som det hörs, men där jag varit har det bara varit kart. Förvisso mycket kart men ännu inte färdigt för syltkastrullen. Ska ut igen nu i veckan, hoppas de har mognat.
Hjortronkart.
I övrigt finns väl inte så mycket intressant att förtälja. Jag kan visa några bilder på egendomligheter jag stött på på jobbet. Det finns mer än bara träd i skogen...
Nöden har ingen lag.
Mitt ute i ingenstans fanns denna glänta med dessa grejor. En skylt där det stod privat fanns också. Är dock ganska 100% säker på att det inte alls är privat... Vet inte riktigt vad som händer i denna glänta...
Från samma glänta. Konstruktion av något slag...
Sverige måste ha förlorat i fotboll...
En av de största och finaste fångstgropar jag funnit. Den verkar ha varit effektiv genom åren också...
Björnskit. Den hade dyngt i farten så det låg sådana här små pluppar efter en bra sträcka av vägen. Luktade vämjeligt. F.ö den första och enda björnskiten jag sett i sommar som jag med säkerhet kan säga är gjord i år.
Nu blir det jobb en vecka till. Sen har jag faktiskt tänkt vara ledig en vecka. Ska vara hundvakt åt Cash och sen bär det av till Fäviken. Tar ut nån semesterdag, sen tänkte jag faktiskt jobba en helg fram i augusti som får jämna ut det hela. Dels är jag för snål för att ta ut några många obetalda dagar och sen lovade jag att inte vara ledig så mycket. Men det som är skönt med skogsjobb är att man lägger upp tiden lite som man vill.
Har ni vägarna förbi Fäviken så kom gärna förbi och hälsa på. Kommer stå och visa B-Bark pejlen i MSS-Jakts tält. Kan inte så mycket om den ännu, men får snart mitt halsband och då ska jag förhoppningsvis hinna lära mig såpass mycket så man kan svara på några av frågorna i alla fall.
Sen är det Sven-Ingvars i år igen. Bara en sån sak!
Nu är det dags att gå ut och börja dagens värv. Ska göra rent och snyggt i gamla hundgården. Lilla-E har ju en ny och fin hundgård hos sin andra pappa, Håkan, men jag tänkte ta och göra i ordning Elvis och Zorros gamla hundgård så den är ogräsfri, fräsch och fungerande så det går ha Lille-E däri också. Han trivs bra i hundgården. Han skäller inte utan han håller på jollrar helt för sig själv timma ut och timma in. Det är faktiskt väldigt lättsamt. Men samtidigt är det lite farligt att det är så lätt att ha honom där. Det får inte bli för mycket så man tappar mycket av kontakten. Men det ska nog inte vara någon större fara på taket med det heller. Jag tycker ju faktiskt att en stor del av att vara hundägare att ta hand om dem på bästa sätt även under de dagar som man inte jagar med dem. Och det är ju tyvärr en betydande andel av årets dagar som de inte används i skog och mark.
Man är nog lite konstig egentligen... Har hund 365 dagar per år och använder dem 15-20 på sin höjd. Tur det går aktivera sig med så mycket annat de övriga dagarna, spårning, träning, med mera.
Väl mött.
//J
Jänsmässaftan.
Så är den då här. Ännu en afton. Ännu ett histroriskt påhitt som av oss används som ursäkt för att bli redlösa. Denna gång skall vi dansa runt upp- och nedvända fallossymboler, sjunga om små grodor, dricka nubbe, äta sill, spy, fria åt grannkärringen och sedan bo under ett hästtäcke fram tills löven börjar gulna.
Men jag säger stopp! Ska åka in till arm moder och äta lite sill och nypärer. Till middag har jag köpt två Billys och när temperaturen sjunker något skall jag och Lilla-E gå till skogs. Lilla-E ska springa och jollra på det sätt han finner bäst och jag tänkte bygga ett älgpass som jag helst inte sitter något mer i.
Det är något hela tiden, är det inte jul så är det midsommar, är det inte en själv som fyller år så är det någon annan. Ska man få en hund att gå med är det till att börja på skita i saker och ting och lägga ner tid på honom istället. Att stå i hundgården medan ägaren kravlar runt en blomdekorerad penis skapar inga champinjoner...
Annars finns det väl inte så hiskeligt mycket att berätta om. Jobbar och jollrar med valpen är väl ungefär det som försigår nu. Har börjat på dra lite släpspår. Det går bra. Han är duktig att spåra, men det brukar å andra sidan alla valpar vara. Däremot är han verkligt bytesmedveten och vill inte riktigt släppa klöven sedan den väl var funnen...
Jag drog klöven, använde inget blod, gick hyfsat rakt och avslutade med en 90-graders sväng och 20 meter längre fram knöt jag fast klöven. Totalt blev spåret kanske 150 meter.
Nöjd Liten E efter avslutad spårning...
MIN klöv... Inte för att han visade styggtag då man skulle ta den av honom, men han hoppade, for, pep och skrek och ville verkligen ha tillbaka den...
Sen är det väl kanske dags för lite mer bilder på hur han artat sig rent utseendemässigt också. Det var ju några veckor sedan sist. Jag begriper mig inte på det där med vinklar och vrår men jag tycker det ser bra ut!
Liten E med stora öron och håmmlan oa öuga...
Första gången Eko var till sjön var det lugnvatten... Nästa gång han kom dit var det lite krus på vattnet... Då var något inte som det skulle vara varpå han började skälla ståndskall på sjön... Det blev stopp i upptaget och var omöjligt att stöta...
Profilbild.
De första veckorna var jag i närheten av Hoting och jobbade. Nu har jag förflyttat mig ut i ingenstans. Det är fina vyer dock. Men det är helt annan skog än vad jag är van vid. Liknar nåt halvfjällsliknande med gammelgran, mycket björk osv. Men även dessa trakter är genomhuggna sedan tidigare så det är väl inte direkt någon urskog man går i ändå. Men det är olikt...
Länsgränsen mellan Jämtland och Västerbotten. VB till vänster...
Sen for jag och inspekterade om ett vägjobb jag beställt blivit utfört. Och ja. Några hade jobbat rätt frenetiskt sedan jag var där sist. Dock var det inte entreprenörerna jag lejt som varit dit utan några gratisarbetare från orten...
Ett gäng bävrar har proppat trumman full...
Vad gäller björnar så är det, tack och lov, hemskt lugnt. Såg en liten fis som hoppade över vägen någon av första veckorna jag var däruppe men sedan har jag inte sett ett spår, inte en skit, ingenting. Men dom lär väl ha sett mig ett antal gånger misstänker jag... Jaja, så länge dom inte kutar fram och vrålar så man får köra 3 mil grusväg med två kilo benfritt i björnborgarna så är jag nöjd...
Grov sälg som tyvärr tippat... Men den lever ännu!
Nä, nu börjar klockan ticka mot 14.00. Många av Er ser suddigt redan... Jag önskar alla, oavsett vad ni ska göra, en trevlig jänsmäss och på återhörande.
//Jonas
Morgonsoffor.
I klagosångens högborg är det återigen dags för en skrivelse som behandlar de stora sakerna här i världen. Mygg. Expertpaneler. Morgonsoffor. Mygg, expertpaneler och morgonsoffor. Samma sak. Bitande, surrande och nåtsågudförbannat irriterande. Myggen kan ju dock inte rå för att de är irriterande, de är födda som de är. Den stora frågan är ju om deltagare i expertpaneler, morgonsoffor och andra sammanslutningar av sittande, pratande, galanade, skränande, idioter kan säga samma sak? Hur gör man för att bli expert egentligen? Man misslyckas i någonting så pass så man inte kan jobba som det, men då blir man helt plötsligt expert och anser sig i position att sitta i en morgonsoffa och tala om det man inte längre får jobba som? Vansinne.
Och upplägget. Två män. En kvinna. Två kvinnor. En man. Prata i mun på varandra. Försöka överträffa varandra i högtravande fikonspråk. Det ska ta tre minuter att säga något som för en vanlig Svensson tar en halv.
Jag är så less på folk som pratar. Husbykravaller, fotboll, BNP eller vad det nu månde vara. Sluta prata. GÖR något. Ni verkar ju onekligen veta vad som ska göras och hur man ska göra det...
Nästan, men bara nästan, i samma klass som reklamradions fördummande morgonprogram där också tre (!) idioter av skilda kön försöker överträffa varandra i värdelösa skämt och tillgjorda skratt. Ridå.
En expertpanel på armen.
En morgonsoffa på benet.
Appropå morgonsoffor och expertpaneler. Det måste vara år för sådana i år. Herre min skapare vad experter det är i skogen. Det är alldeles fullt av dem runt skallen. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte får myggbett. De biter mig så man blir helt i yr i skallen men det blir inga knular och det kliar inte heller. Ska göra en egen avhandling om fungerande myggmedel i sommar. Ett är redan avskrivet... I tisdags var det nåt så hiskeligt med morgonsoffor som flög omkring så jag fick fara ur skogen och uppsöka närmsta mack för att inhandla botemedel. Tänkte köpa djungelolja men det fanns naturligtvis inte så det fick bli ett stift av märket US622. Luktade lite citron. Applicerade medel på blekfet lekamen. Expertpanelen höll sig på avstånd. Gick 25 meter i 27 gradig hetta. Började svettas. Medlet försvann och blodsugarna fann det ofarligt att fortsätta inmundigandet av frukost. Gick ett halvt stift på en halv dag. På kvällen uppsöktes ICA och där fanns djungelolja. Detta fungerar även då man svettas, räcker att strycka på sig två gånger om dagen för att klara de värsta anfallen.
Skönt.
Har återigen varit och besökt mannen med fällhornen... Rätt roligt att se, är Alijaska-modell på vissa av dem...
Med Lille-E är allt bra. Har bytt boende där det finns hundgård så han slipper iaf plågas av deltagarna i morgonsofforna. Det känns skönt. Skogsvaneträningen blir ju något lidande, men å andra sidan så får man väl satsa på kvalitet istället för kvantitet. Det är väl inte så bra att lära hunden att vara i skogen innebär hetta och bitande odjur så blodet rinner... Han har ju inget hår på magen ännu så han är väldigt utsatt för dem. Har spårat lite mer älgar och det går bra. Han har intresse. Ska ta upp en klöv nu till veckan då det finns en frys i huset och ägna mig åt att lägga viltspår åt honom. Målet är att även denne ska uppfylla minst gk i anlagsklass viltspår. Måste ju finnas fungerande eftersökshundar som både kan spåra och fungerande ställande. Spårandet är ju en bit på väg men än så länge består ställandet i att ha skällt ut en snöskyffel så det är en bit kvar... Men han är ung ännu.
Skoveln som hänger under fällhornet med två orrstjärtar vägde 8kg vid upphittandet...
Småhorn på golvet...
Med Lille-E är allt bra. Har bytt boende där det finns hundgård så han slipper iaf plågas av deltagarna i morgonsofforna. Det känns skönt. Skogsvaneträningen blir ju något lidande, men å andra sidan så får man väl satsa på kvalitet istället för kvantitet. Det är väl inte så bra att lära hunden att vara i skogen innebär hetta och bitande odjur så blodet rinner... Han har ju inget hår på magen ännu så han är väldigt utsatt för dem. Har spårat lite mer älgar och det går bra. Han har intresse. Ska ta upp en klöv nu till veckan då det finns en frys i huset och ägna mig åt att lägga viltspår åt honom. Målet är att även denne ska uppfylla minst gk i anlagsklass viltspår. Måste ju finnas fungerande eftersökshundar som både kan spåra och fungerande ställande. Spårandet är ju en bit på väg men än så länge består ställandet i att ha skällt ut en snöskyffel så det är en bit kvar... Men han är ung ännu.
Bara bitningen ger sig så är det en väldigt trevlig valp.
Jag förstår att de flesta som läser dessa skrivelser har som ett av sina stora intressen att läsa Svensk Damtidning och således törstar efter kärleksskvaller och skandaler. Då måste jag nog tyvärr be Er att läsa tidningen istället för här händer ingenting på den fronten för tillfället. Har under det sista halvåret enbart tilltalat en handfull av det otäcka könet och samtliga är kassörskor på diverse etablissemang där bukfylla inhandlas.
Ikväll är det trettioårskalas och nästa helg bröllop. O ack och ve. Jag som är folkskygg.
Ha en bra sommar. Kom ihåg djungeloljan om ni lämnar stadens gator och torg...
Liten uppdatering.
Är ju som alla vet utan dator. Fan så skönt egentligen, men dock något opraktiskt när man har ett sådant gigantiskt ansvar som det innebär att ha en blågg... Har försökt att göra några inlägg via telefonen men det fungerar naturligtvis inte eftersom 3G:t i Hoting inte tillhör världens snabbaste... Tänkte då låna dator av arm kusin. Den fungerande inte heller. Tog då och gjorde en insats som bar bragdens stämpel: Räknade ut att ingenting startats om sedan Sundsvall brann. Startade om allting som hade en grön eller röd lampa och voilá! Varde data.
Nog om detta. Har bara jobbat och stått i. Lille-E är med i skogen på dagarna. Han har växt på sig fint. Gör inga svängar ännu utan håller sig mest runt fötterna. Han är dock en bra björnvarnare för han skäller på precis allting hela tiden. Något som är väldigt skönt att lyssna till eftersom den tidigare aldrig skällt på någonting någon gång. Driver skogsbäckar, skäller på mossa, hoppar och biter på kvistar, skäller småfågel. Ja, en valp som visar gott gry helt enkelt.
Sen har han styggbitning för sig. Både på mig och på kopplet. Den fan vet att han gör fel men håller ändå på att testa. En ständig kamp... Emellanåt är han dock världens goaste. Sen är han ju så sagolikt söt också så det går ju inte bli arg på honom... En blick och det rinner av, så att säga...
Jag tänkte börja med att visa lite bilder. Eller ja, eftersom ingenting speciellt hänt så blir det mest bilder...
Eko i Umeå, sista helgen där för detta läsår.
Har varit lite hos Håkan och byggt hundgård. Eller det var väl att ta i, men har i alla fall fotat lite grand då de andra jobbat...
Ingen konst då det finns resurser, lastbilar, grävare och annat...
11-16, sorterat. Inget 0 i.
Räckte till ett drag på gården också...
Utskottat och kojan på plats!
Koja målad och stolpar resta.
Idag läggs sista handen vid hundgården, sen är det dags att börja vänja honom att vara där. Kojan är målat, nätet på plats. Är bara lite jox vid dörren kvar.
Samma helg som allt detta hände var även felkönad sambo på besök för att försöka nedlägga en bäver. Vi jagade tre pass, fredag kväll, lördag morgon och lördag kväll.
Fredagskvällen gick åt till att gå längs hela ån i Fåker. Helt bävertomt, där de var ifjol syntes inte ett spår. Sedan hittade vi igen dem men då var det i senaste laget och de var nog redan på vift. Allt vid såg/hörde var ett plask.
Här hittade vi igen dem. Ungdomstornet är nog förlorat...
Får anse oss besegrade av bävern och flytta dessa pass från ån. Går ju inte hålla på jävlas i en halvmeter med vatten varteviga år. River vi dammen bygger de upp den lika snabbt. Låt dem hållas, så länge de är här förstör de ju i alla fall ingen skog då det bara är myr runt om ändå.
Lördagsmorgonen var händelselös på alla sätt och vis. Jag såg den största bäver jag någonsin sett, men den var i vattnet så jag ville inte skjuta. Skulle den tas av daga så skulle man vara garanterad att få den kvar så man kunnat bereda skinnet. En riktig bjässe var det...
På lördagskvällen följde vi med Roger till det ställe där han fått skyddsjakten på bäver. De är och dämmer och drar pinnar som fastnar i turbiner till ett litet kraftverk. Där var det bäver vill jag lova och det lyckades till slut för felkönad sambo att få sitt efterlängtade byte. Det var en vacker kväll och en ny upplevelse att jaga från båt. Under lördagen såg vi dessutom rådjur, älg och kronhjort förutom alla bävrar. Lyckad dag.
Först var det hus i vägen...
Sen var det andra hus i vägen...
Men till slut, och efter lite hjälp av en kniv, så var bytet bärgat.
Tillvaratagande av byte. Skinnet skickas på beredning och köttet redan uppätet. Enligt utsago en lyckad
måltid...
Nu blir det lite blandade bilder på Jämtmyrens Eko och "kontorsbilder" från Tåsjödalen...
Produktionslandskap... Vackert är det då inte... Men men. Räkningarna ska betalas.
Eko hemma hos Håkan. Tyvärr svansen på egendomligt vis på denna bild.
Tjäderföryngring på G... Bra!
Eko på jobb....
Årets skörd av fällhorn från en som håller till på ett annat ställe än Fåker. Här är oxarna så små så trasten
använder fällhornen i bobyggandet...
Fällhorn från andra år...
Eko spanar ut....
Kan bli fin, tyvärr egendomlig svans även på detta kort...
Suddig bild men med bra svans!
Svans igen...
Två fjolingar sprätter över 45:an...
Fler fällhorn...
Titta noga Eko, något slikt ser du aldrig mer...
Fler horn...
Tåsjödalen...
Eko jollrar...
Har växt på sig rejält sedan detta kort togs...
Skribent med moppemusche och Eko...
Eko övar på att åka jaktbil. Han, precis som husse, tycker Hiluxen är som en dröm att färdas i...
Kan ju kanske berätta att första älgen är spårad. Det gick jättebra. Tog spåret och verkade intresserad av lukterna. Bara jag får flytta till ett boende som innehåller frysfack så ska jag ta med en klöv upp och ägna mig åt spårning på kvällarna. Som det är nu skulle den surna efter något dygn och det är synd på den hårdvaluta som en klöv är i dessa tider...
Nu får det räcka för idag. Det börjar på vara dags att fara på hundutställningen och kika... Återkommer väl med mer skrivelser vad det lider.
Väl mött.
//Jonas
Slutet gott, allting gott.
Kanske man kan sammanfatta det hela med.
Hade utbildningens sista salstenta i förrgår. En kurs som på intet sätt var speciellt rolig, men ändå en milstolpe. Nu har jag en omtenta kvar att göra (skrev den inte första gången för jag var hemma på jobb) och sedan är det färdigt med tenterande för min del. För evigt.
Roade mig med att räkna lite... Grundskola 9 år. Gymnasium 3 år. Älvdalens Utbildningscentrum 1 år. Naturvetenskapligt basår MIUN 1 år (f.ö. det värsta jag gjort i hela mitt liv, fan man fick ju göra läxor varje dag). 5 år här på SLU (snart). Efter så många år i skola så klarar jag av att räkna denna avancerade matematik till totalt 19 år i skolbänken... Fy fan.
Fråga två kommer ju sedan som ett brev på posten: Hur i hela friden kan man veta så lite efter att ha varit i skolan så mycket?
Å andra sidan så måste jag kosta på mig det årliga självberömmet... Det är rätt bra att ha fått gå ut på framsidan från samtliga skolor trots att jag varit skolless sedan man slutade med roliga timmen... När man sjöng Jerkas "Did I tell you" med en folie- och paljettklädd skithusrulle som mikrofon. Det var tider det... Innan "kränkthet" och "ADHD" upptäckts... Då fick man tåla ett och annat tillmäle och dåligt uppförande skyllde man inte på bokstäver i olika kombinationer. Det var bättre förr. Precis som vanligt.
Nu är det examensarbete och två kurser utan tenta kvar. Sedan får jag ett väldigt dyrt diplom att sätta på väggen i den enrummare i allmännyttans tegelkomplex som kommer bli mitt framtida hem eftersom man inte kommer få något jobb efter avslutade studier och således inte har råd att bo vettigt. Naturligtvis tar man examen mitt i den värsta kris som skogsbranschen skådat. Eller rättare sagt: Den krisen finns till därför jag ska ta examen. Det ser han nog till, den fan.
För året så är det sista veckan nu. Den 6:e maj börjar jag jobba. Blandade känslor. Det ska bli skitskönt att få arbeta och göra rätt för brödfödan. Men jag hade närt en förhoppning att få tillbringa mitt sista sommarlov på hemmaplan. Nu blir det inte så utan jag blir stationerad i Hoting. Det är 15 mil hemifrån, med andra ord för långt att dagspendla. Så istället för att umgås, spika älgtorn och ha det allmänt trevligt på sommarkvällarna så blir det precis som vanligt: Jobba ensam i skogen på dagarna. Sitta ensam i en gudsförgäten håla på kvällarna och titta på färgteve. Något som jag vid alla gudar finns i boendet... Ifjol räddades kvällarna av EM och OS. I år är det ingenting sådant, men man får väl börja följa såpoperor då.
Sen kan det vara lite antibukfrämjande att bo sådär också, man kanske blir så nödjävla less så man ger sig ut och rör på sig... Samt rår maten själv. Filmjölk. Vatten. Ingenting. Grillat svin och grillade tomater. Mat för en karl.
Så less på grädde nu så jag kräks snart. Jag gillar mat men jag tycker snart ingenting smakar någonting. Man äter älgfilé med svamparellsås och det smakar som vilken sketen korvstroganoff som helst. Måste hälla två deciliter vinäger i saker och ting för att smaklökarna ska reagera...
Jaha. Vad mer då. Jo. Jag ska utvärdera en pejlapparat. En kompis har startat en firma som ska sälja jaktprylar med inriktning mot hundförare. Tanken är att jag under året skall skriva om och utvärdera den nya pejlen som kallas för B-Bark. Det kommer mer om detta senare. Jag måste bara komma underfund med hur utvärderingen ska gå till... För Lille-E torde ju inte vara så mycket att hänga en pejl på... Åtminstone inte i början av säsongen.
Länk till B-Bark GPS-pejl.
Länk till MSS-Jakt. - Hemsidan kommer upp vilken dag som helst.
Ska bli intressant, va? Att läsa ett test gjort av en normal människa... Grejorna lär få utstå prövningar, därom råder inget tvivel, men det blir nog inga flådiga bilder på grejorna bredvid nedlagda byten... Tyvärr är det ju inte grejorna som gör jägaren... Om så vore fallet skulle man ju vara i klass med Karl-Henry...
Hur går det med Lille-Eko då? Jodå. Blåsan är något större. Jag har bytt sovplats från hallgolvet till min egen säng. Oerhört skönt. Går med honom sista gången vid 23. Har klockan ställd på 4. Slänger ut honom då för en pink då. Sover till 8. Det fungerar bra. Oftast olycksfritt på morgonen. Däremot på eftermiddagarna blir det en del olyckor eftersom det då är lek och bus på schemat...
Vad finns mer att säga då... Han verkar stabil. Har börjat lämna honom ensam upp till en timma. Fungerar klockrent. Han sover när man kommer tillbaka och viftar på svansen när han vaknar. Sen har jag faktiskt fått höra några små ståndskall också, det var onekligen ett tag sedan... Han skäller på ölburkar. Jobbar riktigt fint och aktivt runt dem.
Bara man kommer härifrån nu så blir det någon ordning med präglingen i skog och mark. Eftersom man ska jobba där man ska i sommar så kanske tillfälle finns att bakspåra någon björn också... Har dock inte bestämt mig om jag ska lägga ner tid eller ej på det. De handelsresandena med reklamloggos på bilarna som åker runt som skottspolingar överallt gör ju att jakten på björn blir så sagolikt menlöst kort och jag vet ärligt talat inte om jag har lust att krypa på ett ståndskall i november i en komtillkortaungskog och inte veta vad han skäller på... Då är det ju bättre att se till att hunden är björnren. Det finns ju ändå bara ett högvilt och det är ju älg. Nalle Puh lixom... Jollrar runt och äter blåbär och håning. Fjask. Ulltussar.
Kloka mörka ögon.
Trötta mörka ögon...
En pinne. Det är ett tag kvar på öronen...
"- Jag håller med min husse: OK´s åkartofflor är världens bästa och skönaste skor!"
Lille-Eko har varit dålig i magen. Någonting som inte är ett dugg konstigt med tanke på all skit som tinar fram nu. Får plocka snusk ur munnen på honom flera gånger vareviga promenad och ändå hinner man inte med alla gånger. En, av många, nackdelar med att ha hund i staden. Har gett honom överkokt ris, fiskbullar, majsvälling och lite kulor. Nu börjar han skita normalare och normalare för varje gång. Ska fasa ut riset med mer och mer kulor vad det lider. Sen får vi hoppas att han tillgodogör sig födan, växer och blir stark och fin. Han ser då ut att bli väldigt fint tecknad i alla fall.
Detta blir den sista lite längre skrivelsen på ett tag. Den stationära datorn blir kvar här i Umeå. Den sjunger dessutom på sista versen då oförklarliga nedstängningar blir alltmer frekventa. Jag ska köpa en ny bärbar dator till sommaren, men tills dess att det börjat trilla in lite slantar på kontot har jag bara telefonen att fippla med och den är inte så underhållande att skriva långa romaner på. Däremot lär det med jämna vardagsrum komma upp lite nya bilder på Jämtmyrens Eko och några korta texter om det allra viktigaste...
Väl mött och på återhörande.
Snart dags...
På lördag hämtas den nye älgdräparen hem. Jämtmyrens Eko. Ska bli riktigt roligt. Hoppas bara att de sista veckorna av skolan är möjliga att genomlida samtidigt som man torkar piss. Är inte så fallet så lär det väl ordna sig vad det lider. Saker och ting har ju en tendens att göra det... Åtminstone om det är fråga om sådana trivialiteter som att skriva en tenta eller liknande...
För att stilla valpabstinensen något så har en annan liten kille besökts. Tuike Salon Hector. Namnet borde varit Tuike Salon Hitler istället eftersom han jävlas och biter i tårna... Men på det stora hela är även det en fin och mysig liten kille!
Hej farbror. Jag kan vara snäll om jag vill...
Som nu t.ex..
Det är bara du som förstår mig farbror, alla andra trodde jag var i skohyllan bara för att jävlas men du begrep att jag ville ha tennisbollen som låg där i ett hörn!
Rolig prick med humör. Ska bli roligt att följa hans framfart på fel sida länsgränsen. Han har ju en månads försprång...
Sen har det tydligen varit något som heter påsk. Det är något som i princip gått mig förbi, jobbade hela påsken. Högst frivilligt. Pengar är bra att ha och mat har man fått nog av som det börjar se ut...
Såg några fina bockar i silon, ursäkta den dåliga bildkvaliteten, men lite ser man i alla fall. Höga fina horn på den bakre av dom. Sen finns det en till, en riktigt fin sextaggare, men den har inte fastnat på bild. Än.
I väntan på en måltid...
Sen har det väl egentligen inte hänt så mycket mer intressanta saker... Vi har haft en jaktstig för klassen. Klass 1, 20 skott. Avstånden varierade mellan 20-200m. Det var en bra och svår stig. Det gav nog lite grand för deltagarna vill jag hoppas. För mig gick det sisådär. Fick högst poäng på tjädern på 200m men sköt istället bort mig fullständigt på löpälgshelvetet så jag hade inget med någon seger att göra. Men all övning är av godo...
Säger dom som vet.
Några av tavlorna. Mård 20m, katt 40, svin 60, björn 100m, varg 80m, löpälg 80m och tjäder 200m.
Nu finns det väl inte så mycket mer att säga. Ska på biltema och inhandla hundsängar. Bäbishalsband och bäbiskoppel låg i ett påskägg så det är ordnat. Sen är det väl bara att hoppas att man har tur denna gång. Eller rättare sagt: Inte har otur.
Tur tror jag inte man behöver... Bara rätt tjurighet och tid i skogen så kommer det bli bra.
Väl mött och på återhörande. Jag misstänker att det lär dyka upp lite bäbisbilder här vad det lider...
//Jonas
Saltstenar och hästkött.
Föregående helg gick det årliga saltstensmaratonet av stapeln. Ett antal tappra själar med skotrar av olika kvalisort och modell samlades i Gärde för att förse det vilda med det ack så välbehövliga saltet.
Vi hade tur med föret, det hade töat några dagar före men på natten mot lördagen frös det på. Med andra ord gick det utan problem köra överallt. Naturligtvis körde man fast en gång eller två ändå, men det hör till! Har man inte kört fast har man inte kört ut saltstenar på riktigt.
Den kära Hiluxen laddad och klar med både saltstenar och skotersoppa...
Vi körde ut 22 stenar totalt. Vi flyttade om några. Gjorde några nya pinnar och lagade vissa. Men hur som haver så hoppas vi att spridningen blir någorlunda bra över marken. De flesta av stenarna var uppätna, det var bara på några få ställen det fanns kvar en liten flisa. Till de tomma pinnarna var det även starka stiga av vilt. Även sådana där ingen sten suttit på några år. De har minne de små liven...
Fyra rådisar som inte bör ha haft det alltför svårt i vinter...
Det är väldigt lite snö. På sina håll är det nästan helt bart. Mystiskt. Inte för att jag klagar, tvärtom, men något konstigt är det allt...
Lägger in några fler bilder från saltstensturen... SMHI hade varnat för hårt väder... Det kom ett litet snöfall när vi var klara. Som vanligt så ska man aldrig titta på en väderprognos innan man ger sig ut och gör något. Man ska bara ge sig ut.
Storsatansgrizzlyn fick dra kälken med 220 kg salt på...
Polarisen och pinnen på "Milla-Sjöan" under den egendomliga Klass-2 varningen som bjöd på solsken och fint väder...
Fikapaus efter Årstehagan. Staffan, Falk, Jag, Roger och Kjell-Dito.
Håkan anslöt på fem-nian...
Att göra en saltstenspinne kan vara lätt. Det kan även vara väldigt svårt beroende på hur många världsmästare och förstå-sig-påare man ska blanda in. Vissa hävdar att saltstenarna ska sitta halvvägs till månen och ha tak så de räcker längre. Vi är av annan åsikt: Kon ska kunna slicka rakt på stenen och kalven ska även den nå den. Den ska inte ha tak så det kan regna på den så saltet kan rinna längs stammen och komma harar och mindre vilt till nytta. Vi kör ändå ut stenar varje år så det gör ingenting att de tar slut. Pengarna ska användas till något ändå!
Vår erfarenhet är att björkar håller acceptabelt länge. De blir nog konserverade av saltet så de inte ruttnar lika fort som de annars gör... Dessutom är de mer smakliga för viltet att slicka på... Tror vi. Dessutom är inte den ekonomiska förlusten för den som äger björken så stor eftersom vi tar klena krokiga träd...
Nu ska Roger bjuda på en instruktion till hur man på enkelt sätt gör en saltstenspinne...
1: Välj ut ett lämpligt träd placerat lagom långt från annan saltsten och med närhet till vatten. Precisionsfäll sedan trädet rakt över skotern under överinseende av imponerad fader...
2: Såga ett kryss i skäret. Barka sedan stammen efter behag.
3: Spetsa en bit kvastskaft om 3-4 dm, knacka ner denna bit i krysset och sätt dit stenen.
Voilá!
Nu ska jag sluta tjata om dessa saltstenar. Nu är de där de gör mest nytta: På pinnar i skogen.
Nu är det dags att tjata om något annat:
Ingen har väl missat den köttskandal som varit... Där Findus sålt lasagne med hästkött i och deklarerat det hela som nöt. Jaha? Kan ni på fullaste allvar komma och påstå att ni är förvånade? Om alla företag i alla branscher jagar luskronor högt och lågt varför skall inte matbranschen göra likaledes?
Det är inget fel att äta häst. Däremot ska man bli upplyst om att det är häst man äter. Men ändå... Har ni köpt färdigmat? Har ni känt lukten av färdigmat? Gudarna ska veta att inte jag är någon Mannerström i köket men om jag gör kokta morötter, potatis och en bit biff så luktar det inte unket och smakar inte konstgjort i alla fall... Har i något infall av lathet köpt schnitzel med bea. Fy fan sicket äckel. Segt och smakar plast...
Hur många oxfilépizzor har man inte ätit där man under tiden man smaskat sagt: "Ja, det här är ju bästa fall åsna..." Köttet är segt och osmakligt och har man aldrig ätit en oxfilé kanske man inte vet bättre, men jag har då aldrig fått oxfilé på en pizza vad jag vet... Vill man veta vad det är man ätit egentligen? Jag lever ju än så jag föredrar att inte veta...
Köp inte hel- eller halvfabrikat så är ju problemet löst. Då vet ni ju vad ni äter... Men latheten brukar ju ofta vinna över det sunda förnuftet...
Färdiggjorda potatisbullar - när just Du vill spy!
Färdiggjorda köttbullar - När Du vill ha studs i köket!
Färdiggjorda pannkakor - För Dig som inte vet bättre!
Typ...
Eller ännu bättre: Börja jaga! Då vet du ju precis vad du äter. Du kanske till och med haft turen att själv nedlägga det som ligger på tallriken. Betydligt bättre än att gynna det äckel som i dag försiggår i industriell skala.
Jagar ni inte så köp färdiga köttlådor med av samer och bönder istället. Dyrare, javisst. Men fan så mycket godare... Jaga kronor kan man göra på annat sätt än att spara in på det man äter. Särskilt eftersom det är vi som handlar som styr vad som kommer finnas i affären i framtiden... Och består affärens framtida sortiment av utlandsproducerad hundmat så kommer då i alla fall jag att plöja upp närmsta gräsmatta till ett potatisland... Man kan ju börja gråta för mindre när man ser kyckling- och grisindustri... Och att sedan folk har mage att klaga på jakt övergår vida mitt förstånd...
Jag respekterar vegetarianer/veganer som gjort ett val. Då har man ju en ståndpunkt och lever efter den. Sen att inte jag håller med är en helt annan femma. I ett civiliserat land måste man få tycka och agera olikt.
Jag respekterar dock inte människor som klagar på jakt och direkt efter de vräkt ur sig sina svador åker på Liedl och köper dansk snuskgris, broilerkycklig och grönsaker som fraktats över halva klotet... Sopa framför egen dörr först, tack.
Jag åker hånflinande hem och äter min älg som fötts, betat och dött på Gransjötrakten. En sås gjord på svampareller från samma skog och grädde från lokala bönder och potatis som även den vuxit i fåkers bördiga mylla.
Det, kära vänner, är ekologisk mat.
Vad nytt från valplådan då... Det har väl inte hänt så mycket mer än att de öppnat ögonen nu... På den här hemsidan kan ni se bilder på de små liven i alla fall.
Jag fick ju inte döpa hunden till Epo så då tror jag det får bli Eko. Det är ett bra namn. Lätt att säga och dessutom kommer det spegla det ljud som snart kommer studsa över Storsjön.... Errol hade ju även det varit ett bra namn för att fortsätta på musiktemat, men det är inte så lättsamt att säga...
Ska på IKEA och handla en hundsäng när jag ändå åker upp till Happis och tittar på valparna. Om det inte är för mycket folk där det vill säga... Att gå på IKEA får ju ändå anses vara av ondo... Usch så hemskt.
Något mer finns inte att förtälja för tillfället. Tror jag...
Återvändande livsandar.
För några dagar sedan var det plusgrader här i Umeå. Det vita bajset sjönk ihop något. Man blev sådär härligt blöt om fötterna och en liten fågel av oidentifierbar ras kvittrade i en björk. Det var en bra dag. Nu är det åter kallt och eländigt, men den lilla fågeln överlever nog även det och kvittrar i högan sky om några veckor.
Egentligen har det väl inte hänt sisådär väldans mycket sedan sist. Har inte gjort något vettigt egentligen. Bara jollrat i skolan på dagarna, jollrat i skidspåret på kvällarna och däremellan tittat på skidåkning på färgteven. Har för tillfället en stor färgteve. Vårt kvalster lyckades ju, efter 6 månaders vistelse här, pipa fram att han hade en stor platt färgteve stående i ett magasin. Bättre sent än aldrig... Men snart kommer Anticimex hit och då blir det både kvalster- och modernitetsfritt i boet igen.
Vad mer har hänt då. Jo. Onnivaaran Lotta har valpat. 3 hanar och 3 tikar blev det. Alla är pigga och krya.
Det blir något för Fåkerälgarna att bita i det... Håkan får nog börja träna kondition om han ska kunna hänga på...
Fader är Rusmosan Kamu och för den insatte säger det allt. Nu räcker det ju tyvärr inte med att hänga upp stamtavlan i en buske för det ska hända saker. Men förutsättningarna finns i alla fall. Mängder av dem.
Stamtavlan finns här för den intresserade: Önskevalpen
Egentligen har det väl inte hänt sisådär väldans mycket sedan sist. Har inte gjort något vettigt egentligen. Bara jollrat i skolan på dagarna, jollrat i skidspåret på kvällarna och däremellan tittat på skidåkning på färgteven. Har för tillfället en stor färgteve. Vårt kvalster lyckades ju, efter 6 månaders vistelse här, pipa fram att han hade en stor platt färgteve stående i ett magasin. Bättre sent än aldrig... Men snart kommer Anticimex hit och då blir det både kvalster- och modernitetsfritt i boet igen.
Vad mer har hänt då. Jo. Onnivaaran Lotta har valpat. 3 hanar och 3 tikar blev det. Alla är pigga och krya.
Det blir något för Fåkerälgarna att bita i det... Håkan får nog börja träna kondition om han ska kunna hänga på...
Fader är Rusmosan Kamu och för den insatte säger det allt. Nu räcker det ju tyvärr inte med att hänga upp stamtavlan i en buske för det ska hända saker. Men förutsättningarna finns i alla fall. Mängder av dem.
Stamtavlan finns här för den intresserade: Önskevalpen
Om man klickar på de siffror som ändrar de led man kan se så syns alla de gamla kämparna. Nära valpen ligger Kamu och Roomeo, vad dessa lämnat vet de flesta. Men går man längre bak så ser man att Jimmy-Sippan-kombinationerna finns på båda sidor. Stell. Backe-King efter Bäversjöns Rambo och Sång. Svensk urkraft blandat med finsk sisu. Hoppas på en jämte av den gamla skolan. Som sover. Äter. Jagar.
Tidigare kombinationer som liknar denna har gett oerhört bra resultat. För att nämna en så kan vi ta Onnivaarans J-kull, Kamu-Oosa, där det är 8/10 meriterade och en död (med viss reservation för att jag inte begriper den finska hundsidan så särdeles bra...).
Men såvitt jag kan begripa ser det bra ut. Riktigt bra.
Namnet då? Finns väl egentligen bara ett namn som passar... Det ska vara något på E... Vad passar bättre på en finsk hund än EPO? Vi som minns Laithis 2001 förstår varför...
Helgen 2/3 mars bär det äntligen av hemåt igen. Ska köra ut lite saltstenar och dona allmänt med saker och ting. Bara skönt att fara hem och se hur det ser ut. Någon lodjursjakt blev det ju inte i år så då får man väl ägna sig åt något annat istället...
Snart blir det väl till att lägga ut en blocketannons på allt man äger och har. I morgon skall storsvensken besiktigas och nästa tisdag ska Hiluxen gå samma öde till mötes. Eftersom det gått bra nu någon vecka så lär det väl bli körförbud på båda två...
Har även en liten affärsidé på gång. Men om denna går det inte skriva någonting för då är det ju säkerligen någon annan som stjäl den innan man gör slag i saken. Inte för att man lär bli särskilt rik men förhoppningsvis kan det ge någon krona... Ska bara få det godkänt först så får vi se... Eller krona och krona... Det spelar ingen roll om det inte ger någon krona heller, det är inte därför jag vill hålla på. Plus minus noll och en reklamkeps. Då är man nöjd.
Nu är alla orosmoln borta från himlen. Alla utom ett. Barn går adoptera. Älgjakten har återfått sin mening. Hiluxen lever. Men examensarbetet gnager som en tagg i mig. Måste komma på något att skriva om snart. Vet inte riktigt hur det ska läggas upp, men helt klart är att jag måste göra något åt det snart... Men har man nått så här långt så lär man väl ska nå resten också. Saker och ting brukar ha en tendens att ordna sig.
Men nu löser jag inga problem. Nu ska jag titta på den stora fina färgteven en stund.
Väl mött.
//Jonas
Älgjakt i januari...
...ska det vara något det? Snö, drivis och apatiska älgar... Lika bra att pröva på medan man har lust och hälsa i behåll för att se om fördomarna stämde.
Det gjorde de inte.
Det var dock en oerhört trevlig helg ändå. Skrev i förra inlägget om att jag blivit erbjuden att låna Ryvikens Viktor. Velade ett tag både med temperaturer och rädsla för vägar men till slut så blev det bestämt att jag skulle pröva att jaga med honom en helg. Hämtade Viktor på hamburgerhaket i Foppaland i fredags och sedan bar det av hemöver. Lugn och trygg. Kunde åka hiss.
Lördagen inleddes med spårning. Det var inte det lättaste för det var spår överallt. Men till slut bestämde vi att vi skulle pröva storsjöstranden. Sagt och gjort. Hund släpptes och Roger och Kjell-Dito ställde sig på pass. Efter en liten (eller stor?) halvtimma så stack hunden ner mot byn. Jag ställde mig så jag passade av åt det hållet. Hunden sprang omkring där nere. Helt plötsligt frasade det till en gång bakom mig. En ko kom på 40 meter. Kalven, som var skjutbar, höll sig naturligtvis på 50m och var helt täckt av tallplant, var bara öronen som syntes. Nummer 35 och 36 som Er skribent obsat i år... Viktor kom i spåren. Han höll i nån km och kom sedan tillbaka. Vi bröt och tog fika. Under tiden vi stod och fikade kom ett par åkandes på en spark. De sade att det stod två älgar och åt på en lägda 200m bort. Vi ställde ut och Staffan släppte dit tiken. Blev ett pip och sedan small det hos Roger som sköt en kalv. För ovanlighetens skull...
Kalven ramlade ca 150 meter från slakteriet så det blev en rätt lättsam hemtransport i alla fall.
Viktor står och luktar efter något.
Staffan, Tuffa, Roger och Kjell-Dito ska börja urtagningen.
Viktor hjälper till med flåarbetet...
Vi var fyra jägare på lördagen. Vi fyra rörde om lite i en kant på marken och hade ofantligt med olika älgar i farten. Det var nattspår av flera familjer. Det var nattspår av flera ensamma djur. Sen fick vi se bilder som tagits från hus, inom området, där älgar stod och betade. Vi räknade lite snabbt och kom fram till att vi hade 11 årskalvar + kor säkrade som olika individer. Det är, minus den som sköts, 100 % av nästa års tilldelning av vuxna om den är oförändrad, d.v.s. 10 stora. Och då var vi som sagt bara på en liten del av marken och rörde runt...
Bilden taget på ett skithus i Fåker. En älg syns inte, men det var en tvåkalvsko och en enkalvsko där.
På söndagen var jag ensam på samlingen. Tordes inte släppa på älgarna på bilden ovan då jag inte hade någon som passade ifall det skulle bära av åt fel håll, d.v.s. mot 45:an. Nu har de aldrig gjort det tidigare, men man kan ju ge sig fan på att de gör det när man lånat hunden...
For hem till Staffan och drack kaffe. Han följde med ut. Vi släppte efter storsjöstranden även denna dag. Gick rätt länge men till slut pep Viktor iväg. Vi stannade. Efter några minuter började det skälla och Gransjötrakten fick lystra till säsongens första ståndskall. Att det skulle dröja till den 27/1 är väl kanske något som man bör tala tyst om... Särskilt som hundägare. Men Viktor öste på. Tyvärr var det skarföre så det gick inte smyga på normalt sätt. Däremot gjorde han små besök med jämna mellanrum så då kunde jag kuta med fram ända tills han började skälla igen. Var som närmast 60 m från skallet men fick inte ens se ett hårstrå. Efter någon timma fick den gamle nog och slutade skälla och gick ut till en passare och lade sig där. Det är lite lugubert att jaga med äldre hundar på det viset. Hade det varit för 4-5 år sedan hade han stått och skällt än... Men han är trots allt 12 år gammal så man får vara tacksam att han är så pigg som han är! Vi beslöt att avbryta jakten då, så jag gick därifrån och alla inblandade klarade dagen med hälsa och liv i behåll.
Även fast det inte blev något skjutet, även fast jag inte ens fick se något, så var detta säsongens bästa jaktdag. Det var en påminnelse om hur det kan vara. Hur det ska vara. Hund. Sök. Skall. Ansmygning. Spänning.
Inte som det varit: Hund. Inget sök. Inget skall. Ingen ansmygning. Gråt.
Förhoppningsvis slipper man investera i något dylikt till kommande säsonger...
Något mer intressant finns tyvärr inte att förtälja för tillfället. Tanken var att gå på sittning kommande lördag. Man lär väl inte kunna gå fem år på jägmästarprogrammet utan att förära en sittning med ens celebra närvaro, tänkte jag. Storleken på kostymen tyckte annorlunda. Fosterställning i badkaret gråtande över lekamlig dekadens istället för samkväm över en god trerätters. Jaja, man har ingen annan än sig själv att skylla. Det är ingen som tvingar i en mat.
Ska sälja alla jävla bössor och lägga pengarna på en gastic bypass istället. Kommer ändå inte ha något glädje av en massa bössor för dyra pengar om man måste åka gaffeltruck till skogen om några år. Då är det ju bättre att ha en slangbella och flinka ben.
Åker skidor de dagar vädret tillåter, men det är ju tydligen inte nog det heller. Har dock fått tips om något slags fiberpiller man ska äta tillsammans med ett glas vatten en halvtimma innan inmundigande av måltid. Fiberpillret sväller så man inte är lika hungrig då man ska äta. Funkar det så funkar det. Men det kommer det väl naturligtvis inte göra. Det heller.
Väl mött och på återhörande.
//Jonas
Man blir rörd...
Trots att man är hård som sten kan man ju inte bli annat än rörd då man loggar in här och ser att man fortfarande, trots fullständig avsaknad av "reklam", fortfarande har mellan 20-40 unika besökare per dag. Trodde det skulle ligga på ett par stackare i veckan efter min avskedsserenad men tji fick jag... Må säga att det var riktigt kul att se! Undras vilka ni är? Inget fruntimmer mellan 25-35 som har skog som Umeå har vägglöss antar jag?
Nåväl. När man ändå har loggat in så kan jag väl förtälja vad som hänt sedan sist vi hördes av. Då var det ju en mindre munter skrivelse. Riktigt så eländigt är det väl inte nu, tack och lov.
Blev bjuden på middag hos en storjägare. I min enfald trodde jag att vi skulle sitta i en koja på stampat jordgolv och äta kolbulle, men istället så hade det kockats värdigt en mer adlig man än mig.
Förrätt var svamparelltoast. Varmrätt var whiskymarinerat kött, västerbottenostsufflé, hemmagjorda lökringar, rödvinssås, klyftpärer och hemmagjord bea. Till efterrätt bjöds vi på en cheese-cake med passionsfrukt på.
Gott så man blev gråtmild.
Notera även att köttet bundits ihop! Ska ta och anmäla den där tavelomfamnaren till Sveriges Mästerkock tror jag...
Jaha. Sen fick jag jullov. Kände mig som ett barn på nytt. Naturligtvis var det inget lov utan vi hade fått en hemtenta som vi skulle jobba med de dagar som inte var röda. Ännu mer naturligtvis så gjorde man inte det varpå man får sitta nattetid med det nu istället. Jaja. Efter en sagolikt hård och krävande höst var det skönt att få vila upp sig lite...
Handlade julklappar. Firade jul. Öppnade julklappar. Åt. Åt. Åt. Grät. Åt. Typ.
Jagade rådjur, vi hade (och har fortfarande) väldigt lite snö. Vi hade fina drev varje dag men rådjuren var bättre på att undvika passen än vad vi var på att hitta dem. En rätt snabb sammanfattning. Jag såg drevdjuret nästan varje släpp men stod 40-50 meter fel. Jaja. Är rätt nöjd ändå. Vi har jagat väldigt lite med drivande hund så att luska reda på passen så bra som vi ändå gjorde på relativt okända marker får anses som ett godkänt med minus. Nästa år blir det bättre... Då ska jag dessutom uppsöka ett par ställen med en liten yxa och göra ett par gator... Hemligstämplat vart någonstans...
Lars-Erik hade inte så julpyntat hemma hos sig själv, men grävaren spred julstämning efter gågatan i alla fall...
Julgran och jämtlandsskåp.
Fick igång skoten på jullovet. Efter många om och men lyckades jag hitta en begagnad CDI-box. Den fungerade tydligen för skotern startade på första rycket och verkar gå bra! Det var för lite snö för att göra en längre resa, men varmkörde den i alla fall. Nu får det bli en riktig service innan det blir saltstensutkörning för hela slanten.
Snödjupet under jullovet. 100 % pudersnö. Tur man inte hade nån älghund att släppa, det var ju bara perfekta förhållanden... och två kalvar kvar.
Bössan på bilden är en Brno-kombi. ZH305 tror jag den kallas. 12/5,6x52R. Kikaren är en gammal ståltubad Helia 2,2-9x42 som egentligen har ett alldeles för stort tubseende för att sitta på en kombi... Jag är inte riktigt nöjd med denna konstellation. Dels är bössan åt helvete för hårdtryckt och sen är kikaren för trång för vapentypen. Dock en utmärkt glugg annars.
Ge mig ett bud. Det är tre pipset, kombisetet, 12/12 skeet och 12/12 med vanlig borrning (vad nu det är på dessa).
Gluggen kan säljas separat om nån ger ett skäligt bud...
Två kalvar... Ojagade.
Ko och kalv. Ojagade.
Usch vad tröstlöst. Älg överallt. Lite snö. Hundlös. Har blivit erbjuden att låna Ryvikens Viktor och jaga med honom en helg. Han fyller 12 år i år och ägaren ville att han skulle få jaga lite mer om det nu blir sista året för honom. Det är oerhört frestande att låna honom och åka hem och pröva på en kalv... Har jagat med hunden två gånger här i Umeå och då har han skällt hela dagarna. Sen vore det kul att få slå hål på skitsnacket om björnar, vargar, spöken och oknytt som folk tror är vad som gör att älgarna springer... Är min fulla och fasta övertygelse om att det till största delen beror på hunden. Jobbar den för att få älgen att stå så står älgen. Om den gör rätt. Sen kan det väl bli sken ändå av en eller annan orsak, man har ställt för trångt, hundföraren klantar sig, etc. Men det är ju en annan diskussion. Att på en mark med 100 % tamälg inte få höra ett ståndskall på en hel säsong är inte okej. Särskilt inte när det står en i varje buske.
Apropå hundlös. Det är man ju nu. För första gången sedan 2002. När man tittar på termometern som säger -17 känns det rätt okej. Men då man tittar på hundmattan som gapar tom känns det långt från okej. Det är lite som de säger: Ett hem utan hund är inget hem utan bara ett sketet hus. Ligger något i det. Saknar pigga bruna ögon och en viftande svans. Då man hade hund var det ju nån jävel som var glad att man fanns till i alla fall. Dom är ju tacksamma på det viset jyckarna...
Cash är vid liv men bortskänkt. Det känns bra att det är ett avslutat kapitel nu i alla fall. Har suttit som en tagg i hjärtat ända sedan kraftledningsgatan 2011 där det stod älgar och betade och ingenting hände, då föll polletten ner och jag erkände för mig själv att man är totalt hundlös. Det har varit tråkiga år på så vis. Samtidigt känns det skönt att han är vid liv för då är ju inte allt bortkastat i alla fall. Jag har fått honom att bli en trevlig och glad skit och det är kul att någon får dra nytta av det! Han är ju dessutom snöpt så han blir en utmärkt sällskapshund. Sen kostar det väl ingenting att släppa honom nån gång per år för att kolla om något hänt, men det tvivlar jag oerhört starkt på att det har gjort eller kommer göra.
Det återstår väl att se vad framtiden bär i sitt sköte i detta kära ämne... Har några olika uppslag. Men den saken är då klar att på något pass och inte hör halvsju sitter jag inte en hel säsong till...
När man långpendlar har man tid att tänka... Och när man, som jag, vägrar lyssna till fördummande reklamradio och det mellan 18-19 på P4 är finska timmen så blir det dessutom tyst runtomkring... Om jag lever och blir lika gammal som morfar så har jag 30 år kvar tills man kommer till det ställe där alltid är första måndagen i september. Det är tre hundar det. För varje år som går så kortas det av. Snart är det nere på 2,5 hund. För det tar ju ett tag innan de är fungerande också. Dagarna går för sakta fast åren går för fort...
Tja... Vad mer finns att säga då? Två kurser kvar nu. Sen blir det sommarlov! Förhoppningsvis mitt livs sista sommarlov! Fy fan vad skönt det ska bli då detta är avklarat... Så skolless nu så jag kräks på engelska texter och övningsuppgifter med krumelurer högt och lågt. Sommarlovet ska även tillbringas på hemmaplan i år! Har jobbat borta i två somrar men i år har jag fått jobb hemmavid! Riktigt skönt! Då kommer man nog få ut mer av sommaren rent fritidsmässigt än vad jag hittills fått. Det har varit trevligt det med, men hemma är hemma.
Nu har jag nog skjutit upp den där engelska texten länge nog så det är väl läge att börja kanske... Engelska. Vilket jävla skitspråk. Man kommer, i bästa fall, få ett jobb på ett bolagskontor i en by där kusingifte räknas som utavel. Varför i hela helvete ska man läsa på engelska? Det är väl ingen inom skogsnäringen som talar engelska? Det är ju nog svårbegripligt på svenska.
Roger hade ett bra argument när han skolkade från engelskalektionerna: "Je bo i Hackås je, å deer behöv man int kunne engelska". Så sant som det är sagt.
Väl mött och på återhörande.
//Jonas
Odé till en älghund
Ja. Det blir ingen regelrätt requiem men ändå i särklass det tyngsta inlägg jag någonsin försökt författa.
Elvis på Ståhlemarssten.
Efter att ha varit med oss i nästan elva härliga år så lämnade han byggnaden klockan 14.30 den 24:e november 2012. Boghältan blev för svår. Han hade för ont för att fortsätta vara med.
Det började hösten 2001. Som en total novis med bara ett fåtal älgar på samvetet satt man på ett knaggligt 33.6-modem och läste jämthundklubbens annonser. Kollade jyckedata. Arbetade metodiskt. Ringde på de annonser som lät intressanta. Som förstagångshundköpare blev man väl inte bemött med applåder från alla man ringde åt. Men en kille visade sig villig att sälja en hanhundsvalp. Det var efter Ränkeskogs King och undan Klarälvens Freja. Båda två svenska jaktchampions. Valparna föddes i februari och jag blev uppringd. Jag minns det som igår. Jag befann mig mitt på Storgatan i Östersund, i korsningen med Hamngatan där det idag ligger en kryddbutik. "Du får ta en valp" minns jag att han sa, "Vad vill du att han ska heta".
Svaret var lika givet som det var kort: "Elvis" sade jag.
Sagt och gjort. I slutet av april bar det av. Jag minns att jag drog på mig mitt livs värsta försovning inför en viktig händelse. Vaknade av att Ers och Lars-E stod och slängde sten på rutan. Panik. Åt frukost på OK i Svenstavik. Sen rullade 20V:n i inte alltför laglig hastighet ner mot norra Värmland och Höljes.
Man hade läst kilometervis med litteratur i ämnet älghund men när det väl var dags att välja valp så var det som bortblåst vad alla världsmästare skrivit om. Det var redan givet. Det var den coola valpen som bara satt och glodde och var förbannad på alla de andra som ville leka som skulle följa med mig hem. Uppfödaren hade döpt alla valpar med de namn köparna ville ha. Men då man väl kom ner talade han inte om vilken valp som hade vilket namn så man inte skulle välja valp efter namnet så att säga. Behöver jag säga att jag valde den som hette Elvis?
Nu började en väldigt stor omställning och man fick svart på vitt att man är dum i hela huvudet. Ingen vattenskål. Ingen matskål. Ingenting. Hade inte ens tänkt tanken. Men Elvis tog allt med ro och sedermera ordnade sig allt praktiskt. Som valp förstörde han en sak: han bet toppen av ett stearinljus. Överkomligt...
1,5 år och bus på gräsmattan.
Sommaren tillbringades till stor del i skogen. Tränade lite inkallning och skogsvana. Söket var lite halvtrångt men blev successivt bättre. I slutet av augusti var han 6 månader. Då kom första skallen, det var en kviga och det tokskenade. I södra kanten på Forstjärnen stod hon. Då ställde jag hunden ett tag, tyckte han var lite för ung. I slutet av oktober började vi gå på allvar. Jag, Roger och Elvis. Ibland skällde det. Ibland var han och åkte pulka med några ungar och en gång var han in på en gård och bet ihjäl en höna så man fick stå med mössan i hand och skämmas... Hösten 2002 fick jag inte skjuta någon älg.
2003. Jag, Roger och Elvis. Hunden skällde. Vi stötte. Hunden skällde. Vi fick inte skjuta. Hunden skällde. Vi bommade. Alla grät. Utom Elvis, han var nöjd ändå. Han var alltid nöjd. I slutet av denna höst blev min arma moder orolig för hunden, då han visat tendenser att vara borta några timmar efter älg, så hon köpte en pejl. Det blev väl ingen större jaktlig revolution annat än att man tittade på blinkande lampor istället för att lyssna så man gick åt fel håll några gånger... Men efter ett tag lärde vi oss även den. Men under ett gångstånd slog han hål på ögat. Operation och förstörd säsong.
2004 började jag bli orolig. Måste få skjuta för hunden. Han skällde på. Gick inte så mycket med honom i september under jaktveckan. På tisdagen under oktoberveckan fick jag äntligen skjuta en kalv på stånd. Vid Rogers torn efter Månstaån. Sen kan man väl säga att det rullade på... Ståndarbetet befästes och det stod rätt ofta. Anmälde på prov. Gick några nollor innan han tog första 1:an. 85,5p och SM-kval. Sen jävlades det något år med skador, sjukdom och annat men tillslut tog han kvarvarande ettor och championatet var ett faktum. Jag tror dock inte hunden brydde sig nämnvärt om det. Han var sig lik...
27 och Elvis med en kalv fälld efter en bra jakt.
Som hund var han oerhört snäll. Han visade aldrig något någon gång mot en människa. Däremot tålde han inte andra hanhundar. Han ville aldrig leka. Han ville jaga, äta och sova. Han var, som det heter på jämtska, en riktig "gammelstrek". Han kunde bli sur då man pratade i telefon då han ville sova. Han tittade på en och gick med raska steg ut ur rummet och slängde sig ner någon annanstans så han skulle få sova ifred.
De sista åren var han nästan överdrivet tjurig. Men det har rett ut några eftersök å andra sidan så man ska absolut inte klaga. Hellre vänta på att en hund ska sluta jaga än att gå och vänta på att den ska börja...
Elvis är saknad av många, naturligtvis av familj och jaktlag men även av sådana som aldrig jagat en dag i hela sitt liv.
Han lämnar ett oerhört tomrum efter sig. Inte bara för att man mist den bästa vän man någonsin haft utan även för att framtiden ter sig oerhört meningslös just nu. Förr om åren då säsongen var avslutad kunde man se fram mot konditionsträning i skidspåret, tjuvsläpp, grävlingsjakt och älgjakt. Då var det roligt att bygga pass. Då kunde man göra detta med tanken: "Här kan jag sitta och sova någon timma innan det är min tur att gå med Elvis". Nu är allt sådant borta. Glädjen med jakten är borta. Glädjen att arbeta är borta. Men nu vet jag att Elvis skulle bita mig hårt och länge om han visste att man tänkte så, så jag har på känn att en konstellation är på gång som kan säkerställa meningsfullheten i denna hobby även framgent...
Ord är futtiga när det gäller sådant här. Men jag vill avslutade denna skrivelse med att säga: Tack. Tack för alla underbara stunder. Tack för att Du hjälpt mig jaga någorlunda framgångsrikt. Tack för att du fanns.
Avslutar det hela med den sång som bäst kan sammanfatta det hela:
Elvis has left the building...
/Jonas
En sörlandstripp... Till.
Jahopp. Så har då Er kära skribent åter krupit till korset och nedtecknat några enkla rader till, förhoppningsvis, pur skadeglädje för den framgångsrika jagande skara som här läser.
De trognaste av läsare vet att jag genom att ha Sveriges sämsta jaktsäsong år 2011 vann en trösteresa till den ohemult viltrika södern som en liten uppmuntran och kanske även på grund av en publicerad skrivelse. Efter en, om möjligt, sämre jaktsäsong 2012 så nalkades dagen för avfärd. Efter smärre småbestyr så bestämdes det att jakten skulle gå av stapeln den 30:e november. Storsvensken utrustades med nya däck och tankades. Resan ner gick helt odramatiskt förutom att 55:an, som jag ju tänkt åka, var avstängd på grund av att det kommit 4 snöflingor så det var snökaos... Blundade och körde genom Hufvudstaden istället. Det gick över förväntan bra. Behövde inte stanna vid något rödlyse så jag fick behålla alla fälgar.
Anlände till Yxnerums konferensanläggning vid 15-tiden, bar in grejorna och blev sen bjuden på tolvårig spolarvätska i goda vänners lag. Kvällen spenderas med samkväm och avslutades med en god middag som bestod av svinfilé, ensilage och rödvinssås.
Revelj. Uppstigning. Frukost. Briefing med jaktledaren och så bar det äntligen av ut i den Östgötska vildmarken.
Jag fick pass nr 17. Det var beläget ute på ett hygge men jag såg ner till en sjökant och hade en grantätning inom rimligt skotthåll. För en lekman inom svinjaktsgebitet kändes det som ett bra pass. Fladderörahundarna släpptes och det dröjde inte innan upptaget i grantätningen. Ett svin gick ut. Naturligtvis inte så jag fick se det.
Hörde på radion att en dovskovel nedlagts så då var det färdigt på sådana. Efter ett tag sades det på radion att en spets skjutits. Sen small det rätt nära mig och två rådjur sköts. Sen var den såten slut.
I såt nummer två fick jag pass 62, beläget på en lägda strax ovanför konferenscentret där vi bodde. Såg en räv och jag tror nästan det var det enda som sågs i denna såt.
I såt nummer tre fick jag pass 47. Beläget mitt på en ny fröträdsställning av tall. Hörde några hundar som tog upp och drev, en hundförare blev snittad av en galt. Inget sköts. Men fick hålla hårt i bössan ett par gånger då det hördes som drevet vände upp mot mig. Men icke. Som vanligt.
Avtackning och avfärd. Ridå.
Hjorten som någon annan fick i pass... Nu har man sett en viltparad också.
For vidare till en från robsoft känd profil vid datanamn mbbohman. Denne befann sig dock på jobbet så jag fick tillbringa fredagskvällen i en för mig oerhört ovan situation: ätandes ost ensam med ett fruntimmer. Men det gick det också... Efter midnatt anlände han dock tillbaka så det blev någon timmas jaktsnack innan sängen kallade. På lördagen var det tänkt att jag skulle följa mbbohman och gå med hund. Man har ju gått här uppe i viltöknen och sparkat halvdana spetsöron framför sig i tiotals år, så jag tänkte att det vore intressant att gå med ett fladderöra i en djurpark. Men jaktledaren undrade om jag inte ville ha ett pass istället. Man är ju inte den som är den, så jag ställde mig i hundförarkläder på pass i minusgrader och vågrätt snöfall. Det var kallt. Roligt men kallt.
Den första såten var så liten så den handdrevades av. Jag fick ett bra pass, men grisarna var inte hemma så ingen såg någonting. Dock var det snabbt avklarat.
I såt två såg jag ett rådjur. Men önskemålet från hundförarna var att man inte skulle skjuta rådjur så jag släppte.
Sen åts det lunch och mumlades lite.
I såt tre hände allting. Jag fick ett - ursäkta min dåliga franska - skitbra pass. En åkerholme där det var som smalast för dem att passera. Såg 12 rådjur från tornet varav jag kunnat skjuta tre. Men jag släppte. Sen kom det kronhjort. Pulsen gick upp. Först kom en stor hind och efter henne kom ett mindre, men lika högt, djur. Tittade och tittade alltmedan hjortarna travade över åkern. När hinden drog på lite extra så såg jag att det andra djuret måste vara en kalv. Kronkalv var lovligt. Slängde upp bössan men då hade de hunnit ur säker skottlinje och jag hade riktning mot byn. Fick släppa. Grämde mig lite. Men som gäst åt en gäst vill man ju vare sig skämma ut sig själv eller, Gud förbjude, sin värd. Hade man haft lite mer rutin av sörländska småkusar hade man faktiskt kunnat skjuta en kronkalv där. Men men. Rutin är något man skaffar sig genom att vara ute och delta i jakt. Inte gnällandes bakom en dataskärm...
De två hjortarna som sköts i såt tre. Vill också... Både äta upp och ha på väggen...
Efter denna mycket trevliga jaktdag bar det av ner till Norrköping där en oerhört delikat kronhjortsfilé avnjöts hemma hos en klasskamrat. Båda två var efter dagens jakt ganska så möra så kvällen blev relativt tidig. På söndagsmorgonen bar det av upp till Björndammen i Sörmland för att delta på jakten i två klasskamraters jaktlag.
Såt 1 var relativt händelselös, det var en som såg en hjort av något slag. Det var kallt. Alldeles fruktansvärt kallt.
Såt 2 ledde till ett rådjursdrev på grannmarken.
Såt 3 var en liten såt som brukade hålla mycket rådjur. Men ett djur gick ut utom håll för en annan passare och sedermera visade det sig att såten varit störd av ryttare tidigare under dagen.
Så för att summera denna resa:
9 såtar på 3 olika marker.
0 skott lossade.
0 fabeldjur skjuta.
1 fabeldjur observerat (av någon annan naturligtvis).
4 dovhjortar skjutna.
2 rådjur skjutna.
1 räv skjuten.
176 mil i storsvensken.
Men: Väldigt trevliga dagar ändå. Har lärt känna många trevliga människor och det är väl, ärligt talat, kanske viktigare... Men visst hade det varit kul att få säga "tack" istället för "grattis" någon gång per år i alla fall...
/Jonas
